Zanzibar!

På begäran från Anna och Mathilda som snart åker till paradisön! Nu har vi redan varit hemma i mer än två veckor och vardagen rullar på. Halva jag lever kvar i Tanzania känns det som, det kommer små meddelande i telefonen från vännerna där nästan dagligen. Mycket roligt. Ikväll ska jag visa bilder och berätta om Nkinga på svenska turistföreningen i Borås och Margareta från Skynket kommer och säljer brickor. Liksom jag förra resan avslutade med safari och nu med semester på Zanzibar, och ändå tycker att Nkinga är den i särklass största behållningen, förtjänar väl ändå även Zanzibar ett blogginlägg. Inte minst för de vackra fotonas skull.

Efter att jag avslutat Nkinga-vistelsen med att vara med på Lucys förlossning åkte min man och jag tidigt samma morgon bil den skumpiga grusvägen ut till Ziba för att ta buss till Dar es Salam. Buss - delvis av snålhet, den kostade en tiondel av en flygbiljett, men också för att få se landskapet. Vi var på hållplatsen redan vid sju, men bussen kom inte förrän nio och sedan blev det femton långa timmars resa. Luftkonditionering, gratis läsk, kisspauser i det fria och nästan hållen hastighetsbegränsning, samt fungerande säkerhetsbälten. Helt ok. Vi fick en snabb glimt av den officiella huvudstaden Dodoma som ligger mitt i landet. Väl framme i Dar hade chauffören från pingstkyrkans gästhus som vi var inbokade på fått punktering när han åkte en sväng under väntetiden på oss, så det dröjde ett tag innan han kom, så middagen  blev halv två på natten. Samme chaufför hjälpte oss nästa morgon att hämta biljetter till katamaranen till Zanzibar och hann också köra runt i staden för lite sightseeing. Fiskmarknad med helt färsk fisk var spännande att se.

Efter promenad och god indisk lunch i Stonetown tog vi taxi till nordöstra delen av ön, till Zanzibar retreat i Matemwe. Säkert det finaste ställe vi någonsin bott på. Bougainvillablommor på sängen, vacker inredning, vita stränder och turkost vatten. Och kändisar! Rikard Olsson och Wild Kids kom dagen efter oss. När Carl ville ha en "wefie" med Rikard tyckte jag dock att det var så pinsamt att jag gömde mig på rummet :) Andra dagen åkte vi på båttur med snorkling vid korallreven vid ön Mnemba. Så vackra, färgglada fiskar! En snabb skymt av simmande delfiner hann vi se bara några meter under oss! Vi väntar på fina foton som medresenärer med undervattenskamera ska maila till oss.

Dala-dala, billig och trång buss!

Sedan väntade fyra dygn i sydöst, i Paje, på ett mysigt hotell där Maggan är stamgäst. Även där var det rofyllt och vackert. Vi solade, badade i ljumma indiska oceanen, promenerade på stranden och fotade även här båtar och vackra soluppgångar och solnedgångar. En liten utflykt till "the Rock" och the sunset beach blev det en kväll.

Sista helgen bodde vi strax utanför Stonetown för att hinna se staden något innan hemresan. På väg dit åkte vi till en nationalpark med rödryggade apor och mangroveträsk, och även till en krydd-by. Zanzibar är känt för sina kryddor och det var spännande att se hur nejlika, kardemumma, ingefära och andra exotiska kryddor växer. Att lilla regnperioden var på gång fick vi erfara flera gånger de sista dagarna, bland annat på turen bland kryddträden, där det var lätt att halka i leran. Turen avslutades med att vi fick smaka på frukt och kokosnöt som nyss hämtats ner ur palmen. De färska saftiga frukterna, framför allt mango, är något jag kommer att sakna här hemma!

Från hotellet kunde vi på morgonen se fiskebåtar lägga till en bit ut, och massor av människor vada ut i vattnet för att hämta småfisk i hinkar, som de sedan snabbkokade och lade ut på presenningar i solen för att torka, och sälja på marknaden. Inne i stan tittade vi på de vackra husen och framför allt dörrarna, åt på underbart vackra restauranger med utsikt över staden och såg fler solnedgångar i havet.

Sista dagen, en söndag, hann vi gå på gudstjänst i Anglikanska kyrkan, som byggts på platsen där bland annat David Livingstone hjälpte till att få slut på den förförliga slavhandeln, där Zanzibar var ett nav för Östafrika. Ett museum med slavkammare låg alldeles intill. Efter ännu en underbar indisk lunch var det dags att hämta packningen och bege sig till flygplatsen. En mycket spännande och givande Tanzaniavistelse är slut för denna gång!

Mtoto - barn/baby!

På grund av dåligt wifi och kollapsad mobiltelefon kommer detta inlägg från 28 oktober inte förrän nu när vi återvänt till snöigt! Sverige. Foton och info om Zanzibar kommer senare, måste redigera bland solnedgångar och många båtar!

De sista dagarna i Nkinga gick i rasande fart för både Carl och mig. Han hann inte alls uppleva det afrikanska lugnet, hakuna matata och hamna shida, som infinner sig om man är där lite längre tid. Det får bli nästa gång... Han hann iallafall uppleva både soluppgångar och solnedgångar, atmosfären, miljön och träffa många människor. Ju närmare avresan, desto fler som tyckte att vi skulle stanna längre, eller komma tillbaka och stanna länge. Det hoppas jag också på.

På onsdagen åkte Carl med Maggan och Rutegårds till Umoja Secondary School i Simbo på studiebesök. Det var som en by i byn, med alla funktioner, som till exempel djurhållning och odlingar, kvarn och affär. 650 elever, varav ett 100-tal muslimer i den uttalat kristna skolan.

Jag hade "amningsmottagning" hemma i vardagsrummet och demonstrerade bröstpumpar i olika modeller som kommit från Sverige för Happy. Hon har en 1-åring som hon ammar, så hon kunde prova själv, med syftet att sedan kunna lära mammorna att använda dem. Alla mammor på prematursalen handmjölkar i en medicinkopp, som de sedan matar med. Det är svårt att hålla rent pumpar och tillbehör, och att sätta ihop dem på rätt sätt, så det är oklart om de kommer till användning, eller om de ska fortsätta som förut. Det fungerar ju bra. Mathilda har skrivit ett tänktvärt blogginlägg om den annorlunda synen på bröst, "Free the nipples". Jag håller med, det är ett okomplicerat förhållande till bröst och amning i Tanzania, inte hade det känts lika naturligt att bjuda hem en svensk arbetskompis till köket för att "handgripligt" demonstrera amningshjälpmedel. Anna var dessutom med och tittade på, inga problem alls! Fast Happy påpekade att hon inte går runt och visar brösten när hon inte ammar...

På eftermiddagen var vi bjudna till Lucy och Emanuel. Mamman hade hjälpt till att laga mat, som hjälp till sin mycket höggravida dotter. På dit och hemvägen lockade vi många till skratt när Carl skjutsade mig på cykeln.

Torsdag morgon, sista dagen, hade jag tänkt gå på den stora morgonbönen halv åtta för att säga hejdå, men ett dåligt barn på spädbarnsrummet sysselsatte oss från det vi kom på morgonen. Han visade tecken på meningit, hjärnhinneinflammation, och låg med bakåtböjt huvud. Han hade redan antibiotika men kanylen hade åkt ut under natten, så med gemensamma försök lyckades läkare och sjuksköterskor få dit en ny. Doktor Kasonda, barnläkaren kom och rondade. Han är mycket duktig och är bra på att undervisa under tiden han rondar, så det är roligt när han är där.                                      


Han har varit upptagen med annat, bland annat undervisning på nya medical officers-utbildning som just startat, och mottagningsarbete så det är många dagar då bara underläkare rondat. Istället för kafferast hemma stannade jag kvar och fikade med mammorna som åt frukost på golvet utanför prematursalen. De har haft en stående inbjudan, men jag har oftast inte vågat smaka. Te och vitumbua, rismunkar, verkade ändå ganska riskfritt, och gott! De har roligt tillsammans, och flera ville bli fotograferade två och två.
 

På eftermiddagen hade jag utvärdering av mina 6 veckor med dr Kasonda, avdelningschef Martha och Maggan, vilket de uppskattade. Jag ska också göra en skriven till Läkarbanken som Nkinga också får ta del av, men det var ju bra att samtala "öga mot öga". 

Efter jobbet och varvat med packning hann vi med två bjudningar, till Nashon och Anna, där vi också hann se solnedgången från berget Karmel, och sedan hos Happy. Där hade Anna och Mathilda hjälpt till att laga mat från grunden i flera timmar, inklusive vattenhämtning och bärande på huvudet, se Annas blogg här med bildbevis. Resultat var mycket gott, och vi åt i ficklampors sken eftersom strömmen kom och gick. Mysigt tyckte vi svenskar, som också föreslog att vi kunde använda fotogenlampan som stod i ett hörn.

Det är många jag lärt känna och kommer att sakna mycket. Bland andra Lucy som har en särskild plats i mitt hjärta och ännu mer efter denna gång. En timma innan vi åkte på fredag morgon föddes hennes och Emanuels andra dotter, och jag fick vara med!!! Helt fantastiskt! Innan jag gick hem från jobbet på torsdag eftermiddag hade hon kommit för att jobba, men "kände sig konstig" så avdelningschefen och jag fick följa med henne till BB. Det var "på gång" men för tidigt att läggas in så hon gick med Martha hem för att "motionera lite". Lucy hade förstås sedan inte sovit på hela natten, hon  smsade mig på kvällen då hon fått värkar och åter gått till förlossningen.  Jag vaknade klockan fyra på morgonen och gick dit och frågade om hon ville att jag skulle vara med henne. Det ville hon, vilket jag är så tacksam för! Hennes mamma var i närheten men inte på salen, men pappan hemma i vanlig ordning. Så jag fick hålla handen och "andas". Efter födseln fick jag se den lilla vägas och lindas in i det fina kitengetyget och också hålla henne en liten stund. Vilken avslutning på mina veckor på Nkinga, jag kan fortfarande knappt tro att jag var med om detta. TACKSAM OCH RÖRD för detta under och alltihopa!

Kofia - mössor

Måndagmorgon klockan sju var det dags att ta med Carl till sjukhuset, först på morgonbön på barnavdelningen och sedan för hela sjukhuset vid öppenvårdsmottagningarna. Sjukhuschefen Masonda hade varit på en nationell träff med presidenten och alla missionsjukhus veckan innan och rapporterade från den, samt pratade om utmaningar som sjukhuset står inför och behöver arbeta med framöver. Bland annat den återkommande bristen på mediciner och mödradödligheten som inte är under kontroll. Glädjande var ändå att laboratoriet arbetat med förbättringar och nu vunnit pris som ett av de bästa i landet. Hela lab-personalen kallades fram och belönades med var sitt kitenge/vackert tygstycke.

Vännen Nashon, min sömmerskas man, arbetar på sjukhusförrådet och tog sig an Carl och visade runt honom på hela sjukhuset, medan jag gick tillbaka till barnavdelningen. Prematurrummet var helt fullt, en extrasäng stod mitt i rummet, så det var åtta mammor med nio barn. Det sista barnet som kommit under natten var dock stabilt och inte för tidigt född, så vi kunde snart flytta ut extrasängen till ett annat rum. Carl hade haft med sig en ny termometer då jag misstänkte att den som satt på väggen och hela tiden visat 27-28 grader inte stämde, eftersom svetten runnit på oss som varit inne i rummet en stund. Den nya termometern visade mycket riktigt på 31-32 grader! Maggan kom i samma veva som ansvarig barnläkare Kasonda, och efter samtal med honom beslutades att vi fick öppna fönster och dörrar på dagarna samt stänga av elementen. Han sa dock att det bör vara 26-28 grader och även det är ju varmt. Om mammorna använde kängurumetoden som rekommenderat den mesta av tiden skulle det nog inte behöva vara så varmt heller, men det får de fortsätta att diskutera. 

Efter vägning och rond inleddes den roliga uppgiften att dela ut mössor till alla små på salen. Tusen tack alla ni som stickat, virkat och sytt! Som sagt hade Carl nog mer än 200 mössor med sig! Alla mammor fick välja två var, och resten är kvar i förrådet på barnavdelningen och hemma hos Maggan. Många av er önskade foton på er mössa och ett barn, och jag fotade alla barn, så här kommer många foton, men förstås inte på 200 mössor. Ni och jag får glädja oss åt att mössorna kommer att räcka i många månader och till många kommande barn. Mammorna var mycket tacksamma och glada! De ville förstås gärna också ha en kopia av fotona jag tog, så det blev ännu en tur till bygatan för framkallning. Den affären har tjänat stora pengar på mig! :) Många mammor sa att de skulle visa fotona för barnen  när de blir större och berätta om hur små de var från början. Jag gjorde också en liten "revolution" då jag släppte in en pappa vars fru och barn legat inne nästan 50 dagar. Han hade inte fått se sin dotter på hela tiden, trots att han kommit med mat till frun varje dag. Personalen och de andra mammorna samtyckte, och pappan ville gärna komma in och hålla sin dotter en liten stund, och bli förevigad på bild. Förhoppningsvis får familjen snart återförenas hemma, flickan går upp i vikt och mamman har fått igång amningen efter en del trassel. 

Alla mössor i en hög

baby med mössa och tygblöja

På eftermiddagen både måndag och tisdag hade jag undervisningspass för all personal på barnavdelningen om pediatrisk omvårdnad och framför allt prematurvård. Carl hjälpte till med inkoppling av projektor m.m., och många var också nyfikna på honom och sa att de ville komma och lyssna på mig och titta på min man! Martha hade också bett mig visa hur man räknar ut vätskemängder och dropptakt till de små. Det är ju noga att det blir rätt, ju mindre barn desto mindre marginaler, och som tidigare sagts har de inga droppräknare, vilket är ett självklart hjälpmedel även för större barn i Sverige. Happy var med och tolkade till swahili, så att alla skulle hänga med. Det blev lite diskussion och frågestund efteråt, roligt, och en såpbubblepenna som gåva till alla, förstås också uppskattat. 

På tisdag förmiddag var vi på studiebesök på English Medium School tillsammans med Anna och Mathilda, och vi fick rundvisning av rektorn Paul Mayengo. Vi tittade in i tre klassrum där de mindre årskurserna sjöng för oss, och vi fick också se matsalen, köket och sovsalarna och bjöds sedan på gott kryddte, bullar och mandazi.  Skolan har gott rykte och god rankning bland skolorna i Tanzania men kämpar med ekonomin. Många föräldrar har svårt att betala skolavgifterna när skörden slår fel eller uteblir, och många familjer behöver hjälp av släkt och vänner och även många svenskar som liksom vi varit här på besök. 

Tvåorna, Theopistas son Eliyah med pennan i hand längst fram.

Skolköket

På väg från skolan gick vi förbi garaget och förrådet som också fungerar som skrot!

Eftermiddagar och kvällar de sista fyra dagarna blev snart inbokade för olika "hembesök" hos vänner som även ville träffa Carl och bjuda på mat. Måndag var vi hos Theopista och barnen. Carl fick en fin tröja som passar hans stil precis! Vi fick äta fisk och pasta med bestick, medan barnen som vanligt (för alla) åt med händerna. På tisdageftermiddag var Martha och hennes två barn hemma hos oss på läsk, bulle och sockerkaka och när vi följde dem på väg hem, till nästa ställe höll sonen Charlton Carl i handen, gulligt! Solnedgång, jordnötter och dricka blev det sedan hos Niver och Emanuel, ett par som båda arbetar på barnavdelningen, hon på prematursalen och han som sjuksköterska på avdelningen. Carl fick dem att lova att det väntade barnet skulle få heta Carl eller Marita, även om de hade svårt att uttala hans namn ;) De flesta tror att jag heter Martha, ett vanligt namn här, så det kan ju barnet gärna få heta!

Handtvätt före maten





Gloria, Princess och Eliyah

Charlton, Martha och Charity

Niver med mössorna min mamma sytt