Barn och promenader

På torsdagkvällen hade jag tillfrisknat tillräckligt för att gå med på promenad till trillingarna som denna gång var hemma. Vi mötte mamman på vägen dit och hon visade oss en genväg över fälten. Trillingarna hette, liksom tvillingar, Kulwa (första), Dotto (andra), och den tredje - Shija. De och lillasystern blev glada för kolor och Moas dockor.

Igår morse var jag med på English medium school’s morgonsamling. Eleverna stod i parad och sjöng Afrikasången (Gode Gud välsigna Afrika), Tanzanias nationalsång och en sång där de tackade för sin skola. Fint!

Sedan gick jag till sjukhuset, där alla mina små patienter var kvar, och jag hann göra en intervju innan en av familjerna blev utskriven. Damerna med Nkinga-brickorna kom på besök och överlämnade klädpaket till alla mammorna, och tog del av deras historier, för att kunna berätta hemma i Sverige. En nybliven niobarnsmamma på salen har i veckan fått hjälp av “fribäddsfonden” då hon själv var dålig med lågt blodvärde och svårigheter att andas. Nu mår hon bättre och är glad och tacksam.

I morse skulle jag gå upp klockan sju för att gå på morgonpromenad innan värmen slår till, men vaknade redan strax efter sex av väldigt högljudd bön och musik från en kyrka i närheten. Det finns även en moské som har böneutrop redan klockan fem, men den hörde jag inte. Promenaden var jättefin, strax efter soluppgången med vackert ljus. Tyvärr finns det inte längre apor på “apberget” som var målet för vår vandring. De har skrämts iväg av allt fler bosatta i området. Några kvinnor som hämtat vatten i ett vattenhål lät sig villigt fotograferas.

Efter lunch på en get som Hans och Greta fick som gåva igår, och som jag turligt nog slapp vara med och göra iordning har vi gått på ytterligare en promenad. Denna gång till en familj där barnen heter Gretha, Hanni och lille Hans! Roligt! På vägen därifrån sa jag att här i närheten bor Yacinta (ansvarig på neosalen) och mycket riktigt tittade hon ut från en gårdsplan och bjöd in oss på coca-cola och kex. Det är fint att uppleva sådan gästfrihet.

BB-utflykt

På grund av fortsatt förkylning har jag hållit mig hemma förutom ett kort besök som fotograf på BB. Där delade vi ut välkomstpaketen till de nyfödda.  Mammorna var tacksamma, och ville alla vara med på bild! Så idag blir det lite text och mycket foton:

Vacker tvätt på tork utanför BB. Skynkena används till allt, som kjol, filt, blöja m.m.

Dr Livingstone I presume

Igår fick jag åka med de två PMU-stipendiaterna och två ansvariga på English Medium School till Tabora. Det var innebar omväxling, skumpig bilresa, fina vyer och gemenskap. Mycket större risfält än här breder ut sig lite längre söderut, och vi fick uppleva både soluppgång och solnedgång  där. Vackert!                                                                                   

Tabora var handelscentrum och även genomfartsled för slavhandeln. Det är också känt för att Livingstone och Stanley tillbringade ett knappt år där efter att Stanley hittat Livingstone vid Tanganyikasjön. Vi åkte och besökte det arabiskbygda hus de vistades i. Vägen dit var en upplevelse i sig! Det var den hittills gropigaste och mest otillgängliga, och helt otroligt att den lilla bilen klarade det. Väl framme bredde en stor fin parkering och ett nyrenoverat museum ut sig, samt tre stora mangoträd som finns kvar sedan upptäcktsresarnas dagar. Guiden fick vi ringa efter, och han hade tänkt promenera dit från staden, men vi betalade en mc-taxi så att han kom efter en knapp halvtimme. Det var mycket intressant, med brev och tidningsartiklar, Livingstones stav, och även minnen från slavhandeln.

Väl tillbaka i staden gick vi på marknaden,  och köpte frukt, ananas och passionsfrukt som inte finns här, sedan åt vi sen lunch på ett fint hotell. Vi kom hem långt efter solnedgången, och de andra hade börjat undra om vi kommit bort. Till kvällsmat åt vi födelsedagstårta för att fira Maggan som firat födelsedag.

I morse vinkade vi hejdå till Astrid som snart åker hem till Sverige efter en omväg via PMU: s andra sjukhus i landet. Vilken krutdam! Och vilken livserfarenhet!

Eftersom jag blivit förkyld och det inte blev bättre efter lång bilresa med AC har jag inte varit på sjukhuset idag, utan hemma och transkriberat de tre intervjuer jag hittills gjort. Jag har också delat med mig av bläckfiskar till små välkomstpaket, med filt, kofta och mössa som de nyblivna mammorna med barn på BB ska få. Det är inte så jättemånga barn som vårdas på neonatalsalen, så de räcker ju till andra små också.

Möten, mat och motion

Igår förmiddag var jag med om ännu ett lustigt sammanträffande. Greta hade bjudit in Astrida, lärare på sjuksköterskeskolan här. Vi pratade om uppsatsen jag ska skriva och hon berättade att hon intervjuat mammor i området om amning och skrivit om det. Det visade sig att hon var medförfattare till en av artiklarna jag använt i min uppsats-bakgrund!

Efter lite mer tyginköp på marknaden, skynken med afrikanska ordspråk, skulle jag posta ett brev till en blivande 18-åring. Posten var stängd, men när jag ändå var ute och cyklade blev det istället en lång cykeltur. Mycket, mycket  vackert landskap, med fin grönska och färgglada fåglar som tyvärr inte ville låta sig fångas på bild. Vägen var smal, men både cyklar, motorcyklar och en jeep kom farande. Efter många kilometer kom jag fram till byn Ikunguipina, där det fanns kyrka, skola, och BVC/MVC. Och en kiosk! En liten kille bredvid det huset blev så rädd att han skrek när jag kom fram och frågade efter dricka. Det fanns en enda dricka till försäljning och den smakade mycket bra i värmen!

Vila efter arbete på risfältet                                                                          

På kvällen bytte jag rum igen, nu bor jag toppenfint med egen toalett och allt! Och ensam i dubbelsängen… Idag har nya gäster flyttat in i rummet jag bodde i, och snart kommer två läkarkandidater från Linköping dit. En till Maggan, och Inger som köper in tyg till de fina Nkinga-brickorna kom också igår. Titta på brickorna på http://www.skynket.se/ – de är jättefina och pengarna går till barnsjukvården här. Jag hoppas bli återförsäljare i Borås när jag kommer hem.

Idag har det blivit  1 1/2 gudstjänst, lunchsvila och tre middagar! Först hos Maggan på god fisk och potatismos, och svensk chokladmousse. Eftersom jag var bjuden till avdelningschefen på barnavdelningen en stund senare åt jag som bara lite, och tur var det för hon hade verkligen lagat mycket, och god mat! Fyra sorters pasta/ris/potatis och kyckling, gryta och sallader. Hon har inte varit så mycket på avdelningen eftersom hon också arbetar inom den öppna vården med BVC m.m., så det var roligt att få prata lite mer med henne och systern, som också arbetar på avdelningen. Och så roligt att bli hembjuden! Nu kommer vi precis hem från den tredje middagen, hos sömmerskan Anna och maken som jag träffat i det centrala sjukhusförrådet. Dottern Maggan (!) blev glad över en docka från Moa som jag hade med mig.

Tvära kast

Ibland blir det inte som planerat. Igår förmiddag var det en ganska lugn dag på neo-salen, med ett avbrott för besök på sjuksköterskeskolan, dess bibliotek och kök:

Efter lunch planerade jag att intervjua en tvillingmamma som skulle få gå hem idag med sina små, som nått målvikten två kilo. Tolkande sjuksköterska fanns också på plats. Just när bytet förmiddag och eftermiddagspersonal ägde rum kom en sköterska från förlossningen inspringande med en nyfödd fullgången pojke som knappt andades. Sköterskan stannade som tur var kvar tills barnet återhämtat sig något och andades själv, men sedan gick han, och kvar var jag och Yacinta, som båda egentligen skulle gå hem. Och ingen personal var avsatt för neosalen för kvällen (pga ledighet/sjukdom). Yacinta gick hem och åt och kom sedan tillbaka för att göra ett pass till, och jag var kvar och övervakade det hela tills hon kom och lite till. Babyns mamma var kvar på operation efter akut kejsarsnitt. Ingen journal och ingen anhörig fanns på plats, så innan en svägerska till kom visste vi inte alls vem barnet var. Barnläkaren som kom så småningom var förargad över detta, och att ingen rapport/journal fanns tillgänglig, och det kan man ju förstå, även om det inte var vårt fel!

Syrgas, antibiotika och glukosdropp ordinerades, samt värmemadrass. Det är ungefär alla åtgärden som kan sättas in. Ändå räckte det tyvärr inte. Under natten dog barnet. Vi fick höra att han varit i dåligt skick redan när kan kom ur magen, och hela tiden jag var kvar var han också mycket medtagen. Men så sorgligt, och svårt att veta hur mycket mer som skulle gjorts i Sverige, både medicin- teknik- och personalmässigt. På natten är de två, max tre personer, som har hand om hela barnavdelningen plus neosalen, och ansvarar för kanske 40 barn. Det är ju omöjligt att ha full kontroll på så många samtidigt. Ortopedläkaren B som tidigare varit ansvarig läkare på sjukhuset sa att det är svårt att acceptera att så många patienter dör under natten eller oövervakat, och att det står i journalen “suddenly changed condition and died”, när det ofta borde varit möjligt att upptäcka försämringen och gjort något åt det innan det blir för sent. Ändå förstår jag att personalen gör så gott de kan, men att de är för få, och att det saknas utrustning, mediciner och ibland kunskap.

Idag hade jag tänkt att ta sovmorgon men blev abrupt väckt av knackningar på dörren av en ny vän som behövde akut ekonomisk hjälp. Det ordnade sig, och då hann Greta och jag också med att gå på sjukhusets morgonbön, där B och I också tackade för sig, och tackades. Sedan gick vi till marknaden och köpte frukt för att göra fruktsallad till pannkakorna som bjöds innan B, I, J, A och lilla M åkte.

Innan lunchen fick jag skynda mig att hålla intervjun eftersom tvillingmamman var på väg hem. En mycket bra engelsktalande operationssköterska kom som en skänk från ovan och kunde tolka. Det var ett givande samtal, och en mamma som var nöjd och glad över att nu få åka hem med sina små. Jag hälsade också på pappan, som dittills bara fått se sina små barn genom fönstret!        

Sedan var det dags för eftermiddagspass. Vid rapporten/rundvandringen till de drygt tio salarna bad jag sköterskan rapportera på engelska vilket hon snällt gjorde. Ändå är det nästan omöjligt att få grepp om alla patienterna, med för mig ovanliga namn. Inga rapportblad finns, och personalen skriver inte heller ner någon rapport eller några namn. Jag försökte efteråt titta igenom läkemedelslistorna och journalerna för att få koll på läget, men lyckades inte helt. Det är ju tur att det inte är jag som är ansvarig… Det var bara en sjuksköterska och en undersköterska i tjänst, plus jag och ett antal inhemska sköterskestudenter. Sjuksköterskan beklagade sig över den stora arbetsbördan, och över att de mediciner som var ordinerade till barnen inte fanns att tillgå. Hon tyckte att jag var till hjälp, och att det var bra att jag inte stod med armarna i kors bakom ryggen och bara tittade… Ingen person var avsatt för neo-salen idag heller, så jag koncentrerade mig på barnen där, som jag ju känner bäst, samt på en mamma som inte mådde bra. Hon har just fått sitt nionde eller tionde barn! Förutom bristande hälsa var pengarna ett problem och vi fick diskutera en stund innan vi kom fram till att hon ju måste få hjälp även om hon inte kan betala.

Så efter dessa två omtumlande och ganska tuffa arbetsdagar ser jag nu fram emot helgen! Och sovmorgon imorgon istället…

Begravning och barnhemsbesök

Idag har vi deltagit på förre pastorns fru Magdalenas begravning. Hon dog i söndags efter en tids sjukdom. Fler än femhundra gäster hade samlats vid hennes hus, dit kistan anlände för en avskedsgudstjänst. Efter sång och tal och avsked vid den öppna kistan gick vi till kyrkan där en grav grävts bredvid makens. Mer sång, mer tal och predikan om att vara redo, och välja rätt väg, och gravläggning. Allt tog ca fem timmar och sedan skulle gästerna tillbaka till huset för begravningsmiddag som kokades på eldar utanför, men då gick vi hem och åt. Det var mycket känslor, höga rop och gråt, så min upplevelse att Tanzanianerna inte visar sorg stämde inte alls idag (utan gäller i så fall för tidigt födda barn som inte riktigt räknas som barn än). Flera kvinnor föll ihop och svimmade.

Efter sen lunch och läsning gick jag med Greta till ett barnhem som nuvarande pastorns fru driver i byn. Greta m.fl. har tidigare hjälpt till med matta, myggnät och leksaker. Huset och inredningen var mycket enkelt. Idag hade vi med oss block och kritor och satte oss och målade med barnen. De fick önska motiv, och det blev hus, djur och människor, och katten och hunden låter likadant här som hemma! Det var många barn där, men det var troligen bara hälften som bodde på barnhemmet. Vi fick inget riktigt besked eftersom den anställda hade gått till bymarknaden i närheten för att handla. Barnen var glada och ville förstås vara med på bild, och när vi bad dem le/skratta på fotot skrattade de alla högt i flera minuter! Det roligaste de vet verkar vara att sedan se på fotona, då skrattar de också högt!

Ny arbetsvecka och gemenskap med arbetskamrater

Igår och idag har jag “arbetat” morgonpass. Nu när jag lärt mig rutinerna som iallafall på neo-salen är begripliga kan jag ganska självständigt ta vikt, temp, och blodsocker på de barn där det behövs och skriva in i journalkurvorna. På papper förstås. Det enda som är datoriserat på sjukhuset är röntgen och operationsprogrammet. Jag fick den nya digitala rtg-apparaten, ultraljud, och gamla rtg-apparaten med tillhörande framkallningsvätskor förevisade för mig av K, tidigare rtg-sköterska här.

Det finns 6  små barn på neosalen nu. Imorse mådde alla  bra, men under dagen blev två tillfälligt sämre, och behövde syrgas, antibiotika och lite andningsstimulans. Det kan växla snabbt.  I Sverige får omogna nyfödda som “glömmer bort” att andas koffeincitrat (kaffe…) som stimulans, men här ger de istället motsvarigheten till teofyllamin. Det ska ges mycket långsamt intravenöst, på ca 30 minuter, och den uppgiften fick jag utföra. Saturationsmätaren kom väl till pass eftersom pulsen kan påverkas. När jag gick hem mådde båda barnen bättre, hoppas att det håller i sig!

Igår eftermiddag var jag inbjuden till L och E som båda arbetar som undersköterskor/barnsköterskor på avdelningen. Det var mycket roligt att helt på egen hand få hälsa på i ett Tanzanianskt hem. L mötte mig vid sjukhusgrinden och visade vägen, på stigar över majsfält. De håller på att bygga ett eget hus som vi gick och tittade på, tills det blir klart bor de hos släktingar om jag förstod det rätt. De har en 4-årig dotter, och jag hade med mig en present, men bästa kompisen och många grannbarn var med hela tiden, så jag lämnade den till föräldrarna att ge henne när de blev ensamma.

Idag har jag bjudit hem Y, den erfarna äldre barnsköterskan som har huvudansvaret för neo-barnen. Jag hade tänkt baka sockerkaka, men det hade vår hushållerska redan gjort! Med hjälp av svenska A, barnmorska och sjuksköterska med mångårig (>50 ?!) erfarenhet av Tanzania, samtalade vi om amning och de speciella omständigheterna med att få ett för tidigt fött barn. Det var mycket intressant och givande, och Y tyckte att det var roligt att berätta. Tekniken fungerade som tur var bättre denna gång, och ljudfilen är säkert sparad utan att datorn krånglat…

Efter det var alla, nu 17, svenskar injudna till Maggan på semlor! Förra året såg jag hennes semmelfest på facebook, och nu fick jag själv vara med. Kul och gott och trevligt!

Helg

Carl undrar om jag inte behöver jobba helger här, och så är det! Hittills iallafall. Så igår tillbringade jag någon timme med läsning i solen, för att om möjligt bli lite mindre vit… Innan jag tillsammans med några andra gick ner till byns marknad, och de lokala affärerna, där jag hittade både tvål, te och kryddor. På marknaden köpte jag mer tyg, och upptäckte när jag kom hem att ett av dem var nästan identiskt med ett jag köpte förra veckan. Tydligen en favorit! Många, både barn och vuxna bad om att bli fotograferade, och när B och jag förirrat oss in på en bakgård bad en kvinna oss att komma in i huset och ta kort på mormor, och visade sedan ut oss på rätt sida om huset.

Sömmerskan Anna har redan hunnit sy upp tre klänningar och jag invigde en av dem på gudstjänsten idag. Här är jag med Maggan Edin, tidigare husmor på sjukhuset, och fortsatt aktiv med att ta hand om studenter och andra besökande. 

Igår eftermiddag var vi bjudna på middag nere i byn hos hushållerskan Juliana och hennes man Henry som är sjukhuspastor. Honom har jag pratat med flera gånger, senast i fredags angående den sörjande mamman, men jag hade inte kopplat ihop dem. Det var en god måltid, pilauris och kyckling/höna och ett mycket intressant och givande samtal. Om bemötande, etik, kultur, olika stammar, varför en del saker inte förändras till det bättre trots att man talat om det i många år. Spännande och nyttigt att reflektera över, och förhoppningsvis kunna göra bättre. Utanför huset hade de denna fiffiga cykelhjulsfläkt till eldstaden.                                                                                         

På kvällen hade vi knytgrillkalas på vår veranda med god mat och gemenskap.

Idag har jag varit på gudstjänst både kl 8 (engelsk) och 10 (swahili), mer än 4 timmar sammanlagt! Även idag hade jag god tolk vid min sida. K som arbetar på Panzi-sjukhuset i Kongo tillsammans med dr Mukwebe, känd från Skavlan och flera priser för sitt arbete bland våldtagna skadade kvinnor. Roligt att få träffa ännu fler spännande och trevliga människor!

Efter kyrkan var “svenskarna” bjudna på kyrk-lunch tillsammans med flera av församlingens och byns ledare. Många av svenskarna har ju jobbat här i många år, och har betytt mycket för sjukhuset,skolan och kyrkan här.

Sedan har jag tagit det lugnt, läst och sovit middag! Samt fått ytterligare hjälp med swahiliöversättningen av mina intervjufrågor, av svenska barnmorskan och sjuksköterskan A . Hon har arbetat mer än 50 år här/i Afrika, och talar både swahili och stamspråket. Tala om livserfarenhet!

Nu åskar det och regnar, och strömmen kommer och går. God kväll!