Furuha na huzuni - glädje och sorg

Måndagmorgon började illa med att jag försov mig, för jag hade valt en lugn afrikans låt som väckning på mobilen, och trodde väl att det var ute man sjöng! Efter snabb frukost kom jag lagom till läkarnas stora morgonrapport, och barnsköterskan på neosalen hade inte hunnit väga och tempa barnen än så det hann jag göra innan ronden. Denna veckan är det fler barn på avdelningen och också många fler spädbarn, så de tar nu upp minst tre salar. När någon sjukare kommer får någon annan byta säng, så det är lite svårt att hålla reda på barn, sängplatser och journaler! Många kommer för "neonatal sepsis", infektion i nyföddhetsperioden. En del är födda hemma, andra på små dispensärer eller mindre sjukhus. Flera har också diagnosen "birth asphyxia", vilket innebär att de inte kommit igång att andas bra efter födseln, med risk syrebrist och svåra skador/följder om de alls överlever de första dagarna. Jag försöker koncentrera mig på de prematura och de andra nyfödda som är mest sjuka. Ofta är det andningen som är ett stort problem och att de inte orkar äta. Det enda andningsstöd som går att ge är syrgas via syrgaskoncentrator. En styck bra saturationsmätare finns som får flyttas mellan små och stora barn för att följa barnens syremättnad i blodet. I morse fick vi rapport om att en liten hade haft 0-2 % i saturation/syremättnad kl 04 (normalt är minst 90, helst över 95), han hade fått syrgas och stigit till 80 %. Han hade fortsatt stora problem med andningen hela dagen, och strax innan jag skulle gå hem kl 16 kom en annan mamma på salen och hämtade mig och Lucy för att det blivit ännu värre, och han bara flämtade svagt. Doktor tillkallades också, han fick kortison och adrenalin och jag fick ge hjärt/lungräddning. Det som vi oftast bara övar på dockor i Sverige! Den lille gick inte att rädda och det var med sorg i hjärtat och tårar i ögonen jag efter någon timme gick hem, efter att ha burit den lille till "bårrummet" på avdelningen, visat honom för mamman och väninna (så väl att hon var där!) och kramat om mamma och sagt Pole sana (jag beklagar)! Ännu en påminnelse om hur skört livet är här! 

På samma sal låg ännu en nyfödd med svårt att andas, väldigt gul av ikterus (gulsot) och med blodvärde på 77. Han fick blod när jag gick, och ljusbehandlingen består av att bära ut honom i solen en stund! Jag mötte Teopista utanför sjukhuset och hon såg väl att jag såg ledsen ut, sa pole sana till mig, och att jag skulle gå hem och vila mig för att jag hade jobbat hårt.

Hon vinkar och visar att det
ju visst finns små tygblöjor!

På prematursalen är det bara de två minsta från förra veckan kvar och de mår ganska bra, även om den ena fick feber igår och fick börja med antibiotika igen, och därmed åter står still på viktkurvan. Mormor är kvar med den ena, men mamman kommer från BB och har börjat kunna amma efter kejsarsnittet. Hon fick undervisning av ssk Martha för hon hade inte våga börja äta ordentligt för att hon trodde att de hade skurit i tarmarna vid kejsarsnittet! (Vilket man inte gör om det inte sker av en olyckshändelse!) Att mammorna äter ordentligt och får bra smärtlindring är ju viktigt för att amningen ska komma igång. Dessa två par gladdes över foton som jag var ute på byn och framkallade igår. Mormor var dock inte riktigt nöjd för hon hade på sig en sliten svensk sjukhusklänning som hon inte tyckte var fin. Så idag fick jag ta nytt kort, där även mamman kunde vara med. Mamman ville också att jag skulle ta kort på henne med naken överkropp och med operationsärret synligt, och det kortet ville hon ha framkallat! Brösten är som sagts tidigare inte alls tabu, även mormödrarna är ogenerade och går med bar överkropp efter att ha haft barnet på bröstet. På neosalen är det fortsatt god stämning och glada samtal, med min swahiliträning som gemensamt glädjeämne. Något jag tränar på är klockan, för att kunna ha koll på när barnen ätit. Inte nog med att kunna räkna till tolv, de börjar också räkna dagen kl 06, så klockan 07 på morgonen är "saa moja" - klockan ett, förvirrande eller hur!? Förresten har jag även fått lära mig att räkna längre än till 29 idag, eftersom denna lilla tjej fick ökad matmängd till 30 ml varannan timme.

Så till det riktigt roliga: Maggans cykel fick punktering för andra gången på en vecka (inte roligt, för den är verkligen till god användning). Samme snälle, artige man från sjukhusgaraget/verkstaden som lagade punkan förra veckan tog sig an den igen. När den var lagad cyklade han hit den och jag frågade vad jag skulle betala. Han såg tvekande ut, men skrev på en lapp, och att det inte var ett belopp utan något annat han skrivit såg jag: "Nifikilie tu wewe" - vilket min google-app översatte med "jag trycker mig mot just dig"!!! Det såg inte alls ut på honom som det var det han menade ;)  Han fick 10000 Tzh, vilket var den enda valör på sedel jag hade, motsvarande 50 kr, och säkert nästan en hel dagslön, så han såg nöjd ut när han gick. Jag var tvungen att dela det dråpliga med någon och cyklade till Happy som skrattade gott och bekräftade att han sagt "ge vad du tycker det är värt", vilket jag ju ungefär förstått och gjort!

Glädjande är det också att Maggan Edin är på väg från Sverige idag. Maggan är efterlängtad här och många har frågat mig när hon kommer. Hennes (och nu min) "husa" Raheli sjöng i köket när hon hon lagade mat igår. Det är också roligt att så många från förra gången kommer ihåg mig och ser uppenbart glada ut över att se mig igen! Det är ömsesidigt förstås! Ikväll var "min sömmerska Anna" här och tog mått på oss för att sy klänningar, vi har blivit bjudna på bröllop i oktober. Roligt! Inte för att jag saknar afrikanska klänningar, jag har med mig tre stycken hon sytt, men tygerna är ju så vackra så det skadar inte med en till! 

Två förre detta patienter på neo-salen som kom för viktkontroll och som också fick de sista av mina medhavda filtar.