"piga picha- ta kort"

"Wazungu - piga picha" - "vita - ta kort” ! ropar barnen som samlas i klunga runt oss när vi är ute på kvälls-promenad. När Anna joggar springer de med, hand i hand i ett långt led. Härom kvällen gick vi en runda och många små barn anslöt och eftersom vi var på väg hem och inte skulle förbi deras hus igen var vi lite oroliga att de inte skulle hitta hem. Det blir ju fort mörkt när solen gått ner. Vi passerade Happys hus och frågade henne vad vi skulle göra. Hon kände igen barnen och visste en " genväg" och skickade hem dem.

Klockan är strax efter tre på natten när jag skriver detta, klockan fem ska vi upp för att åka och hämta Carl i Mwanza. Eftersom jag ändå är vaken passar jag på att blogga lite, det kanske inte blir så mycket tid över närmsta veckan. Att visa Carl platser och människor jag lärt känna här under flesta månader på bara fem dagar lär inte bli lätt, samtidigt som jag "jobbar" fyra dagar till. Efter att "in charge" och andra har sett hur jag undervisat de nya på Neo, har jag också blivit ombedd att ha lektioner för hela personalen på måndag och tisdag.

I onsdags kom det en ny liten tjej till Neo, så nu är de sex. Idag skulle jag visa de svenska sköterskestudenterna hur mammornas mödravårdskort ser ut och fick låna av en mamma. Inuti hade hon gömt fotona hon fått av mig och när de nya mammorna såg dem ville de förstås också bli fotograferade och få kort. Den "största" närmar sig 1800 gram och har mått bra och går stadigt upp i vikt så de ska få åka hem imorgon. Mamman tog på henne de fina stickade kläderna de fått av Maggan, och bäddade fint. Åh en sån söt liten tjej!

Den minsta har nu blivit av med sonden och klarar att amma och koppmatas,
här av Happy som fått sin fina ljusgröna sjukhusklänning.

På prem-extra där de fullgångna barnen ligger satt denne man som jag trodde var pappa till den nyfödde, mamman var kvar på BB efter kejsarsnitt. Även pappor är ovanliga, men denne man presenterades som "best man", och den tanzaniska personalen hade roligt åt att han tagit sitt uppdrag på stort allvar. Han satt och höll den lille i handen, fint!

I onsdags kom också Lazaros mamma (pojken med diabetes) och letade upp mig, hon hade inte varit hemma i måndags när de var här. Kul att de kommer ihåg mig och vill träffas! Även hon cyklade de tre milen till hemmet. Vi pratade om mat och skola. Han går i ettan och har korta dagar så han äter frukost innan han går dit, och sedan lunch när han kommer hem runt tolv. De bor nära skolan, så om han mår dåligt skickas han hem, han har ingen blodsockermätare med sig till skolan. "In charge" Martha var med och tolkade när jag pratade med mamman, vi sa att hon skulle skriva ett brev som skolan ska få så att de vet vad de ska göra vid olika symtom. Maggan har druvsockertabletter hemma som vi kan ge dem, men då gäller det att kunna förklara bra när de ska ges (vid lågt blodsocker). När Lazaoro kommer och hämtar insulin och fotboll ska mamman också få en mobil som mina föräldrar "pensionerat", så att skolan och sjukhuset kan nå henne. 

Lazaros mamma i röd tröja, in charge Martha till höger och nya Lucy till vänster. Fina väggmålningar bakom.

På onsdag eftermiddag var alla svenska studenter och Maggan bjudna till en familj som bor nära sjukhusområdet. De bjöd på ris och köttgryta, och den obligatoriska läsken, och visade sina fina odlingar. Efter det enda rejäla regnet som kom första veckan vi var här var de ute och planterade majs, som redan vuxit en decimeter. Kommer det lite mer regn innan den stora regnperioden kan de få en extra skörd redan i december. Fina papayaträd hade på ett helt fält. Innan vi gick hem hade pappan en andakt och vi sjöng tillsammans "O store Gud", (skriven av en svensk och Elvis favoritlåt), den  sjungs ofta här, fast på swahili. Fint att kunna dela tro trots olika kultur och språk. 

En yngsta flickan med albinism som Nkingas vänner stöder med solskydd och kläder är drygt ett år.
Hon var och hälsade på familjen vi var hos.

Kitenge på tork. Jag kan inte se mig mätt på alla vackra tyger!