Sikuku - helgdag

Onsdagen och torsdagen var riktigt ledsamma dagar, men blandade med glädjeämnen som vanligt. Happy kom till vår grind på morgonen, hela sjukhusområdet är omgärdat med staket, och fick skjuts till avdelningen på min lånecykel. Vi hann inte ens vara med på morgonrapporten där hon skulle ha presenterats och hälsats välkommen, utan fick gå direkt till neo-rummet där den moderlösa blivit sämre under natten, med befarad NEC, en svår tarmkomplikation som kan drabba prematura barn, särskilt om de får bröstmjölksersättning. Hon var också mycket kall, mindre än 34 grader, så vi satte på vattenmadrassen så att hon steg i kroppstemperatur och också låg lite mjukare. Pappan kom och hälsade på, och fick som väl var komma in på rummet, annars är pappor portförbjudna. Mormor och morfar nekades dock att komma in, hemskt. På förmiddagen kom också en baby från BB, som fötts dagen innan, med svåra andningsbesvär (grunting och stridor). Båda bebisar med så uttalade symtom som jag nästan bara läst om tidigare, och här med så liten möjlighet att ge tillräcklig vård så att de klarar sig. På kvällen var det ingen särskilt avdelad personal på neosalen, alla turer kan inte täckas av de tre anställda, och vi rapporterade noga till barnpersonalen och sa även till mammorna att kalla på dem vid behov. Nästa morgon fick vi höra att båda barnen dött under kvällen och natten, och den ene utan att personal fanns på plats. Doktorn som kom och upptäckte att den lilla var död var upprörd över det, så kanske tar de upp behovet av mer personal med högre ledning. Både onsdag och torsdag dog även två små barn som kommit in akut, en med oklar sjukdom och en med konstaterad AIDS. De kom till akutrummet där de skulle få syrgas, kanyl och medicin, men de dog utan att vi hann göra något, och HLR var fruktlöst, jag var med med rubens blåsa på båda två. Att jag överhuvudtaget var där berodde bara på att jag skulle hämta den enda saturationsmätaren som vi också behövde på NEO-salen. Vid det andra fallet kom en medicinläkare till hjälp, men när HLR avbröts då han lyssnat på hjärtat och inte hört något gick han utan att prata med föräldrarna som stod vid sängen! Han sa bara till mig att han skulle komma tillbaka om tio minuter och lyssna igen. Inte heller de andra sjuksköterskorna sa något, vilket gjorde mig upprörd. Strax kom ytterligare en läkare, "intern/AT" på barn, som tog sitt ansvar och pratade med föräldrarna. På väg därifrån mötte jag sjukhuspastorn och berättade vad som hänt, och tog med honom för att också prata med dem. Att sedan gå hem och äta sen lunch och sedan jobba igen som om inget hänt kändes väldigt konstigt, nästan som att jag inte varit med om detta. Happy var märkbart tagen och tårögd, och när jag kramade om henne började jag också nästan gråta. Hon var också fin mot en av de sörjande mammorna som var kvar på neosalen nästan hela dagen i väntan på betalning, och satt ner och höll om och pratade med henne. Hoppas att hennes attityd och medkänsla behålls och kan smitta av sig till många. 

Efter jobbet på onsdagen gick vi till sokon, marknaden och köpte grönt tyg till barnsköterskeklänningen till Happy, och sedan till sömmerskan för måttagning och beställning. Sjuksköterskorna har vita sjukhuskläder, många från Sverige, kul med olika landstingsnamn på, på chefen står det "Folktandvården".

Happy med sonen hos sömmerskan

Torsdagen lite lugnare och vi hann gå igenom rutinerna på neosalen, som vägning, blod-sockertagning, temp och blandning av ersättning. Trots att vi visat mamman innan, att en medicinkopp vatten (30 ml) ska blandas med en skopa ersättning verkar det som att hon tagit mer vatten för att undvika att den lilla skulle få ont i magen. Så mycket, och upprepad undervisning behövs. Vattnet att koka till ersättning och annat hämtas i stor tunna från en utekran på BB, så det blev ett av dagens äventyr. 

På kvällen fick vi meddelande av dr Hanna på facebook att den gravida mamman som hon trott hade diabetes med visat sig ha urinvägsinfektion hade hört av sig. Hon hade kommit in dagen innan och förlösts komplikationsfritt med tvillingpojkar på 2,4 och 2.9 kg. De skulle egentligen skickats hem på torsdagen men hade inte kunnat betala. Det hade ju Nkingas vänner lovat att göra redan vid förra vårdtillfället. Mormor som var där sa även att de inte hade pengar till transporten hem utan planerade att promenera i två timmar eller mer till Igunga! Jag åkte dit för att gratulera och fotografera de små för Hannas räkning, samt prata med dem om betalningen som skulle ordnas dagen därpå. Mormor ville att vi skulle be för de små innan jag gick, fint. Hanna sa att hon hoppades att även pappan skulle bli kristen, så att han skulle slippa betala en ko till medicinmannen på grund av tvillingfödseln. Att mamman varit inlagd nyss och via ultraljud fått reda på att hon väntade tvillingar var ju väldigt bra, så att hon visste att hon skulle komma tillbaka för en säker förlossning. 

Efter dessa intensiva dagar var det väldigt välkommet med en extra vilodag igår, Nyerere Day, till minne av den förste presidenten. Maggan hade blivit inbjuden till krukmakerskan Sofias sons hem några mil här ifrån och jag hade den stora glädjen att få följa med. Barnbarnen som går i skola här följde med som vägvisare och hittade bra på alla "stigar" bilen skulle svänga kulia och kushoto, höger och vänster. De brast ut i högljudda skratt när en flicka längs vägen förskräckt hoppade av cykeln och kastade sig ner på marken bakom en sandhög, förmodligen för att hon var rädd för att vi skulle fråga om vägen. Framme i byn Kipungulu fick vi en härlig dag tillsammans med Mama Sofia, sonens två fruar, deras 14 barn! och många andra. Vi hann blåsa ballonger, skala och mala jordnötter, sitta och prata, hålla barn (en treårig Maggan!), titta på djuren, äta två rätters lunch/middag, ugali och grönsaker och sedan ris som vi sett skalas och nynackad höna. Gott och spännande. Efter att ha tittat på kruktillverkning fick Maggan sova middag i Sofias säng, medan jag satt kvar ute bland kvinnorna som fortsatte skala jordnötter. En hade fina flätor och undrade om de inte skulle fläta mitt hår. Det fick de gärna, och de försökte under glada skratt och många händer, men gav snart upp för mitt hår var "för mjukt". Synd, det hade varit snyggt med en fin flätning till bröllopet vi är bjudna på imorgon. Innan vi åkte hem fick Maggan en höna som gåva. Den fick åka med i bagaget hem. Bra att det inte var en get som vi först hade hört! 

Full aktivitet. Fruar och döttrar skalar riset, en son lagar punktering.

Maggan och Maggan :)

Idag har jag provat vara patient på öppenvården på sjukhuset för min hosta som inte vill ge med sig. "In Charge" Martha var supervisor på hela sjukhuset idag och guidade mig rätt till registrering, betalning, hämtade barnläkaren!, undersökning, betalning igen för provtagning, provtagning (CRP och blodstatus) och sedan efter lite väntan hemma tillbaka för provsvar. Det visade sig att CRP reagensen bara visade positivt och inget exakt värde, och blodstatus reagensen inte kommer förrän på måndag. Han tyckte ändå att jag skulle ha antibiotika, vilket var slut på sjukhuset men fanns att köpa på ett apotek utanför området. Hela kalaset gick på knappt 200 kronor, inklusive medicin, inte mycket för mig, men dyrt för en tanzanian. Nu hoppas jag på snabb effekt och att jag får känna mig helt frisk snart. 

Nyss skickade familjen hemma en bild på fullmånen, och ikväll har Maggan och jag suttit ute i månskenet och ätit nylagade samosa. Samma måne ändå! Teopista kom förbi med en Tangawisi, ingefärsläsk, som hon köpt till mig för att lindra hostan. Rörande, särskilt med tanke på hur knapert hon har det själv!