Krukmakeri och candy

Igår var jag trött efter torsdagens festligheter och fick sova middag efter morgonarbetet på avdelningen . Sedan fortsatte jag att göra lite informationsmaterial till en pärm på  prematursalen. På eftermiddagen gick/cyklade vi på utflykt till Sofia som gör lerkrukor. Vi fick se henne göra två fina krukor, som sedan ska brännas. De blir då eldfasta. Förhoppningsvis kan jag få med mig någon hem. Hennes yngre släktingar gjorde kolaklubbor över elden, av socker som Maggan hade med sig. All mat lagas över öppen eld/koleld, med många barn springande runt omkring. De har nog respekt för elden, men vi ser också många brännskador på avdelningen. En mycket rolig insekt kröp på Maggans klänning, och killingar, hönor och kor fanns också på gårdsplanen. På vägen hem lämnade vi in tyget jag fick i torsdags till sömmerskan Anna, som tidigare sytt många fina afrikanska klänningar till mig.

 

Idag har jag varit på på marknaden med Lazaro, charmiga lillebrorsan, mamman och barnsköterskan Yacinta. Där köpte vi skoluniform, vit skjorta, shorts, strumpor och skor. Kläderna var billiga med skorna kostade motsvarande 75 kronor, vilket får sägas vara ganska dyrt. Vår hushållerska tjänar t.ex 60 kr om dagen. Anteckningsböcker och pennor köpte jag igår. En rosa ryggsäck att bära dem i föll honom också i smaken, samt förstås en fotboll! Nu är de utskrivna från avdelningen. Nkingas vänner betalar vård och medicin, vilket mamman är väldigt tacksam för. Familjen ska stanna hos släktingar i byn tills på fredag då han har tid för återbesök. Det var en bra lösning,  då de annars bor ca 2 timmars resväg härifrån. Nu hoppas och ber jag att det ska gå bra för denna, nu glada, lille kille!

Efter lunch där en stackars tupp fått sätta livet till kom Anna och knackade på dörren och hade redan sytt klart  min morgonrock! Mycket snygg tycker jag, det blir verkligen ett fint minne härifrån! Hans agerar modell och ska nog låta sy en egen. Nu ska jag ut på en cykeltur och sedan blir det svenskmiddag hos Maggan.

Kackerlackskamp och kalas

Med bara ett för tidigt fött barn kvar på neosalen bestämde sig personalen och Maggan att ta tillfället i akt att försöka få bukt med kackerlacksproblemet. Så efter att mamman och barnet tillfälligt flyttat till ett annat rum har vi tömt, städat, kört till tvätt och fått sprutat/penslat med ett väldigt illaluktande preparat. Och det fungerar, hela golvet är fullt av döda kackerlackor! Tyvärr sammanföll denna rengöring med ett ökat patientflöde till avdelningen. I morse var det 50 barn, vilket innebar madrasser på golvet i många rum!

Jag har fortsatt att engagera mig i vården av pojken med diabetes. Personalen här är som sagt mycket ovan vid denna sjukdom. Idag var det en barnläkare från Mwanza här(andra största staden). Hon sa att de bara hade en ny diabetespatient förra året. Hon tror att sjukdomen är ovanlig här, men också att många söker hos medicinmän/traditionell medicin först, och att barnen kanske dör i brist på medicinsk vård. Detta tyckte hon att någon gärna kunde forska på! Sedan Maggan skrivit på Nkingas vänner om familjen har flera hört av sig och vill hjälpa till. Hon hade en blodsockermätare hemma som de nu har fått, och som vi har lärt mamman och storebror att använda. Mamman kan inte läsa, men kan räkna, och förstå siffor som tur är, och hon har även fått skriva in blodsockervärdena i en anteckningsbok. Det är en bra övning för min swahili också! Mamman och avdelningen fick också bilder på hur man mår med högt och lågt blodsocker, även de översatta till swahili och stamspråket. Nu ger mamman insulin själv, under handledning. Förhoppningsvis ska de kunna gå hem på lördag efter besök på marknaden här där vi hoppas kunna hitta skoluniform till pojken.

Idag har jag även fått hjälpa till rejält med medicindelning och nålsättning, då en rättfram sjuksköterska tyckte att jag väl inte bara kan ägna mig åt en patient (när hon skulle dela medicin åt nästan 50!). Mycket antibiotika och kinin mot malaria blandades och gavs. Efter en inspektion igår är det städat och fint på expeditionen och i läkemedelsskåpet.

I går hade vi en avskedsgrillkväll för Hanna och Martin som åkte hem idag och ikväll har Hans och jag haft en mycket trevlig bjudning för barnavdelningen här hemma. Det var stor uppslutning, även om många kom en timme senare än vi sagt. Vi är ju i Afrika! Vi bjöd på tigerkaka och kanelbullar, med stor åtgång. Efter fikat ville de en efter en mata oss (med kaka på tandpetare), en lustig tradition som bjöd på mycket skratt och många foton. Sedan hade jag ett föredrag om det jag inriktat mig mest på här, prematurvård, amning och kangaroo mother care. Det var uppskattat och många kommenterade och ställde frågor. Roligt! Hans och jag fick var sitt jättefint tyg som tack för vår tid här. Åh, det kommer att bli sorgligt att säga farväl och åka härifrån!

Hemlängtan

har jag sällan. Det vet mina föräldrar sen jag var liten och var borta hos någon och såg en extrasäng och genast tyckte att då kan ju jag sova över! Men just idag skulle jag gärna varit hemma och firat Hanna, 22 år! För att inte tala om 4 februari då jag missade Davids 18-årsdag! Och den stora festen för alla husets februaribarn. Det klarade de dock galant utan mig, jag har sett många vackra tårtor på bild. Nätet fungerar att chatta på men nästan alltid med bara text, inte röst. :( Men om inte så länge är jag hemma igen och kan krama om familjen!

Varje morgon går jag till sjukhuset i soluppgångsljus. Vackert!

Idag har jag gjort min tionde intervju med en ammande mamma. Samt tagit farväl av en mycket trevlig mamman, en av två som kunnat lite engelska.

Förutom det har jag pratat om symtom på högt och lågt blodsocker med mamman till pojken med diabetes, och lyckats sätta nål på en svårstucken pojke. De spektakulära fallen idag bestod bland andra av en pojke med blodvärde på 23! Och en annan pojke med misstänkt buktumör, där den tjänstgörande läkaren på avdelningen tog finnålspunktion (alltså stack med injektionsnål genom skinnet in i magen) utan att blinka mitt inne på 8-bäddssalen. Den svenske barnläkaren höll på att tappa hakan. Det hade jag nog också gjort om jag varit med därinne just då.  Mamman fattade inte vad som hände trots att hon satt bredvid, utan efteråt tog hon med sig pojken till lab, för hon hade förstått att ett prov skulle tas, men inte att det redan var gjort… Ingen förberedelse, ingen bedövning, ingen ultraljudsapparat för att se var hon stack. Men iallafall desinfektion innan, bra!

Kvällspromenaden gick till flygplatsen i byn, där små plan kan landa på en grus/sandväg. Nån verkade ha tappat en resväska, som kom till användning för lekande barn.

Tazengwa

Nu är vi just hemkomna efter en härlig sol- och badhelg i Tazengwa utanför närmsta staden Nzega. Där var det alltså tidigare en skola för svenska missionärsbarn, och nu Tanzaniansk bibelskola. Erik, August och jag tog en liten minibuss härifrån i lördags morse. Efter en mils färd på grusvägen fick den motorstopp. Chauffören och medhjälpare lyckades starta den och köra vidare några hundra meter, men efter fyra sådana start och stopp gav de upp. Ingen verkade arg eller stressad, och strax kom en annan stor buss som turligt nog hade plats även för oss. Nya biljetter fick vi dock köpa, men hela resan, inklusive taxi sista kilometrarna gick bara på knappt 35 kronor så det var ingen fara. Sedan var det helpension med frukost, lunch och middag och sol och pool som gällde. De andra svenskarna har badat i Mwanza och Arusha, men för mig var det första gången på hela resan, så det var väldigt skönt! Läsning och kvällspromenad hann vi också med. Glada barn som ville vara med på kort mötte vi som vanligt, samt en vänlig man som visade en genväg tillbaka till skolan innan det blev helt mörkt.

På förmiddagen idag gick jag till kyrkan som låg precis utanför bibelskolan. Jag råkade sätta mig på manssidan först, men upptäckte mitt misstag och flyttade till damernas… Här på Nkinga har de börjat blanda sig. Det var som vanligt mycket musik och dans, även av en barnkör, roligt! Jag satt bredvid en liten tjej som inte kunde låta blir att känna lite på min arm. Vi ser nog väldigt spännande ut :) Spännande är också damernas hår, flätor i olika former och ganska ofta även peruker med väldigt konstfulla frisyrer! Och kläderna/tygerna de sveper om sig – så vackra!  Dagens swahili-ord som jag snappade upp var Bwana Yesu Asifiwe – Prisa Herren Jesus. Annars har jag lärt mig räkna till tio, fast för det mesta får jag ta “hela ramsan” för att hitta rätt siffra, lite hälsningsfraser och matord. Och ordet för hopp – Tumaini – det heter en av läkarna.

Sedan kom ytterligare fem Nkinga-svenskar och badade över dagen, så vi hade trevligt sällskap. En kvinna i byn som tidigare drivit pizzeria stod för lunchen – gott!

Nu laddar jag för en ny arbetsvecka, den sista hela veckan innan hemresan! Tiden har gott fort! När jag intervjuat mammorna har nästan alla berättat att de dricker en välling med peppar i för att få fart på amningen. Det lät så spännande att jag bad att få smaka, och det var inte så illa som det låter! (Jag har inte tänkt amma dock!) Här är en bild på mammor och frukostvälling. Och Mzungos – vitingar, på förmiddagsfika…

Spektakulära sjukdomsfall och sluttenta

I måndags kom nya svenskar till Nkinga, en ortoped och en operationssköterska, och delar hushåll med barnläkare Hans och mig. Då Maggan var borta på tisdagen fick jag visa runt på sjukhuset och även följa med på introduktionen hos sjukhuschefen Masonda. När vi ändå var där passade jag på att få namnunderskrift och fin stämpel på mitt tillstånd att göra studie här.

Med nya ögon har de förundrats över många ovanliga och svåra sjukdomsfall och skador, och kom hem och sa att det var spektakulärt. Det är också ett av de fall som engagerat mig  i veckan. En 7-årig pojke kom under hösten hit med nyupptäckt diabetes. Mamman blev upplärd att ge insulin m.m. Sedan dess har Maggan väntat på att de ska komma tillbaka på återbesök. Då de inte gjorde det antog hon att ett annat sjukhus skötte om honom. Men inte. I måndags kom han in akut och hade svårt att andas sedan någon dag. Det visade sig att han inte tagit insulin på två-tre månader! De hade förstås märkt att han åter var törstig och kissade mycket, men sökte inte förrän han blev mycket sjuk. Mamman är ensamstående med fem barn och hade inte haft råd att köpa mer insulin när det tog slut. I brist på kylskåp hade insulinet innan dess varit nedgrävt i jorden.  Blodsockret var omätbart högt och han hade helt klart ketoacidos. Det går dock inte att mäta pH i blodet, och även andra prover som finns att tillgå ransoneras för att patienterna inte har råd att betala avgiften för dem. Efter intravenös vätsketillförsel och insulin mår han nu bättre, men det är en stor utmaning att planera för uppföljningen. Nkingas vänner kommer att få en uppgift där. Mamman frågade mig också om jag kan hjälpa till så att pojken kan gå i skolan. Oj vilken skillnad mot vården och omständigheterna hemma. Både Hans och jag är ju vana vid diabetesvård.  Här är diabetes är mycket ovanligt, så personalen är ovan vid både blodsockermätning och insulingivning, och vårdrutinen är helt annorlunda. Inga måltidsdoser, och få blodsockerkontroller. Inga insulinsprutor fanns heller på avdelningen, utan fick lånas ihop. En ny leverans med blodsockerstickor hade lägligt inköps av min man i Sverige och anlänt med ortopeden!

På tisdagkvällen hade jag en mycket intressant intervju med Astrida om amning. Jag fick bland annat veta att man helt avråder från nappflaskor, då de och framför allt napparna är mycket svåra att hålla rena.

På neosalen finns nu bara tre barn kvar, och två av dem har ökat fint i vikt och går troligen hem på måndag. Även på salen bredvid ligger spädbarn, som bör vägas varje dag. Det görs oftast inte, men i onsdags blev det av:

I torsdags åkte Erik, August och jag med Maggan till Nzega, främst för att hämta pengar i stor mängd! Största valören i sedel är 10000 shilling, och den är värd knappt 50 kronor så det blir tjocka buntar! Vi passade också på att gå på marknad, och köpa frukt och ingredienser till vällingen som de undernärda barnen på avdelningen får. Kaffe, och trevligt sällskap (som vanligt kända av min “Afrika”kusin och hennes man!), fick vi på före detta svenska skolan i närheten. Där har de även en pool med för tillfället bra vatten. Så vi bestämde oss för att åka tillbaka över helgen och bada och sola. Det har jag hittills inte gjort här trots sol och värme.

