Nkinga wakati wa tano - Nkinga för femte gången

Kursdagen är slut och det åskar och regnar så nu finns äntligen tid att sitta under tak på verandan och skriva lite på bloggen.

Förra onsdagen åkte Karin Enskär, Anna Jacobsson och jag till Nkinga för att genomföra den andra PNC-kursen här. I februari var vi på kurs i Karlstad tillsammans med Pernilla Ardeby (som ju "tillverkat" hela kursen i Nepal) tillsammans med sex andra barnsjuksköterskor i Sverige. Förhoppningen är att kursen ska kunna ges i Skandinaviska Läkarbanken/Erikshjälpens regi i fler afrikanska länder. Anna och Karin är båda vårdlärare, Karin också pediatrikprofessor, och min lärare på barnkursen i Jönköping, så de är en mycket stor tillgång för mig och kursen här.

Några veckor innan jag åkte fick jag reda på att mössorna som delas ut för att de för tidigt födda barnen ska hålla värmen var slut. Jag gjorde ett upprop på facebook som blev viralt. Extra roligt var att Anna Braw delade det på sin stick-blogg http://bloggar.hemmetsjournal.se/anna/, där hon redan, utan att jag vetat om det, delat från mina tidigare resor hit. Så gensvaret blev enormt. Innan jag åkte hade minst 600 virkade, stickade och sydda mössor anlänt. Och de fortsätter fylla brevlådan! Tack alla ni från hela Sverige som bidragit.



Karin och jag reste via Paris där det var väldigt snålt om tid för byte, dessutom från olika terminaler, vilket oroat mig en del, men det blev inga problem alls. Nattflyget var bara halvfyllt så vi fick tre säten var och kunde sova många timmar. Anna anlände samtidigt som oss till Nairobi och sedan fick vi åter en fin vy över Kilimanjaro före mellanlandning i Arusha. När vi kom fram till Mwanza visade det sig att en av mina resväskor inte kommit ändå fram. Det var den som innehöll mest sjukvårdsmaterial som var borta, och som vi då också slapp att visa i tullen. Kanske var det meningen... Vi har inte smugglat in något otillåtet, men det kan ändå vara trixigt att komma genom. I väskan som kom fram fanns syrgasgrimmor i botten, men när de sett alla hundratals mössor som låg överst nöjde de sig och ville inte se mer, inte de andras väskor heller :) Maggan Edin kom och hämtade oss och vi åt lunch på Tilapia med fin utsikt över Viktoriasjön, och fixade telefonkort med internet och köpte mycket frukt, innan avfärd mot Nkinga.


Hela förra veckan var det ett stort administrativt möte här med delegater från pingstkyrkan (FPCT) i hela Tanzania, inklusive "ärkebiskopen". De bodde i huset som vi skulle bo i, så fram tills i måndags fick vi bo i andra delen av huset lite mer provisoriskt.

I fredags fick vi rundvisning på sjukhuset av Maggan, gick till marknadsplatsen och köpte tyg och planerade för kursen tillsammans på vår uteplats. Min förlorade väska kom fram på kvällen via buss och bil, det kändes som ett Guds under. Och inget var borta. Det var lite lustigt att detta hände för förra veckan läste jag en krönika om försvunna väskor och att hon som förlorat den fick "klä sig i vänskap", alltså sina vänners kläder. Nu behövde jag inte det eftersom jag hade tre klänningar i handbagaget, men erbjudandet kom från både Anna och Karin.

Natten till lördag regnade det kraftigt så tygmarknaden kom inte igång förrän efter lunch. Istället fick vi se på frukt- och grönsaksmarknaden och på en maskin som gjorde solrosolja. Inte hade vi kunnat gissa att det som såg ut som kol på marken bredvid var en restprodukt från solrosfrön. När vi köpt tyg blev det en promenad till sömmerskan Anna som nu fått bråda dagar. Klänningar, morgonrockar, byxor, förkläden och grytlappar. Hon har också sytt de vackra tygkassarna vi har på kursen.

På kvällen (trodde jag) var vi inbjudna till Lucy. Swahili räknar tiden från soluppgången klockan sex, så klockan 7 säger man att klockan är 1 på morgonen.  Detta vet jag ju, men vi lyckades ändå missförstå varandra, jag trodde att hon sagt att vi var välkomna klockan 6 på kvällen på middag (alltså kl  12 på kvällen Swahili time). Men klockan tre sms:ade Lucy och undrade var vi var, att vi var sena. Stackars dottern Monica hade suttit på en sten en bit från huset och väntat på oss i flera timmar. Hon sprang mig till mötes och flög upp i famnen. Vilket mottagande. Mitt hjärta smälter (det har det gjort för länge sedan). Hon satt nära eller i knät större delen av besöket. Lillasyster Godriver som de kallar mitt barnbarn eftersom jag var med när hon föddes hade tyvärr halsfluss och feber och låg och sov. Hon är fortfarande (vid 2,5 år) reserverad mot mig. Det kanske lättar när hon blir frisk och får vänja sig lite mer. På väg hem mötte vi människor med jordnötsskörden på cyklarnas pakethållare och mängder med barn som ville promenera med oss, och gärna få sitta på Maggans cykel.

I söndags var det förstås gudstjänst. Jag hade sagt till Lucy att Monica kunde komma om hon ville (de går i en annan kyrka) och det gjorde hon tillsammans med en äldre vän. Jag satte mig bredvid dem (trodde jag...) men hon vågade inte ens titta på mig. Det måste ha varit en annan flicka som var mycket lik henne, för idag såg jag Monica igen på väg från skolan och hon kom genast glatt springande till mig. Det är lustigt, det är ju många här som också tycker att vi vita ser likadana ut, när Maggan gick runt med oss på sjukhuset frågade en mamma på prematuren om vi var hennes tre systrar. Gudstjänsten var full av musik, sång och dans som vanligt. Och lång predikan av "ärkebiskopen". Det är viktigare med titlarna här. Tänk att vi delat hus. Anna pratade om honom igår, som både presidenten och påven :) Riktigt så högt uppsatt var han inte. På eftermiddagen planerade vi lite mer inför kursstarten, tillsammans med Marietha som gick förra året och som tränar för att kunna leda kommande kurser.



I måndags startade kursen. Sedan förra året är det en ny chef på barnavdelningen, Asteria. Förutom henne är fem (fyra nya) sjuksköterskor från barnavdelningen med. Dessutom en från öppenvården, en från BVC och en lärare från sjuksköterskeskolan. Barnläkaren Jacqueline Suba är med som både deltagare och lärare för de medicinska delarna, en stor tillgång! På grund av "kyrkmötet" var både den stora samlingssalen och vårt klassrum upptaget så första dagen fick vi låna ett klassrum på sjuksköterskeskolan. Det gick mycket bra och var roligt för mig som inte varit där så mycket tidigare. Det blev bara problem när frukostfikat skulle levereras och de kom till sjukhuset med det istället. Jag hittade fikavagnen och dess "förare" och kunde visa honom rätt. På lunchen kom mat men inga skedar, vilket också våra deltagare ville ha, även om man traditionellt är vana att äta med händerna. Så alla var glada när skedarna kom.




Dagen bestod av introduktion och presentation av oss och deltagarna. Sedan holistic nursing care om sjuksköterskans roll, vårdprocessen och omvårdnadsplaner. För att få ett äkta patientfall gick vi till barnavdelningen och pratade med en familj som var tillfrågad i förväg, vars barn fått lunginflammation efter att fått en jordnöt i luftvägarna. Det var mycket pedagogiskt givande. Eftermiddagen avslutades med att jag pratade om barnkonventionen och child protection, samt om barn som far illa. Det gick bra, men datorbatteriet tog slut mitt i, men jag kunde behålla fattningen och fortsätta prata ändå och fick sedan i sladden och fick på powerpointpresentationen igen.



Som avkoppling efter kursen gick vi en långpromenad, men överraskades av skyfall och fick springa hem i regnet, mer eller mindre dränkta, men inte frusna. Sedan hade vi utvärdering och planering inför nästa dag tillsammans med Marietha. Vi var överens om att det var en bra start på kursen och att deltagarna var mycket delaktiga och aktiva.



