Siku ya kwanza kazin - första arbetsdagen

Efter härlig samvaro med hela familjen i torsdags vinkade de av mig på Landvetter vid fredag lunch. Där dök också mina föräldrar upp och överraskade och lämnade över några hemstickade mössor som gick att klämma ner i mina redan väldigt fulla väskor. Och jag fick ändå ha 46 kg plus handbagage på "missionärsbiljett"! Efter mellanlandningar i Amsterdam, Nairobi och Arusha, där jag lyckades fånga Kilimanjaro på bild, kom jag fram till Mwanza vid Viktoriasjön på lördag förmiddag. Personal från sjukhuset kom för att hämta mig och passade på att köpa reservdelar och operationsmaterial i storstaden. Sen drygt fem timmars bilresa genom torra landskap. Regnperioden börjar i november/december. Vid de få dammarna efter vägen samlades boskap och människor som hämtade vatten. Vi åkte också förbi några brunnar/vattenpumpar med mycket folk med vattendunkar. Att vattnet är dyrbart och livsviktigt är inte svårt att förstå!

Väl framme inkvarterade jag mig i "Maggan" Edins hus. Hon kommer också inom kort. Denna gång kom jag som första svensk, så det känns skönt att jag redan har många tanzaniska vänner här och känner till sjukhuset och byn. Redan igår kom två läkarstudenter från Linköping som jag kunde få hjälpa tillrätta något i huset där jag bodde förra gången, bland annat genom att få igång vattenpumpen!

Söndagen inleddes med gudstjänst i kyrkan som ligger mitt på sjukhusområdet. Det var mycket sång och dans som vanligt, medryckande och glatt! Jag blev välkomnad och fick sedan en snabblunch hemma hos dr Suba som utbildar sig till barnläkare i Mwanza, så hon var på väg tillbaka dit. Sedan gick jag till sjukhuset för att se vem som jobbade på barnavdelningen och blev glatt omkramad av Teopista, sjuksköterska, som jag har hållit kontakten med. När hon slutade gick vi för att hälsa på hennes två barn, och lilla systerdotter Princess, vars mamma tragiskt dog vid förlossningen. Nu tar Teopista hand om henne också. Jag hade hört att hon hade ett hjärtfel men vid den senaste undersökningen verkade allt ok, härligt!

Lilla Princess

Teopista hjälpte mig också att fixa nytt simkort, som jag sedan kunde ladda med internet för en för mig rimlig summa, men här en stor del av en månadslön. Att skicka sms till Sverige kostar 2,50 kr, en summa som oftast är för mycket för henne. Det är allt väldigt orättvist i världen! Jag är förstås ändå glad över att enkelt kunna hålla kontakten mer er där hemma.

Idag inleddes sjukhusarbetet med morgonbön och gemensam morgonrapport för hela sjukhuset. De läser då upp hur många som är inlagda på avdelningarna och tar upp några speciella patientfall som de sedan diskuterar. Hur många blodpåsar som finns i blodbanken nämns också, det är ofta brist. Idag var det problem med att vattenpumpen på sjukhuset gått sönder, men vattenbrist som följd, och att många av syrgaskoncentrator-apparaterna var trasiga. Sedan blev läkarstudenterna och jag rundvisade på sjukhuset av Patron Egide, hälsade på sjukhuschef Masonda och många andra. Det var många jag kände igen, men några som jag träffade igår som jag redan glömt ansikte och namn på, pinsamt! Efter kaffepaus var det dags att gå till barnavdelningen, dit vi kom mitt i ronden som vi fick hänga på. Vid sjuksängarna berättade läkarna på engelska om barnets sjukdom och symtom. Av ca 30 inlagda fanns många barn med diarré, lunginflammation, misstänk TBC, några med frakturer, men inga med brännskador eller undernäring. På den nybyggda IVA-salen låg bland annat en kille med svåra komplikationer efter diabetes och ketoacidos, och en svårt aidssjuk. Liksom förra gången så mycket sjukare barn än jag oftast ser i Sverige. Många går till traditionella medicinmän först och det dröjer därför länge innan de söker sjukvård.

Efter lunch, korv och potatis (hushållerskorna har koll på svensk husmanskost!) gick jag till prematursalen. Där vårdades fyra barn, varav ett tvillingpar som redan efter fyra dagar var friska och stora nog att skrivas ut. De andra två var mycket små, den ena under ett kilo och hade svårt att gå upp i vikt. Mamman hade lite mjölk och barnet fick ersättning via sond, men tolererade inte så stora mängder som var ordinerat. Min vän Lucy kom till eftermiddagspasset, det var också ett kärt återseende. De är tre barnsköterskor som är anställda speciellt på prematursalen. Hon berättade om barnen, vi hjälptes åt att sondmata den minsta, och tog sedan bort PVK (intravenös infart som använts till antibiotika förra veckan) på båda två.

Efter jobbet gick läkarstudenterna och jag och hälsade på "min tolk" Happy, som hjälpte till vid min intervjustudie förra gången. Hon är hemma med sin snart ettårige son men var glad att åter kunna bli anlitad som tolk, den ena av tjejerna ska intervjua mammor och skolbarn om vad de vet om och hur de skyddar sig mot malaria.

Detta blev ett långt inlägg, men jag vet ju att några där hemma längtar efter uppdatering om hur jag har det. God natt, Lala Salama - Sov gott!