Idag har jag gjort sluttentan på barnsjuksköterskeutbildningen! Filmsekvenser att kommentera och tentafrågor kom på USB-sticka från min lärare, via sonen Erik. Jag hade uppfattat att det gällde denna kursen (7.5 p), men visade sig vara på hela långa utbildningen! Tur att jag inte visste det, då hade jag sovit sämre natten som gick. Inga böcker att läsa på i har jag ju heller med mig. Nu är det iallafall gjort och jag hoppas att det hela blir godkänt, trots att en av de fyra filmerna jag skulle kommentera var “tom”, så att jag fick fantisera ihop ett händelseförlopp! Efter swahiliöversättning av amnings- och kängurumetodsdokument och en lång kvällspromenad lockar nu en förhoppningsvis lång natts sömn. Duvor, tuppar och ibland böneutropare vaknar desto tidigare…

Mormor bestämmer!

I fredags morse var vi på en föreläsning om missfall och aborter. Mycket intressant och väl genomfört av en av “intern” läkarna (ungefär AT). Aborter är förbjudet i Tanzania om det inte är fara för mammans liv eller hälsa, med långa fängelsestraff för både den utförande personen och mamman. 4 % av mödradödligheten i landet beror på illegala aborter och dess följder.

När Hans, barnläkaren, Erik och August, nyanlända läkarkandidater, och jag kom till neosalen hade dr Suba, ordinarie läkare på avdelningen, redan rondat, så vi fick läsa i journalerna vad som bestämts. För en av de små som varit lite trött vid måltiderna hade hon ordinerat sondmatning, men barnet hade ännu inte fått sond. Hon hade gått upp i vikt och mådde bra, och när vi frågade mamman som kan lite engelska om sonden sa hon att mormor hade bestämt att det inte behövdes. Mormödrar och svärmödrar har onekligen en del att säga till om vad det gäller barnavård och matning, men vi såg ingen mormor där. Det visade sig att hon menade Yacinta – den erfarna äldre barnsköterskan. Hon  hade övertygat doktorn och mamman om att fortsätta med matning som tidigare. Det tror vi också var en riktig bedömning.

Sedan visade det sig att en av de andra mammorna blivit utskriven trots att barnet bara vägde 1700 gram. Normalt stannar de tills de väger ca 2 kg. Hon hade dock stabil viktuppgång, och hade vårdats i ca 5 veckor, så de måste ha bedömt att det skulle gå bra. Jag hade planerat intervju senare under dagen, men fick skynda mig då mamman var på väg hem. Hon hade betalat alla sina pengar till sjukhusavgiften och ville ha motsvarande 50 kr för transporten hem (buss?), vilket jag gav henne. Avdelningschefen hjälpte till att tolka från stamspråket. Det var roligt att hon också fick höra vad jag samtalar om, och hon tyckte  att det var bra och viktiga frågor. Senare på dagen intervjuade jag den återstående mamman på salen. Hon hade aldrig gått i skolan utan tagit hand om djuren istället! Därför kunde hon inte läsa och skriva, och inte heller klockan. De ska amma/koppmata varannan timme, så jag undrade hur hon kunde hålla reda på tiden. Hon sa att hon kände på sig när det var dags. Nästa vecka ska jag försöka ha lite koll på hur ofta barnen får mat.

Fredagkvällens promenad gick förbi en kvarn där majs mals, till nationalrätten ugali.

I helgen har det varit mycket svalare än tidigare och en hel del regn, inte bara störtskurar, utan lite lättare ihållande. Vi hann gå en tur till marknaden, för inköp av frukt, grönsaker och tyg. Sedan läsning i lugn och ro hemma, och en film som passande nog hette Valentine’s day. Jag bestämde att inte åka med till bykyrkebesök, och smsade pastorn innan jag lade mig igår, och tänkte ta sovmorgon. Klockan 7:15 ringde han och sa att han fått mitt sms och inte heller skulle åka pga sorg i grannhuset. Jag kunde inte somna om utan läste istället en mycket intressant rapport om ett HIV-projekt i Nkinga och byarna runt omkring. Efter utbildning av by-informatörer har byborna fått kunskap om HIV/Aids, många har testat sig, och fått kunskap om hur sjukdomen sprids och blivit mer angelägna att skydda sig. I och med bromsmedicinerna kan många leva länge med sjukdomen och därmed har rädslan och stigmatiseringen minskat något.

Efter kyrkbesök här och middagssömn åkte jag och herrarna i huset (Hans, Erik och August) på cykeltur till samma by jag cyklade till en annan helg. Det visade sig vara 1.1 mil enkel väg, så det blev ett rejält motionspass. Även denna gång fanns EN dricka att köpa i “kiosken”, så den delade vi på. Och ett litet paket Mariekex som bybarnen fick smaka på. En lärare förberedde lektioner i byskolan och pratade en stund med oss. Drygt 400 elever går där, 50-60 i varje klass! Vi såg och hörde många djur och vackra fåglar. Nu har vi ätit kvällsmat och suttit och pratat hos Maggan, och hon berättade att 200 elefanter nyligen gått förbi i närheten. Tur att vi inte träffade dem!

Intervjuer och intensivvård

Ännu några händelserika dagar är tillända. Tisdag och onsdag var jag på prematursalen samt gjorde lite punktinsatser på avdelningen. Där är det som sagt svårare att ha överblick. Flickan som fick cytostatikabehandling i helgen har blivit medtagen, och då är det tydligt hur mycket av den understödjande behandlingen som saknas här. Flickan blödde mycket näsblod.  Det går att ta “blodstatus” (blodprov för att se blodvärde m.m) och det går att ge blod, men inte trombocyter. Som smärtlindring används mest “Alvedon”, och voltaren-injektioner. Flera andra svårt sjuka barn har kommit denna veckan. Bland annat ett barn med en stor tumör i ansiktet, och ett barn med mycket stor hydrocefalus (“vattenskalle”). Båda dessa fick skickas vidare till större sjukhus, i Dar es Salam eller Mwanza, långa och kostsamma resor. Många familjer söker sent för allvarliga åkommor, och ganska ofta går barnen inte att rädda. Efter att ha misslyckats att återuppliva en 4-månaders pojke med trolig svår lunginflammation, blev det dramatiskt även inne på min sal då jag kom tillbaka dit med “andningsballongen” och upptäckte att en av de små på knappt ett kilo inte andades efter avslutad matning. Som tur var gick det att stimulera henne att börja andas igen, och förutom syrgas får hon också en andningsstimulerande medicin, samt sondmatning istället för koppmatning. Men de är sköra! Här är en annan liten nyfödd som koppmatas.

Förutom livräddande insatser, och basal vård ingår även vedhämtning för att koka gröt till de undernärda barnen. När jag frågade om det kan finnas ormar i vedhögen svarade Lucy att det gör det ibland, så var försiktig!

Idag har doktor Hanna och jag varit med på bybesök i Utuja, samma by jag besökt tidigare. Idag var även tre sköterskestudenter med, så det var trångt i bilen, som flög fram över den guppiga vägen. De hade roligt över att både Hanna och jag lyckades somna på vägen tillbaka… 264 barn och 21 gravida mammor undersöktes idag! Jag hann se lite andra saker, bland annat läkarundersökning av de barn som var sjuka. Tre förkylda syskon fick alla antibiotika och ett barn med feber fick antimalariamedicin, men samtliga bara för två dygn. Inga prover, eller ens temp gick att ta. Medicinen delades ut gratis i ett rum bredvid. Om de inte var bättre efter två dagar skulle de komma tillbaka. Sedan var jag med på mödravården, där det också ingick provtagning för HIV, efter information och samtycke. Ingen av mammorna, eller en medföljande pappa som var med var HIV-positiv. Varken i mödravårdsjournalen eller i sjukhusets journaler står det rakt ut att någon är HIV-positiv, utan diagnoskod, eller en annan kod används. Ett tecken på att HIV/Aids fortfarande inte behandlas som andra sjukdomar, utan är mer skambelagt. PMTCT  betyder prevent mother to child transmission, och är en del av mödra- och barnhälsovården.

Två intervjuer till har jag gjort, en med två tolkar, eftersom en del mammor bara talar det lokala stamspråket Sukuma. Efter kvällens intervju framkom ett “lustigt” missförstånd, då jag frågade mamman om hon ville ha en banan, och hon svarade att hon inte fick äta banan eftersom hon genomgått kejsarsnitt. Det var för två veckor sedan, så jag kunde inte förstå sambandet, och orsaken till bananförbud. Eftersom hon älskar bananer lovade jag gå förbi förlossningen och fråga, och de svarade att det bara är det första dygnet efter operation som man ska vara försiktig med (all) mat! Så imorgon ska jag bjuda på banan! Jag märker ganska ofta att inte heller personalen kan ge besked om orsaken till vissa rutiner, utan bara accepterar och följer dem.

Fler kvällspromenader har vi hunnit med, med solnedgång över vacker natur, men en solrosbild från Utuja får avsluta detta inlägg.