I fredags morse var vi på en föreläsning om missfall och aborter. Mycket intressant och väl genomfört av en av “intern” läkarna (ungefär AT). Aborter är förbjudet i Tanzania om det inte är fara för mammans liv eller hälsa, med långa fängelsestraff för både den utförande personen och mamman. 4 % av mödradödligheten i landet beror på illegala aborter och dess följder.
När Hans, barnläkaren, Erik och August, nyanlända läkarkandidater, och jag kom till neosalen hade dr Suba, ordinarie läkare på avdelningen, redan rondat, så vi fick läsa i journalerna vad som bestämts. För en av de små som varit lite trött vid måltiderna hade hon ordinerat sondmatning, men barnet hade ännu inte fått sond. Hon hade gått upp i vikt och mådde bra, och när vi frågade mamman som kan lite engelska om sonden sa hon att mormor hade bestämt att det inte behövdes. Mormödrar och svärmödrar har onekligen en del att säga till om vad det gäller barnavård och matning, men vi såg ingen mormor där. Det visade sig att hon menade Yacinta – den erfarna äldre barnsköterskan. Hon hade övertygat doktorn och mamman om att fortsätta med matning som tidigare. Det tror vi också var en riktig bedömning.
Sedan visade det sig att en av de andra mammorna blivit utskriven trots att barnet bara vägde 1700 gram. Normalt stannar de tills de väger ca 2 kg. Hon hade dock stabil viktuppgång, och hade vårdats i ca 5 veckor, så de måste ha bedömt att det skulle gå bra. Jag hade planerat intervju senare under dagen, men fick skynda mig då mamman var på väg hem. Hon hade betalat alla sina pengar till sjukhusavgiften och ville ha motsvarande 50 kr för transporten hem (buss?), vilket jag gav henne. Avdelningschefen hjälpte till att tolka från stamspråket. Det var roligt att hon också fick höra vad jag samtalar om, och hon tyckte att det var bra och viktiga frågor. Senare på dagen intervjuade jag den återstående mamman på salen. Hon hade aldrig gått i skolan utan tagit hand om djuren istället! Därför kunde hon inte läsa och skriva, och inte heller klockan. De ska amma/koppmata varannan timme, så jag undrade hur hon kunde hålla reda på tiden. Hon sa att hon kände på sig när det var dags. Nästa vecka ska jag försöka ha lite koll på hur ofta barnen får mat.
Fredagkvällens promenad gick förbi en kvarn där majs mals, till nationalrätten ugali.
I helgen har det varit mycket svalare än tidigare och en hel del regn, inte bara störtskurar, utan lite lättare ihållande. Vi hann gå en tur till marknaden, för inköp av frukt, grönsaker och tyg. Sedan läsning i lugn och ro hemma, och en film som passande nog hette Valentine’s day. Jag bestämde att inte åka med till bykyrkebesök, och smsade pastorn innan jag lade mig igår, och tänkte ta sovmorgon. Klockan 7:15 ringde han och sa att han fått mitt sms och inte heller skulle åka pga sorg i grannhuset. Jag kunde inte somna om utan läste istället en mycket intressant rapport om ett HIV-projekt i Nkinga och byarna runt omkring. Efter utbildning av by-informatörer har byborna fått kunskap om HIV/Aids, många har testat sig, och fått kunskap om hur sjukdomen sprids och blivit mer angelägna att skydda sig. I och med bromsmedicinerna kan många leva länge med sjukdomen och därmed har rädslan och stigmatiseringen minskat något.
Efter kyrkbesök här och middagssömn åkte jag och herrarna i huset (Hans, Erik och August) på cykeltur till samma by jag cyklade till en annan helg. Det visade sig vara 1.1 mil enkel väg, så det blev ett rejält motionspass. Även denna gång fanns EN dricka att köpa i “kiosken”, så den delade vi på. Och ett litet paket Mariekex som bybarnen fick smaka på. En lärare förberedde lektioner i byskolan och pratade en stund med oss. Drygt 400 elever går där, 50-60 i varje klass! Vi såg och hörde många djur och vackra fåglar. Nu har vi ätit kvällsmat och suttit och pratat hos Maggan, och hon berättade att 200 elefanter nyligen gått förbi i närheten. Tur att vi inte träffade dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar