Mtoto - barn/baby!

På grund av dåligt wifi och kollapsad mobiltelefon kommer detta inlägg från 28 oktober inte förrän nu när vi återvänt till snöigt! Sverige. Foton och info om Zanzibar kommer senare, måste redigera bland solnedgångar och många båtar!

De sista dagarna i Nkinga gick i rasande fart för både Carl och mig. Han hann inte alls uppleva det afrikanska lugnet, hakuna matata och hamna shida, som infinner sig om man är där lite längre tid. Det får bli nästa gång... Han hann iallafall uppleva både soluppgångar och solnedgångar, atmosfären, miljön och träffa många människor. Ju närmare avresan, desto fler som tyckte att vi skulle stanna längre, eller komma tillbaka och stanna länge. Det hoppas jag också på.

På onsdagen åkte Carl med Maggan och Rutegårds till Umoja Secondary School i Simbo på studiebesök. Det var som en by i byn, med alla funktioner, som till exempel djurhållning och odlingar, kvarn och affär. 650 elever, varav ett 100-tal muslimer i den uttalat kristna skolan.

Jag hade "amningsmottagning" hemma i vardagsrummet och demonstrerade bröstpumpar i olika modeller som kommit från Sverige för Happy. Hon har en 1-åring som hon ammar, så hon kunde prova själv, med syftet att sedan kunna lära mammorna att använda dem. Alla mammor på prematursalen handmjölkar i en medicinkopp, som de sedan matar med. Det är svårt att hålla rent pumpar och tillbehör, och att sätta ihop dem på rätt sätt, så det är oklart om de kommer till användning, eller om de ska fortsätta som förut. Det fungerar ju bra. Mathilda har skrivit ett tänktvärt blogginlägg om den annorlunda synen på bröst, "Free the nipples". Jag håller med, det är ett okomplicerat förhållande till bröst och amning i Tanzania, inte hade det känts lika naturligt att bjuda hem en svensk arbetskompis till köket för att "handgripligt" demonstrera amningshjälpmedel. Anna var dessutom med och tittade på, inga problem alls! Fast Happy påpekade att hon inte går runt och visar brösten när hon inte ammar...

På eftermiddagen var vi bjudna till Lucy och Emanuel. Mamman hade hjälpt till att laga mat, som hjälp till sin mycket höggravida dotter. På dit och hemvägen lockade vi många till skratt när Carl skjutsade mig på cykeln.

Torsdag morgon, sista dagen, hade jag tänkt gå på den stora morgonbönen halv åtta för att säga hejdå, men ett dåligt barn på spädbarnsrummet sysselsatte oss från det vi kom på morgonen. Han visade tecken på meningit, hjärnhinneinflammation, och låg med bakåtböjt huvud. Han hade redan antibiotika men kanylen hade åkt ut under natten, så med gemensamma försök lyckades läkare och sjuksköterskor få dit en ny. Doktor Kasonda, barnläkaren kom och rondade. Han är mycket duktig och är bra på att undervisa under tiden han rondar, så det är roligt när han är där.                                      


Han har varit upptagen med annat, bland annat undervisning på nya medical officers-utbildning som just startat, och mottagningsarbete så det är många dagar då bara underläkare rondat. Istället för kafferast hemma stannade jag kvar och fikade med mammorna som åt frukost på golvet utanför prematursalen. De har haft en stående inbjudan, men jag har oftast inte vågat smaka. Te och vitumbua, rismunkar, verkade ändå ganska riskfritt, och gott! De har roligt tillsammans, och flera ville bli fotograferade två och två.
 

På eftermiddagen hade jag utvärdering av mina 6 veckor med dr Kasonda, avdelningschef Martha och Maggan, vilket de uppskattade. Jag ska också göra en skriven till Läkarbanken som Nkinga också får ta del av, men det var ju bra att samtala "öga mot öga". 

Efter jobbet och varvat med packning hann vi med två bjudningar, till Nashon och Anna, där vi också hann se solnedgången från berget Karmel, och sedan hos Happy. Där hade Anna och Mathilda hjälpt till att laga mat från grunden i flera timmar, inklusive vattenhämtning och bärande på huvudet, se Annas blogg här med bildbevis. Resultat var mycket gott, och vi åt i ficklampors sken eftersom strömmen kom och gick. Mysigt tyckte vi svenskar, som också föreslog att vi kunde använda fotogenlampan som stod i ett hörn.

Det är många jag lärt känna och kommer att sakna mycket. Bland andra Lucy som har en särskild plats i mitt hjärta och ännu mer efter denna gång. En timma innan vi åkte på fredag morgon föddes hennes och Emanuels andra dotter, och jag fick vara med!!! Helt fantastiskt! Innan jag gick hem från jobbet på torsdag eftermiddag hade hon kommit för att jobba, men "kände sig konstig" så avdelningschefen och jag fick följa med henne till BB. Det var "på gång" men för tidigt att läggas in så hon gick med Martha hem för att "motionera lite". Lucy hade förstås sedan inte sovit på hela natten, hon  smsade mig på kvällen då hon fått värkar och åter gått till förlossningen.  Jag vaknade klockan fyra på morgonen och gick dit och frågade om hon ville att jag skulle vara med henne. Det ville hon, vilket jag är så tacksam för! Hennes mamma var i närheten men inte på salen, men pappan hemma i vanlig ordning. Så jag fick hålla handen och "andas". Efter födseln fick jag se den lilla vägas och lindas in i det fina kitengetyget och också hålla henne en liten stund. Vilken avslutning på mina veckor på Nkinga, jag kan fortfarande knappt tro att jag var med om detta. TACKSAM OCH RÖRD för detta under och alltihopa!