I tisdags fortsatte vi prata om barns rättigheter och hade mycket fina och djupa samtal om hur man kan uppmärksamma och hjälpa barn som far illa. Sedan pratade Anna om emotional support och vad sjukhusvistelse kan innebära för ett barn. Vi hade också en fint samtal om hur man stödjer döende barn och deras familjer, som de ju tyvärr möter ofta här. På eftermiddagen undervisade Karin om smärta och smärtbehandling, ett ämne hon är expert på. Vi hade många rollspel om bemötande av "bad or good" nurse or listener. Mycket roligt och uppskattat av deltagarna som var bjöd på riktiga skådespel! På kvällen gick jag till Niver och Emanuel och vi gick tillsammans till "mount Karmel" och såg på solnedgången och drack ingefärsdricka Tangawizi. Så gott och trevligt! Jag är så glad över alla mina vänner här. Och jag fick lära mig säga "ninapenda kuona machweo ya jua" - jag älskar att se på solnedgången.





Igår onsdag hade vi praktik på barnavdelningen. Vi delade upp studenterna och handledde dem i par. Karin och Anna hade gjort uppgifter som de skulle arbeta med under dagen. Jag var med Asteria och Stella som intervjuade en sjuåring (och pappa) som hade en infektion i knät. De hade ett mycket bra samtal och kunde använda smärtskalan. Han hade inte så ont längre (2 av 10) efter att ha fått antibiotika, och visade gärna hur han kunde gå med hjälp av en käpp/pinne. Jag tog kort på honom och andra barn efter att frågat om lov, och för att de ska kunna användas av Erikshjälpen fick de också skriva på ett papper för skriftligt godkännande.

Elinda is a good listener

På prematursalarna (två som sitter ihop) låg tre små patienter, två för tidigt födda varav den ena låg utanpå livmodern och växte fritt i buken! Han vägde drygt ett kilo vid födseln och gick upp i vikt fint sedan födseln förra veckan, men komplikationer tillstötte och tyvärr dog han inatt. Många små kan räddas, men det finns också mycket som kan tillstöta och som det är svårt att klara. Den andra lilla killen på salen ser ni här, han är snart redo att åka hem. Han ammas och får bröstmjölk i kopp och mår bra, han har nått sin födelsevikt och går uppåt i vikt. De fick mössor och koftor från mina stickande vänner. Tack igen. Samma lille kille fick även en mössa som min mamma sytt.





På eftermiddagen gick vi en lång promenad ända till solnedgången och jag fick återse baubaubträden som är så underbart majestätiska och vackra. Kvinnor kom och slog följe för att gå och hämta vatten. På hemvägen kom jag förbi Lucy och Emanuels shop och festade på avocadojuice igen.










Idag har dr Suba (som hon kallas mest) undervisat om malnutrition och brännskador. Dessa ämnen var inte med förra året, men var efterfrågade, och tyvärr ofta aktuella här. Senast förra veckan var  en liten kille inskriven.  Hon undervisade otroligt bra och pedagogiskt, mycket roligt att få ta del av. Unicef m.fl organisationer stöder sjukhus i landet, och här hoppas de att snart gå en kurs bli certifierade att ge vård åt malnutrierade. De skulle då också få tillgång till de näringspulver som rekommenderas av WHO (Mjölkblandningarna F75, F100 och jordnöts/proteinpasta). Just nu kokar de en egen blandning baserad på komjölk, men saknar vitamin och elektrolytpulvret som bör vara i. På eftermiddagen fortsatte undervisningen om smärta, mediciner och distraktion. Vi gjorde rollspel med såpbubblor och handdockor som kan användas vid smärtsamma procedurer. Imorgon tar vi med bubblor och dockor och andra leksaker till avdelningen.

Nu är det mörkt sedan länge. Maggan visade bilder om Nkingas historia för Karin och Anna, och jag gjorde sällskap men skrev under tiden eftersom jag sett dem förut. Nu har vi ätit kvällsmat, nybakade goda brödkakor som tyvärr fått besök av småmyror. Det gick bra efter att ha skakat av dem lite :) Fast det känns som att det kryper lite på kroppen...

Usiku mwema - god natt!

Nataka kuiona dunia kwa macho ya mtoto - Jag vill se världen genom barnets ögon

Nu är det söndag, kursen är slut och jag är på väg hem. Påbörjade resan i bil från Nkinga till Mwanza strax före  fem i morse. Vattenfyllda risfält och översvämmade gator i stan. Regnperioden är i full gång. Nu sitter jag i långärmat för första gången, i regnet under ett parasoll med en fruktjuice utanför Kilimanjaro Airport. Berget syns inte alls men dotterberget Mt Meru syntes från flyget. Jag ska vara här mer än sex timmar så jag bör hinna blogga. Det blir en resumé av veckan:

Jag börjar skriva dessa rader fredag morgon, då tre studenter som inte kunde närvara vid onsdagens examination sitter och skriver nu. Jag är "provvakt", en ny syssla för mig. Att rätta prov också, svårt att bedöma! Flera av deltagarna, särskilt doktorn, biträdande Matron, och avdelningsföreståndaren har blivit kallade till viktigare uppgifter än kursen vid några tillfällen, då det kommit in svårt sjuka barn till exempel. Det är totalt åtta sjuksköterskor på barnavdelningen, så att 5 varit med på kursen har ju inte varit lätt att lösa schematekniskt. Några av dem fick jobba vår lediga dag och  på praktikdagarna. Häromdagen blev en högt uppsatt statlig persons fru inlagd och då blev biträdande Matron kallade att serva dem. 

Theopista, tidigare ssk på barn-
avdelningen, nu ansvarig
(och nästan ensam personal)
på litet sjukhus några mil bort. 

I måndags och tisdags hade vi lektioner om vård av nyfödda och för tidigt födda. Alla sjuksköterskor i landet är också barnmorskor. Jag låtsades föda barn, många skratt, och de i kursen som arbetar på förlossningen var med och visade hur man tar hand om nyfödda barn. Vi  övade på återupplivning på dockor.  Tyvärr behövs det relativt ofta även på neonatalsalarna på barnavdelningen. Senast igår, då jag fick lösa av och ventilera med mask och blåsa under någon timme. Det har jag aldrig gjort på riktigt i Sverige. Babyn var svårt påverkad efter långdragen förlossning på ett mindre sjukhus. Han överlevde tyvärr inte. Sjukhuspastorn var där och bad för barnet och familjen flera gånger under dagen. Dr Charles visade hur man mognadsbedömer  för tidigt födda barn och avdelningsföreståndare Martha och Pernilla undervisade om känguruvård, jag om amning.

Förlossning pågår...

På tisdag eftermiddag efter lektionerna bjöd vi hem klassen på bulle och sockerkaka på verandan, det var uppskattat. Någon vågade smaka på kaviar också. Många ville dricka rumstemperad mjölk istället för läsk och kaffe. Vi lekte en lära känna-lek och det blev många glada skratt. Särskilt när Pernilla/frågekortet frågade vilken kroppsdel M uppskattade mest hos sig själv. Baken... När doktor Amos blev kallad till sjukhuset efter en stund försvann alla hem på en gång, när man har ätit brukar man gå hem. En av de yngre sköterskorna satt kvar och pratade, tillsammans med Pernillas döttrar, roligt att få ta del av hennes tankar och erfarenheter! 

Onsdag och torsdag var det praktik på avdelningen igen. Pernilla handledde i hur man bedömer barns andning genom att titta på barnet och lyssna (med öronen, inte stetoskop, fast det görs ju också). Många barn har ansträngd andning, många lunginflammation. Jag och en student fick visa känguruvård, särskilt hjälpa mammor och en syster att höja huvudämnen på sängen så att de satt upp, skönare får dem och bättre för babyns andning. De hade inga små tygstycken till blöjor, som de brukar ha, så blöjorna från Borås Neo-avdelning kom väl till pass. Några mammor har tidigare sagt att de inte vill att barnen ska kissa på dem, och någon slags blöja behövs ju. Förut blöja och mössa är babyn naken och ska ligga hud mot hud på bröstet. Bra för anknytning, andning, amning, värme, tillväxt och utveckling. Och helt gratis!

Rond på barnavdelningen, Martha, dr Charles och jag.

 

Små tvillingar, syster och mormor hjälpte till med känguruvård då mamman låg kvar på Maternity efter kejsarsnitt

Vi kunde också vara med och praktisera avledning vid kanylsättning. På en baby med glukos i munnen (smärtlindrande), och på en förskolekille med såpbubblor och draken Jeremia. De pratade med varandra under proceduren. Fotona som är med här har vi bett om tillstånd av barn och föräldrar att visa.  Lazaro som jag skrev om förra veckan tillfrisknade och fick åka hem efter några dagar. Han var glad att vara med på foto (taget för tre år sedan) i PNC-kursboken och han signerade själv "consent" att bli publicerad i tex Erikshjälpens tidning och i framtida läroböcker för PNC (mamman  tillfrågades också förstås). Barnkonventionen säger ju att barn har rätt att involveras och säga sin mening i det som berör dem. 





Fredag förmiddag, då lektionerna skulle börja klockan 9 kom vi igång strax före elva. Vi har fått påminnas om vad African time innebär. Efteråt fick vi tips om att det är likadant på universiteten, men då börjar lärarna undervisningen, och strax kommer studenterna (efter sms mm från de som är på plats). Bra att veta till en annan gång! Men bra för den svenska punktligheten att utmanas också! Vi gick igenom proven som gjorts på onsdagen, både praktiskt (bedöma ett barn på film) och teoretiskt. De har ju haft ett väldigt tight schema och ingen tid att läsa på, men med en liten muntlig komplettering för några stycken klarade sig allihop. Sedan hade vi muntlig och skriftlig utvärdering, där alla var mycket positiva och vill att kursen ska fortsätta och ges till kollegorna. De ville gärna ha längre kurs, tre veckor, och mer praktik. Nästan alla delmoment nämndes av någon som "det bästa", även omvårdnadsdokumentationen! 

På fredag kväll var det dags för avslutningsceremoni med "hospital management" och Pernilla och jag "var tvungna" (it is not an option sa Matron) att sitta vid honnörsbordet med sjukhuschef Masonda, det gick bra! Det är ju inte ofta en hamnar i en sådan position. Starttiden var satt till 5 pm för att vi skulle komma igång runt 6, som kanske blev 7 :) Fina, rörande tal av bland annat Martha och Masonda, Familjen Ardeby och jag sjöng "Nu grönskar det" på svenska, sedan sjöng vi tillsammans på Swahili, de sjunger ju så underbart, ännu vackrare med bara röster, än med elektriskt komp till tycker jag. Pernilla gjorde en fin sammanfattning om kursen, sittande på knä på golvet för att illustrera mottot "att se världen genom barnets ögon". Chefsekonomen på sjukhuset satte genast ihop en sång med orden på swahili, de som står i rubriken, och lärde oss sjunga. Oväntat, roligt och fint! Sedan var det dags för högtidlig utdelning av certificate och klockbrosch innan den rikliga middagen avnjöts. Det var skyfall utanför så det blev nödvändigt att få bilskjuts hem de kanske 500 metrarna till huset. Otto som gick/sprang blev dyblöt.

Martha med certificate

Dr Masonda och draken Jeremia

Så roligt vi har!

Handtvättning inför maten

Socialt hann vi med att bjuda hem ett par deltagare på fisk och potatis i måndags. Kladdkakan var mycket kladdig, men uppskattad, men glassen som kostar mer än i Sverige var för kall för att falla i smaken. I onsdags bjöd vi in oss till en pastorsfamilj som bor lite utanför, så att familjen Ardeby skulle få se ett lite mer traditionellt hem. De hade upplyst om att ett barn har jordnötsallergi, och att vi inte ville ha mat, bara hälsa på dem, men de hade uppfattat "jordnötter" och bjöd på kokta oskalade jordnötter. Spännande och ovanligt att äta jordnötter så. Det gick bra utan svårare allergiska reaktioner (den allergiske åt inte). Vi bad och sjöng tillsammans och de var så tacksamma att vi kommit. En tonårsson följde oss hem och ville gärna öva på sin engelska. I torsdags var vi hemma hos sömmerska/barnsköterska som ekiperat hela kvinnliga delen av familjen A, samt sytt en fin klänning till mig som överraskning utan att ens ta mått!

Igår lördag var stora avskedsdagen. Frukost med en av deltagarna och söner hos oss, sedan till dr Amos Charles. Till avdelningen med leksaker och annat vi haft med oss för avledning och stickpresenter. Vi hade varit där med såpbubblor och ballonger dagen innan, föräldrarna tyckte att det var minst lika kul som barnen! En kort tur till marknaden för tyginköp och för att njuta av färgprakten hanns med på väg till Lucy. Jag börjar hitta och fann en "genväg" genom risfälten. God lunch, stekt och kokt kryddad spagetti bland annat, ska provas hemma! Godriver är fortfarande rädd, men Monica sitter så nära, så nära. Svårt att lämna dem! Monica och jag tog en tur på cykel till marknaden, hon på pakethållaren, tror att några undrade hur vi hörde ihop... Mormor rostade jordnötter till mig att ta med hem. Sedan kvällsmat hos nästa sömmerska med make, Anna och Nashon, också vänner från allra första början (jag började ju genast med klänningsbeställning...). Så många fler jag hade velat säga personligt hej då till. Alla frågar när jag kommer tillbaka. 





Efter packning och prat med Ardebys till långt in på nattkröken har jag så börjat hemresan idag. Jag hade uppfattat att jag skulle ha många timmar på flygplatsen i Dar es Salam, men det visade sig att det är i Arusha och bara kort mellanlandning där ikväll. Kul, för Maggan Edin flög just hem härifrån så vi hann träffas och prata en stund.

 
Kwa heri Nkinga na Tanzania, då får vi se om och när denna blogg uppdateras nästa gång!Tänker och hoppas ändå TUTAONANA - vi ses! 

Nkinga - fjärde gången!

Jag är i Nkinga i Tanzania igen, för fjärde gången på fyra år. Är så tacksam över att få återvända, människorna, sjukhuset och naturen har fångat mitt hjärta!

I höstas var jag här i två veckor i november för att planera den PNC-kurs som vi nu genomför. Två veckor är en väldigt kort tid för Afrika-resa, särskilt om man vill hinna uppleva "hakuna matata-lugnet". Vännerna säger "jamani" - why (are you here so short). Den lilla swahili jag lärt mig sitter nu kvar, så att jag inte längre svarar välkommen när någon säger godmorgon, utan kan svara tillbaka. Hälsningarna är viktiga och långa här, och finns i många varianter. Hur är din morgon, hur är jobbet, hur är det hemma et.c. I höstas var det torrtid, nu är det fortfarande regnperiod. Det regnar mest på nätterna, rogivande och livgivande! Det är så grönt och vackert.

Jag bloggade de två första gångerna. I höstas hann jag inte. Inte nu heller egentligen... Men iallafall ett inlägg försöker jag med, så att jag själv sedan kan komma ihåg allt som händer. En vecka har gått, med upplevelser och arbetsinsats som skulle räcka en månad... 

Jag kom hit på påskafton och fick fira påskdagen här. Glosorna för dagen blev Yesu amefufuka och Yesu ameshinda - Jesus är uppstånden, Jesus har vunnit seger. Så mycket glädje och sång i kyrkan. Tre och en halv timmes varm gudstjänst. Eftersom jag inte träffat några vänner här innan gudstjänsten blev det många goa kramar och glada blickar. Roligt att jag också känner igen mina vänner nu, det var ju mycket pinsamt att inte komma ihåg ansikten och namn (eftersom jag i början tyckte att alla såg likadana ut...) 

Godriver och bibi/mormor

På eftermiddagen passade jag på att hälsa på mitt "Tanzaniska barnbarn",Godriver som föddes vid min andra resa här. I höstas kom jag på hennes 1-årsdag. Storasyster Monica är också bedårande,hon pratar engelska, och säger "I have missed you". Hjärtat smälter. Godriver är däremot rädd för mig, inte så konstigt. I höstas lättade det mot slutet, nu håller hon sig på behörigt avstånd! Bibi, Lucys mamma, kom också och hälsade på, liksom en väninna som ville visa mig sitt hus och sin trädgård och gav mig fyra ägg. Gästfriheten är fantastisk här. Pappa Emmanuel var inte hemma trots att han jobbat dagpass på barnavdelningen och nu var ledig. Det visade sig att de öppnat en liten affär för att få ekonomin att gå ihop, där de turas om att jobba. Alla dagar i veckan tror jag, eftersom det ju var söndag även då. Kanske lediga någon söndag. Vilket slit. Orättvis värld! Trots slitet nästan alltid leende, och alltid omtänksamma och välkomnande. 

Sent på söndagskvällen kom så hela familjen Ardeby med buss från Dar es Salam. Vi delar hus och liv här nu. De har bott och arbetat för Evangeliska Frikyrkan i Nepal, där Pernilla utvecklade "Pediatric Nursing Care Course" PNC. Sedan ett år har ett svenskt team av barnläkare och vi två barnsjuksköterskor arbetat med att förkorta kursen till sex kursdagar och att anpassa den till Afrikansk kontext. Erikshjälpen/Skandinaviska läkarbanken står bakom,  och har tryckt upp det fina matrialet. Pernilla har gjort och gör ett fantastiskt arbete! Hon förbereder nästa kursdag på sena kvällar och nätter när jag försöker hämta kraft (sova) inför nästa dag... De bloggar, vill ni läsa mer än min, se http://poardeby.blogg.se/ 

Måndag, annandag påsk var helgdag även här. Jag vaknar tidigt pga malariaprofylaxen (tror jag, eller är det tupparna, syrsorna och böneutropen?) Så jag tog en tidig sväng till sjukhuset och var med på morgonronden på prematursalen och hälsade på Happy som hade morgonskift. Fem små barn fanns där, jag fick hjälpa till att sätta ny sond och mata en liten krabat innan jag gick hem och åt frukost. Sedan visade jag Pernilla avdelningen, och hela familjen marknadsplatsen och sjukhuset. Både de och jag anlitade redan nu sömmerskor för att sy klänningar. Min Tanzania-garderob växer ständigt! På marknaden kom en Tanzanisk man fram och pratade svenska, och det  visade sig att han känner Glenn, min kusins man "Glenn is my boss" (lite engelska med). Världen är liten. Sedan förberedde vi oss inför kursstart och packade tygkassar  med läroböcker, anteckningsblock, pennor, lite godis, såpbubblepenna m.m. Jag hann också med en cykeltur ut i de vackra omgivningarna där solrosfälten nu står i blom. 

Karin Enskär och jag

På tisdag morgon var det då dags! Roligt och märkligt nog var en av mina lärare från barnsjuksköterskeutbildningen i Jönköping här med kollegor. Karin Enskär, professor i pediatrisk omvårdnad. Min utbildning där var ju orsaken till att jag kom hit första gången så det kändes lite som att cirkeln slöts. Lärarna tyckte också att det var roligt att se mig här, och att en praktik kan leda vidare till fortsatt utlandsengagemang. Karin föreläste på morgonsamlingen om barn och smärta, mycket passande inför vår kurs! 

Empowerment!

Sedan fick vi känna av Afrika kulturen och "African time" medan  vi väntade på att alla deltagare skulle dyka upp. Det är tio sjuksköterskor och en läkare, dr Amos Charles. Pernilla var lite rädd för att ha en "katt bland hermelinerna", särskilt eftersom kursen handlar mycket om sjuksköterskans roll, och att lyfta den/hen, ge "empowerment". Han är ödmjuk, empatisk och fantastisk på att bemöta barn och familjer, och på teamwork så det är ingen fara alls! Dessutom hjälper han till med undervisningen eftersom ingen svensk barnläkare, som planerat, kunde komma med. Att han kan den afrikanska kontexten och rutinerna här är ju dessutom perfekt! Det är sju kvinnor och fyra män, alla (utom Amos) är sjuksköterskor.  Vid nästa kurs (förhoppningsvis) ska också barnsköterskor/undersköterskor bjudas in. Fördel nu är att alla förstår och pratar bra engelska så att vi inte behöver tolk. De flesta arbetar på barnavdelningen, några på 

förlossning/BB. Jag känner många från tidigare besök.

Att se världen genom barnets ögon. Pernilla
illustrerar att vara på barnets nivå.

Efter introduktion och presentation har vi tagit oss an kursmaterialet och har hunnit med: Dag 1 helhetssyn, barns rättigheter, sjuksköterskans roll och omvårdnadsprocessen. Det sistnämnda lite knivigt, särskilt hur man kan dokumentera i journalen.  Dag 2 barns känslomässiga behov när de är på sjukhus, smärtbehandling och hur man förbereder och "distraherar/avleder" vid undersökningar. Dag 3 fortsättning på smärta och hur man bedömer sjuka barn (genom att se, lyssna, ta  vitalparametrar som puls, temp och andningsfrekvens mm.) Sedan hjärt-lungräddning på barn, det var en utmaning då de tidigare gjort likadant oavsett om det var en nyfödd prematur eller en tioåring. Vi kom överens om att undervisa enligt internationell praxis, som på sjukhus är 2 andetag och 15 hjärtkompressioner för större barn (och 1:3 på nyfödda - det är så de gjort på alla). Dag 4 igår, medicinska tillstånd. Då var dr Amos med och undervisade, med den äran! Undervisningen är interaktiv med mycket diskussion, fallbeskrivningar och rollspel. Det är mycket roligt att se. Tre praktikdagar är också inlagda i våra dagar här (och en ledig dag, idag söndag). Det är roligt att vara på avdelningen, och de fick träna på att dokumentera omvårdnadsstatus och åtgärd i journalen och bedöma barns andning, och avleda vid en såromläggning, där flickan också fick adekvat smärtlindring vilket hon inte fått dagen innan, så först var hon också mycket rädd. Nu gick det mycket bättre! Deltagarna är intresserade och verkar nöjda så här långt, och vi har också trevliga raster med god mat! Svenska kanelbullar som kökspersonalen är vana att baka är ett säkert kort! Det har ju varit många svenskar här genom åren, även nu är det några olika studentgrupper och handledare. Och Maggan Edin förstås, vad vore Nkinga utan henne! Imorgon kommer ett svenskt TV-team och representanter för läkarmissionen som ska filma om mödravården.

Pernilla och draken Juma avleder

Rollspel

Innan solnedgången runt sju har vi hunnit med promenader och cykelturer, i olika konstellationer. En långpromenad med Happy där vi hann prata mycket. En promenad med familjen Ardeby och Sofiahemsstudenter till "stenarna", vackra klippformationer, där en ser ut som en afrikansk kvinna med barnet på ryggen. Igår en tre timmar lång cykeltur på kanske 15 km, där Gretas cykel och jag hittade vägen till Ikungupina igen. Där välkomnades jag som vanligt av många barn och en familj i vars trädgård jag råkade komma in i. De höll på med jordnötsrensning och bjöd in mig att delta. Pernilla och jag var inbjudna till Dr Charles klockan sex, men hon var ute och sprang och jag kom hem från cykelturen genomsvettig så jag smsade honom och skrev att vi skulle komma "African time" , lite sena, och han svarade: Hahahaha! Det var mycket trevligt och gott. Hans fästmö som vi uppfattade heter Mama Goodluck studerar till sjuksköterska i Dar es Salam och var här på påsklov. 

Dessa rader skrivs i skuggan utanför katolska kyrkan i byn, här har jag inte varit förut. Dr Charles och flera andra i personalen går hit. Det finns många olika kyrkor och även en moské i Nkinga. På sjukhuset är det morgonbön varje dag, på alla avdelningar och en gemensam för läkarna och administration m.fl. Alla är inte kristna, men alla respekterar varandra.  Det hände något lustigt efter lektionernas slut häromdagen. Vi sa att vi var klara för dagen, tackade och började packa ihop. Alla satt kvar. Och väntade på något. Vi förstod inte alls. Vi ska be, sa de! Svenska hedningar....Fin avslutning på kursdag. 

Det är kväll. Att jag satt utanför kyrkan i morse och skrev berodde på att nästan ingen var där vid utsatt "starttid". Prästen hade haft gudstjänst en en annan by innan, och att han inte skulle komma "i tid" visste nog de flesta andra. Efter trekvart var kyrkan full och prästen på plats. Bra att lära sig att vänta i lugn och ro! Det var intressant och annorlunda i katolska kyrkan jämfört med pingstkyrkan som jag brukat gå till. Jag satte mig långt fram på barnbänken för att se bra, och flera barn ville sitta nära och känna på mitt skinn, var jag lika kall som jag ser ut?! Vacker musik och sång även här, på lite mer lagom volym. Moment i gudstjänsten som känns igen från svenska kyrkan (trosbekännelse, fader vår, fridshälsning mm.) Spännande kollekt som förutom pengar innehöll frukt och grönsaker, en get och en höna! 

Lazaro fångar en såpbubbla

Efter kyrkan idag har jag hunnit med ett besök på barnavdelningen där Lazaro är inlagd sedan igår, en pojke med diabetes jag lärde känna första året. Trots malaria, högt blodsocker och ont i kroppen sken han upp när jag kom. Två av sköterskorna på kursen jobbade och fick träna på att avleda med såpbubblor när han behövde en ny venkanyl. 

Sedan åkte jag till min sömmerska Anna som gjort en jättefin klänning till mig av tyg jag köpte i Kamerun i januari. Varför Carl och jag var där och i Centralafrikanska republiken kanske blir en annan blogg! Det blev tyg över, och Annas man Nashon som jag också känner ville väldigt gärna ha en skjorta, så jag var ju tvungen att ta ett kort på oss...

När bloggbilderna laddats upp är det dags att förbereda för morgondagen, nu väntar två dagars neonatalvård, nyfödda och för tidigt födda barn.  Hoppas på ett någorlunda bra antal timmar sömn också. Usiku mwema! God natt!