Wiki ya pili - andra veckan

Veckan har varit fortsatt händelserik och dramatisk. När jag kom till jobbet på i onsdags hämtade Niver som jobbat natt direkt in mig på neosalen. Där låg en mycket prematurfödd flicka, troligen 24 veckor, född hemma dagen innan, hon vägde bara 630 g. Det är en omöjlig uppgift att vårda en så mycket för tidigt född här, det krävs även i Sverige oerhört stora vårdinsatser och intensivvård för överlevnad. Vi skulle ändå försöka sätta nål, ge glukosdropp och se till att hon höll värmen, genom att ligga på varmvattenmadrass. Hon var stark och levde hela dagen, men orkade sedan inte med att andas. Pole sana.

På lunchen fick jag agera extramormor och följa med Lucy till mödravård och ultraljud. Allt såg bra ut. Gravida kvinnor får malariaprofylax, (anti)maskmedicin, järn och folsyra. Det verkade som att graviditeten kommit längre än tidigare beräknat, så förhoppningsvis hinner jag få se barnet! Hon blev redan förra gången en kär vän. När vi var på MVC ropade en "byhälsovårdsköterska" på mig, och undrade om jag kom ihåg flickan med diabetes i byn vi åkte till då. Hon får hjälp med insulin och sprutor av Nkingas vänner. Nu hade pappan ringt och sagt att insulinet snart är slut, och sköterskan undrade om jag kunde fixa det till morgonen därpå när de åter skulle åka till samma by. Efter att fått hjälp att hitta hennes journalnummer, som pappan inte kom ihåg, fick jag nästa morgon bråttom att ordna fram insulin. Det var ingen hakuna matata för mig... jag undrar hur Tanzanianerna gör när nåt är bråttom :) Leta journal i arkivet, hitta läkare som kunde skriva recept, gå till kassan och få prisuppgift på receptet (nästan 600 kronor!), till kontoret för att få stämpel att Nkingas vänner betalar, hämta insulin på apoteket, hämta sprutor på öppenvårdsmottagningen och slutligen lämna alltihop till byhälsoteamet innan kl nio. Det gick, mission completed! Sedan kunde jag dricka morgonkaffe i lugn och ro. 

Vid ronden häromdagen fick jag väga flera av spädbarnen som inte låg på neosalen. Många går ner i vikt under vårdtiden, och behöver ju också följas upp. Det visade sig att vågen på det andra rummet inte fungerade. Den är batteridriven, och när jag tagit ur batterierna och åkt "till garaget" och testat dem var de helt tomma, och av en sort som är ovanlig i Tanzania. Så kan det gå med gåvor från Sverige... Maggan skulle försöka hitta i Arusha, annars får Carl ta med sig när han kommer, så fungerar vågen förhoppningsvis igen!

Hakuna matata blev det istället under skön promenad på kvällen, med glada barn och fin solnedgång.

Idag var det ganska stabilt på neo-salen, trots att vikterna är knackiga. Den lilla från förra veckan hade dragit ut sin sond igår kväll, så istället för att passera 1-kilosstrecket som vi hoppats hade hon gått ner igen. Hon fick en ny sond imorse men visade sig också kunna "dia ur kopp", samma mängd som hon skulle ha i sonden. 

Jag hann gå med på stora delar av ronden, och fick sedan både vara med och lägga sträckbehandling på ett barn med brutet lårben, och på en mindre operation av en arm. Flickan med sträcket fick en balong av Anna, och var smått förskräckt då hon aldrig hade sett nån förut. Hon ska ligga så i tre veckor, och jag åkte hem och hämtade lite smådjur som hon kan leka med för att ha något att göra. Jag hade med mig två stora påsar och gav den ena till chefen för att de ska dela ut till barnen när de tagit blodprov eller fått venkanyl, och nu har jag sett många av barnen som leker med de små djuren. Roligt!  

                          

Ikväll har jag bytt hus och flyttat in till Anna och Mathilda eftersom Maggan har med sig två vänner när hon kommer imorgon. Jag har installerat mig i samma rum jag hade förra året så det känns bra! Imorgon ska vi åka buss till närmaste lite större stad, Nzega och handla lite tyg m.m. 

Usiku mwema - god natt!

Furuha na huzuni - glädje och sorg

Måndagmorgon började illa med att jag försov mig, för jag hade valt en lugn afrikans låt som väckning på mobilen, och trodde väl att det var ute man sjöng! Efter snabb frukost kom jag lagom till läkarnas stora morgonrapport, och barnsköterskan på neosalen hade inte hunnit väga och tempa barnen än så det hann jag göra innan ronden. Denna veckan är det fler barn på avdelningen och också många fler spädbarn, så de tar nu upp minst tre salar. När någon sjukare kommer får någon annan byta säng, så det är lite svårt att hålla reda på barn, sängplatser och journaler! Många kommer för "neonatal sepsis", infektion i nyföddhetsperioden. En del är födda hemma, andra på små dispensärer eller mindre sjukhus. Flera har också diagnosen "birth asphyxia", vilket innebär att de inte kommit igång att andas bra efter födseln, med risk syrebrist och svåra skador/följder om de alls överlever de första dagarna. Jag försöker koncentrera mig på de prematura och de andra nyfödda som är mest sjuka. Ofta är det andningen som är ett stort problem och att de inte orkar äta. Det enda andningsstöd som går att ge är syrgas via syrgaskoncentrator. En styck bra saturationsmätare finns som får flyttas mellan små och stora barn för att följa barnens syremättnad i blodet. I morse fick vi rapport om att en liten hade haft 0-2 % i saturation/syremättnad kl 04 (normalt är minst 90, helst över 95), han hade fått syrgas och stigit till 80 %. Han hade fortsatt stora problem med andningen hela dagen, och strax innan jag skulle gå hem kl 16 kom en annan mamma på salen och hämtade mig och Lucy för att det blivit ännu värre, och han bara flämtade svagt. Doktor tillkallades också, han fick kortison och adrenalin och jag fick ge hjärt/lungräddning. Det som vi oftast bara övar på dockor i Sverige! Den lille gick inte att rädda och det var med sorg i hjärtat och tårar i ögonen jag efter någon timme gick hem, efter att ha burit den lille till "bårrummet" på avdelningen, visat honom för mamman och väninna (så väl att hon var där!) och kramat om mamma och sagt Pole sana (jag beklagar)! Ännu en påminnelse om hur skört livet är här! 

På samma sal låg ännu en nyfödd med svårt att andas, väldigt gul av ikterus (gulsot) och med blodvärde på 77. Han fick blod när jag gick, och ljusbehandlingen består av att bära ut honom i solen en stund! Jag mötte Teopista utanför sjukhuset och hon såg väl att jag såg ledsen ut, sa pole sana till mig, och att jag skulle gå hem och vila mig för att jag hade jobbat hårt.

Hon vinkar och visar att det
ju visst finns små tygblöjor!

På prematursalen är det bara de två minsta från förra veckan kvar och de mår ganska bra, även om den ena fick feber igår och fick börja med antibiotika igen, och därmed åter står still på viktkurvan. Mormor är kvar med den ena, men mamman kommer från BB och har börjat kunna amma efter kejsarsnittet. Hon fick undervisning av ssk Martha för hon hade inte våga börja äta ordentligt för att hon trodde att de hade skurit i tarmarna vid kejsarsnittet! (Vilket man inte gör om det inte sker av en olyckshändelse!) Att mammorna äter ordentligt och får bra smärtlindring är ju viktigt för att amningen ska komma igång. Dessa två par gladdes över foton som jag var ute på byn och framkallade igår. Mormor var dock inte riktigt nöjd för hon hade på sig en sliten svensk sjukhusklänning som hon inte tyckte var fin. Så idag fick jag ta nytt kort, där även mamman kunde vara med. Mamman ville också att jag skulle ta kort på henne med naken överkropp och med operationsärret synligt, och det kortet ville hon ha framkallat! Brösten är som sagts tidigare inte alls tabu, även mormödrarna är ogenerade och går med bar överkropp efter att ha haft barnet på bröstet. På neosalen är det fortsatt god stämning och glada samtal, med min swahiliträning som gemensamt glädjeämne. Något jag tränar på är klockan, för att kunna ha koll på när barnen ätit. Inte nog med att kunna räkna till tolv, de börjar också räkna dagen kl 06, så klockan 07 på morgonen är "saa moja" - klockan ett, förvirrande eller hur!? Förresten har jag även fått lära mig att räkna längre än till 29 idag, eftersom denna lilla tjej fick ökad matmängd till 30 ml varannan timme.

Så till det riktigt roliga: Maggans cykel fick punktering för andra gången på en vecka (inte roligt, för den är verkligen till god användning). Samme snälle, artige man från sjukhusgaraget/verkstaden som lagade punkan förra veckan tog sig an den igen. När den var lagad cyklade han hit den och jag frågade vad jag skulle betala. Han såg tvekande ut, men skrev på en lapp, och att det inte var ett belopp utan något annat han skrivit såg jag: "Nifikilie tu wewe" - vilket min google-app översatte med "jag trycker mig mot just dig"!!! Det såg inte alls ut på honom som det var det han menade ;)  Han fick 10000 Tzh, vilket var den enda valör på sedel jag hade, motsvarande 50 kr, och säkert nästan en hel dagslön, så han såg nöjd ut när han gick. Jag var tvungen att dela det dråpliga med någon och cyklade till Happy som skrattade gott och bekräftade att han sagt "ge vad du tycker det är värt", vilket jag ju ungefär förstått och gjort!

Glädjande är det också att Maggan Edin är på väg från Sverige idag. Maggan är efterlängtad här och många har frågat mig när hon kommer. Hennes (och nu min) "husa" Raheli sjöng i köket när hon hon lagade mat igår. Det är också roligt att så många från förra gången kommer ihåg mig och ser uppenbart glada ut över att se mig igen! Det är ömsesidigt förstås! Ikväll var "min sömmerska Anna" här och tog mått på oss för att sy klänningar, vi har blivit bjudna på bröllop i oktober. Roligt! Inte för att jag saknar afrikanska klänningar, jag har med mig tre stycken hon sytt, men tygerna är ju så vackra så det skadar inte med en till! 

Två förre detta patienter på neo-salen som kom för viktkontroll och som också fick de sista av mina medhavda filtar.

Nyani na rafiki - apor och vänner

Idag ett inlägg med lite text och mycket bilder från helgens aktiviteter. Lördagmorgon promenerade läkarstudenterna, Anna och Mathilda, och jag till Happy som lovat visa oss vägen till apberget, där det brukar finnas babianer. Vid ett hus efter vägen bodde fyra systrar som ville följa med på hela långa promenaden, den lilla buren på ryggen, och den näst-yngsta buren av Anna eftersom hon var barfota och det var ganska taggigt på stigen. Vi såg aporna på håll, men tyvärr bortjagades de av hundar, så vi kom inte så nära. Barnen plockade apbrödsfrukt, från Babaubträdet, de hade en syrlig spännande smak och vi satt länge och njöt av utsikten från berget.

Apbrödsfrukten

Happy är rädd för korna :)

Efter en kort tur till sokon, marknaden, promenerade vi hem till Lucy och Emanuel, dottern Monica och kompis Mariam, där vi blev bjudna på middag, kyckling, spagetti och ris, jättegott kryddat.

Monica och Mariam, bästa kompisar.

Efter en timmes insats på neo-salen imorse, med vikt, temp och blodsocker-koll (som var ok för alla tre barn) har jag tillbringat sju timmar på gudstjänst! Det är ju söndag... Först fyra timmar lång i kyrkan, och sedan tre på torget/sokon, eftersom det har varit en "crusade" (så uttrycktes det på engelska, mötesvecka med tillrest predikant och många körer). Det var sannerligen livat med mycket dans och musik och lååång predikan! Jag satte mig i en fönsterglugg i slutet av första gudstjänsten för att få lite luft och genast räckte en mamma i närheten över sin lille kille, varpå många andra barn samlades omkring mig. Kul! De är nyfikna på oss wazungus - vitingar och vill gärna hålla i handen eller känna på oss. De vill ju också gärna bli fotograferade, och sedan se på fotot, till glada skratt!

Mathildas bild från en av promenaderna, jag visar kortet jag just tagit

Ljumaa - Fredag

Fika på Skynket-bricka

Den första av sex arbetsveckor är avklarad och jag sitter på Maggans baraza (veranda) och dricker kaffe, rosella-saft och äter mandazi och har det oförskämt bra. Nyss lyssnade jag på dottern Hannas nylanserade låt på Spotify (HELH- Body) och nu hörs sången från en av kyrkorna i närheten. Märkligt att kunna vara i flera världar samtidigt! Tack för alla uppmuntrande kommentarer här och på facebook!

Barnavdelningen på Nkinga sjukhus har plats för ca 50 barn, men denna veckan har det varit runt 20. Det finns två rum för spädbarn, prematursalen, och rummet bredvid som har plats för fyra barn som inte är för tidigt födda. Nu ligger tre barn där med sina mammor. En månadsgammal med diarré och kräkningar, som börjar återhämta sig och en med feber och kefalhematom (efter förlossningen) som också mår ganska bra. Den tredje är bara några dagar gammal, föddes på en dispensär och åkte hem, men fick snabbt andningsbesvär och feber. Dessutom sa mamman att hon varit tyst och inte skrikit de två första timmarna, men andats måste hon ju gjort annars hade hon inte överlevt. När hon hit var hon medtagen och orkade inte suga, och när personalen satte sond märkte de att hon hade svart vätska i magen. De trodde först att det var "barnbeck" (nu får ni googla!) men när de frågade mamman visade det sig att äldre släktingar gett barnet "local medicine" innan de sökte vård här. Det är mycket vanligt med örtmedicin, jag läste att över 90 procent av Tanzanias befolkning tror på/vänder sig till traditionella medicinmän och även "häxdoktorer" innan de söker "vanlig sjukvård" om behandlingen inte hjälpt. Jag frågade avdelningschefen Martha om det och hon sa att denna sedvänja gör att barnen kommer sent till läkarvård, och att de ofta fått i sig ämnen som riskerar att förgifta dem. Detta barn är nu efter antibiotika och dropp något bättre, men har haft hög feber och kramper i några dagar. Häxtron drabbar också barn och vuxna med albinism, då de finns en föreställning att kroppsdelar från dem kan ge lycka och rikedom, och många har blivit stympade och till och med mördade!  Här i området verkar de något säkrare. Den ideella föreningen Nkingas Vänner som  betalar löner till personalen på prematursalen, hjälper också barn med albinism i detta närområdet med solskydds och övrig hjälp som kan behövas. Idag kom en mamma som bor i byn här med sin son Erasto, 3 år, för att krämen var slut, och som tur var hade Maggan mer i sitt förråd här hemma, som jag kunde ge dem. Han fick också en liten bil, vilket var lyckat eftersom bilar och bollar var favoriter. 

På prematur-salen finns det åter fyra barn. Tyvärr dog den lille som kom in i förrgår redan samma kväll. Det finns ju väldigt mycket mindre möjligheter att rädda så små och vårdkrävande barn här. Inga CPAPer, ingen kuvös, inga respiratorer, och inte mycket av de speciella mediciner som räddar för tidigt födda barn i västvärlden (ingen surfaktant, inget koffeincitrat, inget tryckhöjande m.m.). Mamman fick ligga kvar på salen över natten, med det döda barnet i ett annat avskilt rum på avdelningen. Detta rörde mig även förra året, att vara kvar bland de andra mammorna och barnen, när ens eget dött, dessutom i väntan på att bli "utsläppt" efter att ha betalar för sig! Personalen och de andra mammorna försöker dock trösta så gott de kan.

Igår tillbringade jag mesta delen av dagen på prematursalen, med barnsköterskan Niver som ställde många frågor om saker som hon hade undrat över, bland annat hur den elektriska bröstpumpen som tidigare svenskar skänkt fungerar. Så vi tog fram den och demonstrerade på en mamma som ville testa, dock hade hon precis handmjölkat så det kom inte mycket. Vi pratade också om amningsvikt (eftersom det står på vätskelistorna de för det mesta använder, weight before and after sucking) och hur bröstmjölksersättningen blandas. Roligt med frågor och utbyte av erfarenheter! En hel del swahiliträning ingår också! Båda de yngre barnsköterskorna är höggravida så ersättare behövs de tre månader (!) de ska vara mammalediga det vore ju bra om de nya skolades in och får gå parallellt ett tag. Nån pappaledighet har jag inte hört talas om. 

Niver blandar ersättning, på väggen bakom henne posters om amning och KMC som jag gjorde förra året, stolt att de sitter kvar!

Det närmaste droppsräknare vi kommer,
ordination 90 ml på 24 timmar

I morse var hela sjukhuspersonalen samlad för gemensam morgonbön, som bland annat handlade om att göra sitt bästa för patienterna. När vi kom tillbaka till prematur-salen stod en operationssköterska där med en mormor och en nyfödd liten flicka, som vägde drygt 1400 gram. Enligt mamman, som förlösts med kejsarsnitt pga havandeskapsförgiftning var hon närmast fullgången, och barnet var alltså litet för åldern (en fullgången bebis väger ca 3 kg normalt). Vi vägde, kollade syremättnad, puls, temp och så småningom blodsocker. Den lilla verkade må ganska bra, var fin i färgen och andades bra. Några APGAR-poäng såg jag inte till, men de använder det även här vid minut 1 och 5. K-vitaminsprutan fick jag ge i låret. Alla nyfödda får också ögondroppar/salva, tetracyklin för att förebygga ögoninfektion. Salvan var slut i sjukhusets lager, så pappan fick gå till apoteket utanför och köpa egen. Det händer ofta med diverse mediciner. Flickan hade låg temp, vid första kollen 33.3, så mormor fick "ligga sig känguru", och efter någon timme sjönk också blodsockret. Mormor hade varit ute på bygatan i närmsta affär och köpt modersmjölks-ersättning som flickan åt bra med kopp, men hon behövde också glukosdropp det här dygnet. När jag gick hem hade tempen stigit och blodsockret var bra, så henne har jag gott hopp om!  

       

Den fullgångne från i förrgår mår väl, men ska fortsätta med antibiotika minst till imorgon. Mormodern har flera gånger om dagen gått med honom till BB för att mamman ska få ha honom och amma. De andra två små har börjat gå upp i vikt. Den "största" för fjärde dagen i rad, hon väger nu 1620 gram och är lovad att gå hem imorgon. Egentligen bör de väga 2 kg vid utskrivning, men då mamman eller anhöriga är ihärdiga i att vilja hem "släpps de" även tidigare om det verkar gå åt rätt håll. Risken finns annars att de "rymmer" utan att betala! Mamman är bara 17 år och är lindrigt utvecklingsförsenad och har haft sin äldre syster med sig hela tiden som hjälp. Systern och föräldrarna kommer att hjälpa henne även hemma, och läkaren skrev idag i journalen att han gett dem hälsoundervisning. Det innebär bl.a. att fortsätta med koppmatning och amning varannan timme även hemma och komma tillbaks och väga en gång i veckan tills barnet väger 2 kg, då kan de börja på på vanliga "BVC". Jag tror också att de pratar med dem om "danger signs", när de ska söka om barnet inte verkar må bra.

Innan jag gick hem frågade jag om jag fick fotografera och det ville alla gärna att jag skulle göra, en mamma bad också om ett foto (utskrift) som jag hoppas kunna framkalla ute i byn. Jag hade också med mig några kanelbullar att dela på, eftersom storasystern sett att jag gav barnsköterskan en efter min kafferast, och hon också ville smaka. Det var populärt, fast ena mormodern sa att hon skulle spara sin del till imorgon, för godsaker äter man tydligen på lördagen även här! Det var uppslupen stämning, glädjen över den stundande hemgången smittade av sig på salen, och storasystern dansade med den gamla barnsköterskan, härligt att se!






Nu blir det helg, då jag inte tänkt vara på avdelningen så mycket, men på söndag är ingen av barnsköterskorna i tjänst så de bad mig gå dit och väga barnen. Det ska jag göra, och hoppas att de för övrigt fortsätter att må bra, så att den ordinarie personalen  på barnavdelningen (2-3 per pass) inte får alltför mycket att göra där. 

Efter bloggskrivandet ovan gick jag och läkarstudenterna till utsiktsberget Kairo där det brukar vara vacker solnedgång, men nu var solen bakom moln. En fin promenad iallafall och på hemvägen tittade vi in hos Happy och lille sonen Joseph, här med släkting. Usiku Mwema - God Natt!

Ufunguo - nyckeln

Jag försöker lära mig några ord på swahili varje dag, och mammorna på prematur-salen skrattar när jag försöker säga "Tutaunana kesho - Vi ses imorgon" när jag går-  . Två andra ord för dagen är nyckel och samahani - ursäkta. Mer om det sen, först lite uppdatering från barnavdelningen. För er som inte följt mig förut var jag alltså här förra året för att intervjua mammor på prematur-salen om amning, för min uppsats i barnsjuksköterske-utbildningen. Uppsatsen har i samarbete med av två av mina lärare i Jönköping nu blivit en artikel "Breastfeeding preterm infants at a neonatal care unit in rural Tanzania" och ska  snart publiceras i Journal of Obstetric , Gynecologic and Neonatal Nursing. Vill ni läsa så hör av er, jag får "dela gratis" i en månad. Det är så roligt att få komma tillbaks till prematursalen och se hur det fungerar nu och märka att jag har nytta av vad jag lärde mig av personal och mammor då. Min slutsats var att de upplevde det naturligt att amma sina barn, men att de behövde hjälp med att lära sig pumpa ur ("handmjölka")och mata med "kopp" tills barnen var starka nog att amma som vanligt, och att kängurumetoden (KMC), att vårdas hud mot hud mamma och barn, stimulerade anknytningen och amningen. Amning/koppmatning varannan timme dygnet runt, samt känguruvård är fortfarande vad läkaren skriver varje dag i varje barns journal. Jag försöker observera, lyssna och lära, och frågar när jag inte förstår hur saker görs. Jag hjälper också till med det jag kan, som nålsättning och här sondmatning.

Ofta ligger barnen inlindade på sängen istället för på mammas bröst "som ordinerat". En av de små har särskilt svårt att hålla värmen och står still i vikt (870 gram!) och skulle verkligen behöva KMC. En svensk läkare som var här tidigare frågade varför KMC inte används så som sagt och fick höra att mammorna inte tycker om att barnen kissar på dem! Konstigt tycker jag, eftersom de brukar använda små tygstycken som blöjor, fast nu har jag sett att en del inte har det, utan bara det stora tygstycket som täcker hela kroppen och som får lindas av vid KMC. Mer att fråga om :) Eftersom det bara är tre barnsköterskor är det lätt att lära känna dem, samarbeta och dela kunskaper. De två yngre som pratar engelska är också intresserade vad jag kan berätta, idag frågade den ena vad som är normal puls på nyfödda, när en nyinskriven bara hade 75 i puls (normalt 120-160 så det var ju inte bra för bebin!) Nu är det fyra små på neosalen, tre prematurfödda/ tillväxthämmade och en fullgången med infektion som antibiotikabehandlas. Han ser jättestor ut med 3,1 kg! Han föddes som tvilling 2, med misstänkt lunginflammation (mekonium-aspiration). Mamma och tvilling 1 är kvar på BB här, medan mormor är med honom och hjälper till att koppmata med ersättning då mammans mat inte kommit igång, och han hade väldigt lågt blodsocker (low på mätaren <1,1). Efter sockerdropp och mat hade han 3,3 när jag gick hem, och verkade må bra. De andra är skörare och har en lång vårdtid framför sig. Det är svårt att knappt våga tro och hoppas att alla överlever. Idag hade jag med mig filtar, koftor och mössor (tack Maggan Brandt och damer som handarbetat), här ser ni "den store" som matas av mormor. 

Igår fick jag hjälp att laga punktering på Maggans cykel som jag lånar och har därför kunnat göra cykelutflykter. Mycket torrare än förra gången som sagt, det är ett dis över hela landskapet och lite svårt att cykla i torr lös sand på vägen. Men ändå så vackert, och skön temperatur ute framåt kvällen. Idag blev det längre än tänkt pga nämnda nyckel... Jag hade nämligen glömt min nyckel inne i huset på lunchrasten, och Raheli som är hushållerska låste förstås när hon gick hem. Så jag fick cykla hem till henne, kanske 2-3 km, i andra änden av byn för att låna hennes nyckel, och sedan åka tillbaks igen med den när jag hämtat min. Jag var ju ute på många cykelturer förra året här och hade en aning om var hon bodde och fick fråga mig fram på slutet, och i folksamlingen vid kvarnen (?) stod hennes dotter, som förstås kunde visa mig vägen! Nu blir det nog bättre ordning på nyckeln i fortsättningen (tror mina barn som redan fått höra historien).

Tutaunana kesho, eller en annan dag!

Siku ya kwanza kazin - första arbetsdagen

Efter härlig samvaro med hela familjen i torsdags vinkade de av mig på Landvetter vid fredag lunch. Där dök också mina föräldrar upp och överraskade och lämnade över några hemstickade mössor som gick att klämma ner i mina redan väldigt fulla väskor. Och jag fick ändå ha 46 kg plus handbagage på "missionärsbiljett"! Efter mellanlandningar i Amsterdam, Nairobi och Arusha, där jag lyckades fånga Kilimanjaro på bild, kom jag fram till Mwanza vid Viktoriasjön på lördag förmiddag. Personal från sjukhuset kom för att hämta mig och passade på att köpa reservdelar och operationsmaterial i storstaden. Sen drygt fem timmars bilresa genom torra landskap. Regnperioden börjar i november/december. Vid de få dammarna efter vägen samlades boskap och människor som hämtade vatten. Vi åkte också förbi några brunnar/vattenpumpar med mycket folk med vattendunkar. Att vattnet är dyrbart och livsviktigt är inte svårt att förstå!

Väl framme inkvarterade jag mig i "Maggan" Edins hus. Hon kommer också inom kort. Denna gång kom jag som första svensk, så det känns skönt att jag redan har många tanzaniska vänner här och känner till sjukhuset och byn. Redan igår kom två läkarstudenter från Linköping som jag kunde få hjälpa tillrätta något i huset där jag bodde förra gången, bland annat genom att få igång vattenpumpen!

Söndagen inleddes med gudstjänst i kyrkan som ligger mitt på sjukhusområdet. Det var mycket sång och dans som vanligt, medryckande och glatt! Jag blev välkomnad och fick sedan en snabblunch hemma hos dr Suba som utbildar sig till barnläkare i Mwanza, så hon var på väg tillbaka dit. Sedan gick jag till sjukhuset för att se vem som jobbade på barnavdelningen och blev glatt omkramad av Teopista, sjuksköterska, som jag har hållit kontakten med. När hon slutade gick vi för att hälsa på hennes två barn, och lilla systerdotter Princess, vars mamma tragiskt dog vid förlossningen. Nu tar Teopista hand om henne också. Jag hade hört att hon hade ett hjärtfel men vid den senaste undersökningen verkade allt ok, härligt!

Lilla Princess

Teopista hjälpte mig också att fixa nytt simkort, som jag sedan kunde ladda med internet för en för mig rimlig summa, men här en stor del av en månadslön. Att skicka sms till Sverige kostar 2,50 kr, en summa som oftast är för mycket för henne. Det är allt väldigt orättvist i världen! Jag är förstås ändå glad över att enkelt kunna hålla kontakten mer er där hemma.

Idag inleddes sjukhusarbetet med morgonbön och gemensam morgonrapport för hela sjukhuset. De läser då upp hur många som är inlagda på avdelningarna och tar upp några speciella patientfall som de sedan diskuterar. Hur många blodpåsar som finns i blodbanken nämns också, det är ofta brist. Idag var det problem med att vattenpumpen på sjukhuset gått sönder, men vattenbrist som följd, och att många av syrgaskoncentrator-apparaterna var trasiga. Sedan blev läkarstudenterna och jag rundvisade på sjukhuset av Patron Egide, hälsade på sjukhuschef Masonda och många andra. Det var många jag kände igen, men några som jag träffade igår som jag redan glömt ansikte och namn på, pinsamt! Efter kaffepaus var det dags att gå till barnavdelningen, dit vi kom mitt i ronden som vi fick hänga på. Vid sjuksängarna berättade läkarna på engelska om barnets sjukdom och symtom. Av ca 30 inlagda fanns många barn med diarré, lunginflammation, misstänk TBC, några med frakturer, men inga med brännskador eller undernäring. På den nybyggda IVA-salen låg bland annat en kille med svåra komplikationer efter diabetes och ketoacidos, och en svårt aidssjuk. Liksom förra gången så mycket sjukare barn än jag oftast ser i Sverige. Många går till traditionella medicinmän först och det dröjer därför länge innan de söker sjukvård.

Efter lunch, korv och potatis (hushållerskorna har koll på svensk husmanskost!) gick jag till prematursalen. Där vårdades fyra barn, varav ett tvillingpar som redan efter fyra dagar var friska och stora nog att skrivas ut. De andra två var mycket små, den ena under ett kilo och hade svårt att gå upp i vikt. Mamman hade lite mjölk och barnet fick ersättning via sond, men tolererade inte så stora mängder som var ordinerat. Min vän Lucy kom till eftermiddagspasset, det var också ett kärt återseende. De är tre barnsköterskor som är anställda speciellt på prematursalen. Hon berättade om barnen, vi hjälptes åt att sondmata den minsta, och tog sedan bort PVK (intravenös infart som använts till antibiotika förra veckan) på båda två.

Efter jobbet gick läkarstudenterna och jag och hälsade på "min tolk" Happy, som hjälpte till vid min intervjustudie förra gången. Hon är hemma med sin snart ettårige son men var glad att åter kunna bli anlitad som tolk, den ena av tjejerna ska intervjua mammor och skolbarn om vad de vet om och hur de skyddar sig mot malaria.

Detta blev ett långt inlägg, men jag vet ju att några där hemma längtar efter uppdatering om hur jag har det. God natt, Lala Salama - Sov gott!

På nytt uppdrag till Nkinga

Efter 18 månaders bloggvila är det dags igen! Hanna, äldsta dottern hjälper mig att logga in och starta, och säger: Att blogga är väl som att cykla, har en en gång lärt sig kan en för alltid... Det får vi hoppas! Nästa fredag bär det av. Förberedelserna i form av lite swahiliplugg, visumansökan, vaccinering, köp av små leksaker till barnen med mera är i full gång, samtidigt som jag jobbar. Kollegor och andra vänner är uppmuntrade och smått avundsjuka, några skulle gärna följa med! Maken Carl kommer glädjande nog ner för att dela min sista vecka på sjukhuset och sedan semestrar vi tillsammans.

Förra gången var vistelsen på Nkinga sjukhus praktik och uppsatsstudie i min utbildning till barnsjuksköterska. Nu åker jag som volontär på uppdrag av Skandinaviska läkarbanken/Erikshjälpen, för att under sex veckor bistå den ordinarie personalen på barn- och neonatalavdelningen. Vill ni läsa mer om organisationen, klicka här. Jag har hållit kontakten med flera i personalen och känner mig välkommen tillbaka. Jag tror att jag ska koncentrera mig mest på vården av de minsta, prematurfödda, liksom förra gången. Därför är det en stor fördel att jag i somras fick vikariera på neonatalavdelningen i Borås,  och nu har lite mer erfarenhet att dela med mig av. Utrustning och mediciner skiljer sig mycket mellan Sverige och Tanzania, men den basala vården är den samma, med närhet till föräldrarna/mamman, amning, värme som viktiga faktorer.

Välkomna att följa mitt äventyr på bloggen, och i omtanke och böner om ni vill.  Nästa gång från Tanzania!