Förlossningar med mera!

Här är det bråda dagar, med så mycket upplevelser att jag inte hunnit blogga. Men inte stressigt! Hakuna matata (inga bekymmer) – säger de i Kenya, hamna shida här i Tanzania, och så känns det. Levande och intensivt, men inte stressigt.

I fredags morse var jag med på sjukhusets stora morgonbön, då Greta och Hans tackade för den här perioden. I söndags morse åkte de tillbaks till Arusha, för hemresa. Det har verkligen varit en förmån att få dela resa och hushåll med dem, och lite tomt utan!

Efter vanligt avdelningsarbete var svenske barnläkaren och jag med på avdelningsmöte på fredageftermiddag, med två timmars diskussioner på swahili. Ändå intressant och givande, med lite tolkning. De diskuterade rondrutiner, vad de ska göra om ett läkemedel som är ordinerat inte finns (vilket händer ofta), samarbete m.m. Inte så olikt ett svenskt APT, med skillnaden att både AT-läkarna, avdelningsläkare och all vårdpersonal var med. Och alla fick varsin läsk – gott i värmen!

Barnläkaren och jag gick till avdelningen även i lördags, då en flicka skulle påbörjad cytostatikabehandling för Burkitts lymfom. Just denna cancerform är vanlig i Afrika, och utlöses ofta av en kombination av malaria och körtelfeber. Prognosen är relativt god, om patienten genomgår en hel cytostatikakur på 6 omgångar (6 veckor). Behandlingen är gratis, men sjukhusvården kostar som vanligt. Jag blev positivt överraskad av både ett utförligt vårdprogram och personalens hantering av cytostatika. Nästan bättre än hemma. Munskydd, dubbla handskar m.m. 3 olika intravenösa mediciner och en i ryggmärgsvätskan. Samma sorter som hemma. Jag kunde bidra med en “antiillamåendemedicin” (Ondasetron) som jag hade med mig, annars saknas det mesta av den understödjande behandlingen som finns i Sverige (EMLA-bedövning, lustgas/sövning vid LP, smärtstillande förutom Alvedon m.m.).

Efter ännu en intervju med samma duktiga tolk, Happy, var vi bjudna på lunch hos “amningsförfattaren” Astrida. Gott och trevligt, och fortsatt utbyte av kunskap och erfarenheter. Jag fick låna hennes kandidatuppsats, som handlade om HIV-positiva mammors upplevelse av amning. (WHO rekommenderar helamning i 6 månader även vid HIV, då alternativet med ersättning ofta är en omöjlighet här pga brist på rent vatten, ekonomi, mm, och bröstmjölken då ger ett bättre skydd).

Efter att vi vinkat av Greta och Hans på söndagmorgonen åkte jag med sjukhuspastor Henry på gudstjänst i en bykyrka i Sungwizi, ca 7 km härifrån. Först var det tänkt att åka MC dit, vilket kändes rätt läskigt, men spännande, han lovade köra försiktigt… Sedan byttes det mot cykel, också kul, men till sist visade det sig att fler personer skulle med så de hade lånat en bil. En del av vägen var snarare en stig…

Vi stannade först vid en liten dispensär, som jag fick titta in i. Det var häftigt att se kylskåp för vaccin drivet av solceller på taket. Efter te och mandazi (en slags munk) hemma hos en familj var det dags för gudstjänst, strax efter tio, dock med inväntan av gudstjänstbesökere som istället för klocka tittade på solen! Jag fick presentera mig, läsa ett bibelord och be en bön, vilket var uppskattat. Gudstjänsten var likt den här, med mycket dans och musik, på mycket hög volym med hjälp av dieselaggregat. Efter knappt fyra timmar var det “andningspaus” och sedan nattvard. Vinet serverades i medicinkoppar. Ingen dålig symbolik! Efteråt blev vi bjudna på middag, ugali, kyckling och bönor hos samma gästfria familj vi fick te hos. Jag är mycket nöjd med dagen, och pastor Henry var smått förvånad men nöjd över min uthållighet!

 

När jag kom hem gick ett gäng av de återstående svenskarna på en lång kvällspromenad. Som vanligt mycket vackert. Babauträden är magiska! I motsats till kvällen innan, då doktor Hans och jag var helt desorienterade över var vi var, (mycket märkligt),  men ändå hittade hem, höll vi oss nu på en känd väg.

Idag har jag varit på avdelningen och fortsatt mina studier på prematurrummet. Jag skriver bland annat av vikt- och tempkurvorna, förutom att jag även sköter om barnen där. Det behövs mycket uppmuntran och påminnelser om tät matning (varannan timme) och “känguruvård”

I eftermiddags kom två medicinstudenter från Linköping. De ska skriva uppsats om antibiotikaanvändningen här (som är mycket utbredd och omfattande, för allt möjligt). Vi åt pannkaks-kvällsmat tillsammans. De bor i andra halvan av vårt hus. Efter det gick doktor Hanna och jag till förlossningen, där hon varit tidigare idag och visste att det var “några på gång”. Tre mammor kämpade med förlossningar, utan pappor eller andra anhöriga vid sin sida. Utan att vi hann med förlöstes den första hastigt av två sjuksköterskestudenter! Den andra hade trots många timmars värkar inte kommit in i slutfasen och det bestämdes att det skulle göras kejsarsnitt. Så vi gick med till operation, där jag fick tag i sjukhuschefens byxor :) Väl inne på operationssalen började mamman krysta, och barnets huvud blev strax synligt. Så Hanna och jag fick hjälpa till och assistera, och snart kom en liten skrikande flicka ut! Vilken upplevelse! Och mamman var så tacksam, även mot oss, för att hon sluppit kejsarsnitt.