I måndags kom nya svenskar till Nkinga, en ortoped och en operationssköterska, och delar hushåll med barnläkare Hans och mig. Då Maggan var borta på tisdagen fick jag visa runt på sjukhuset och även följa med på introduktionen hos sjukhuschefen Masonda. När vi ändå var där passade jag på att få namnunderskrift och fin stämpel på mitt tillstånd att göra studie här.
Med nya ögon har de förundrats över många ovanliga och svåra sjukdomsfall och skador, och kom hem och sa att det var spektakulärt. Det är också ett av de fall som engagerat mig i veckan. En 7-årig pojke kom under hösten hit med nyupptäckt diabetes. Mamman blev upplärd att ge insulin m.m. Sedan dess har Maggan väntat på att de ska komma tillbaka på återbesök. Då de inte gjorde det antog hon att ett annat sjukhus skötte om honom. Men inte. I måndags kom han in akut och hade svårt att andas sedan någon dag. Det visade sig att han inte tagit insulin på två-tre månader! De hade förstås märkt att han åter var törstig och kissade mycket, men sökte inte förrän han blev mycket sjuk. Mamman är ensamstående med fem barn och hade inte haft råd att köpa mer insulin när det tog slut. I brist på kylskåp hade insulinet innan dess varit nedgrävt i jorden. Blodsockret var omätbart högt och han hade helt klart ketoacidos. Det går dock inte att mäta pH i blodet, och även andra prover som finns att tillgå ransoneras för att patienterna inte har råd att betala avgiften för dem. Efter intravenös vätsketillförsel och insulin mår han nu bättre, men det är en stor utmaning att planera för uppföljningen. Nkingas vänner kommer att få en uppgift där. Mamman frågade mig också om jag kan hjälpa till så att pojken kan gå i skolan. Oj vilken skillnad mot vården och omständigheterna hemma. Både Hans och jag är ju vana vid diabetesvård. Här är diabetes är mycket ovanligt, så personalen är ovan vid både blodsockermätning och insulingivning, och vårdrutinen är helt annorlunda. Inga måltidsdoser, och få blodsockerkontroller. Inga insulinsprutor fanns heller på avdelningen, utan fick lånas ihop. En ny leverans med blodsockerstickor hade lägligt inköps av min man i Sverige och anlänt med ortopeden!
På tisdagkvällen hade jag en mycket intressant intervju med Astrida om amning. Jag fick bland annat veta att man helt avråder från nappflaskor, då de och framför allt napparna är mycket svåra att hålla rena.
På neosalen finns nu bara tre barn kvar, och två av dem har ökat fint i vikt och går troligen hem på måndag. Även på salen bredvid ligger spädbarn, som bör vägas varje dag. Det görs oftast inte, men i onsdags blev det av:
I torsdags åkte Erik, August och jag med Maggan till Nzega, främst för att hämta pengar i stor mängd! Största valören i sedel är 10000 shilling, och den är värd knappt 50 kronor så det blir tjocka buntar! Vi passade också på att gå på marknad, och köpa frukt och ingredienser till vällingen som de undernärda barnen på avdelningen får. Kaffe, och trevligt sällskap (som vanligt kända av min “Afrika”kusin och hennes man!), fick vi på före detta svenska skolan i närheten. Där har de även en pool med för tillfället bra vatten. Så vi bestämde oss för att åka tillbaka över helgen och bada och sola. Det har jag hittills inte gjort här trots sol och värme.
Idag har jag gjort sluttentan på barnsjuksköterskeutbildningen! Filmsekvenser att kommentera och tentafrågor kom på USB-sticka från min lärare, via sonen Erik. Jag hade uppfattat att det gällde denna kursen (7.5 p), men visade sig vara på hela långa utbildningen! Tur att jag inte visste det, då hade jag sovit sämre natten som gick. Inga böcker att läsa på i har jag ju heller med mig. Nu är det iallafall gjort och jag hoppas att det hela blir godkänt, trots att en av de fyra filmerna jag skulle kommentera var “tom”, så att jag fick fantisera ihop ett händelseförlopp! Efter swahiliöversättning av amnings- och kängurumetodsdokument och en lång kvällspromenad lockar nu en förhoppningsvis lång natts sömn. Duvor, tuppar och ibland böneutropare vaknar desto tidigare…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar