Ibland blir det inte som planerat. Igår förmiddag var det en ganska lugn dag på neo-salen, med ett avbrott för besök på sjuksköterskeskolan, dess bibliotek och kök:
Efter lunch planerade jag att intervjua en tvillingmamma som skulle få gå hem idag med sina små, som nått målvikten två kilo. Tolkande sjuksköterska fanns också på plats. Just när bytet förmiddag och eftermiddagspersonal ägde rum kom en sköterska från förlossningen inspringande med en nyfödd fullgången pojke som knappt andades. Sköterskan stannade som tur var kvar tills barnet återhämtat sig något och andades själv, men sedan gick han, och kvar var jag och Yacinta, som båda egentligen skulle gå hem. Och ingen personal var avsatt för neosalen för kvällen (pga ledighet/sjukdom). Yacinta gick hem och åt och kom sedan tillbaka för att göra ett pass till, och jag var kvar och övervakade det hela tills hon kom och lite till. Babyns mamma var kvar på operation efter akut kejsarsnitt. Ingen journal och ingen anhörig fanns på plats, så innan en svägerska till kom visste vi inte alls vem barnet var. Barnläkaren som kom så småningom var förargad över detta, och att ingen rapport/journal fanns tillgänglig, och det kan man ju förstå, även om det inte var vårt fel!
Syrgas, antibiotika och glukosdropp ordinerades, samt värmemadrass. Det är ungefär alla åtgärden som kan sättas in. Ändå räckte det tyvärr inte. Under natten dog barnet. Vi fick höra att han varit i dåligt skick redan när kan kom ur magen, och hela tiden jag var kvar var han också mycket medtagen. Men så sorgligt, och svårt att veta hur mycket mer som skulle gjorts i Sverige, både medicin- teknik- och personalmässigt. På natten är de två, max tre personer, som har hand om hela barnavdelningen plus neosalen, och ansvarar för kanske 40 barn. Det är ju omöjligt att ha full kontroll på så många samtidigt. Ortopedläkaren B som tidigare varit ansvarig läkare på sjukhuset sa att det är svårt att acceptera att så många patienter dör under natten eller oövervakat, och att det står i journalen “suddenly changed condition and died”, när det ofta borde varit möjligt att upptäcka försämringen och gjort något åt det innan det blir för sent. Ändå förstår jag att personalen gör så gott de kan, men att de är för få, och att det saknas utrustning, mediciner och ibland kunskap.
Idag hade jag tänkt att ta sovmorgon men blev abrupt väckt av knackningar på dörren av en ny vän som behövde akut ekonomisk hjälp. Det ordnade sig, och då hann Greta och jag också med att gå på sjukhusets morgonbön, där B och I också tackade för sig, och tackades. Sedan gick vi till marknaden och köpte frukt för att göra fruktsallad till pannkakorna som bjöds innan B, I, J, A och lilla M åkte.
Innan lunchen fick jag skynda mig att hålla intervjun eftersom tvillingmamman var på väg hem. En mycket bra engelsktalande operationssköterska kom som en skänk från ovan och kunde tolka. Det var ett givande samtal, och en mamma som var nöjd och glad över att nu få åka hem med sina små. Jag hälsade också på pappan, som dittills bara fått se sina små barn genom fönstret!
Sedan var det dags för eftermiddagspass. Vid rapporten/rundvandringen till de drygt tio salarna bad jag sköterskan rapportera på engelska vilket hon snällt gjorde. Ändå är det nästan omöjligt att få grepp om alla patienterna, med för mig ovanliga namn. Inga rapportblad finns, och personalen skriver inte heller ner någon rapport eller några namn. Jag försökte efteråt titta igenom läkemedelslistorna och journalerna för att få koll på läget, men lyckades inte helt. Det är ju tur att det inte är jag som är ansvarig… Det var bara en sjuksköterska och en undersköterska i tjänst, plus jag och ett antal inhemska sköterskestudenter. Sjuksköterskan beklagade sig över den stora arbetsbördan, och över att de mediciner som var ordinerade till barnen inte fanns att tillgå. Hon tyckte att jag var till hjälp, och att det var bra att jag inte stod med armarna i kors bakom ryggen och bara tittade… Ingen person var avsatt för neo-salen idag heller, så jag koncentrerade mig på barnen där, som jag ju känner bäst, samt på en mamma som inte mådde bra. Hon har just fått sitt nionde eller tionde barn! Förutom bristande hälsa var pengarna ett problem och vi fick diskutera en stund innan vi kom fram till att hon ju måste få hjälp även om hon inte kan betala.
Så efter dessa två omtumlande och ganska tuffa arbetsdagar ser jag nu fram emot helgen! Och sovmorgon imorgon istället…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar