Asante sana!

Tacksamhet är ordet som kommer för mig när jag ska sammanfatta hela min resa, just hemkommen till Arlanda. Det har varit helt fantastiska tio veckor som jag aldrig kommer glömma och förmodligen ofta längta tillbaka till. Till Nkinga mest, men även till den sista spännande veckan!

Förra torsdagen strosade Erik, August och jag runt i Arusha, och blev uppvaktade av många påstridiga försäljare. På kvällen åt vi på legendariska Kahns, bildelsförsäljning på dagarna och gatugrill på kvällarna. Tack Mikael med familj för sällskapet!

På fredagen inväntade vi 4 sjuksköterskestudenter från Stockholm, som tillsammans med föraren Heaven och oss skulle åka på safari. Efter god middag och övernattning på fint hotell nära gaten till Ngorongoro åkte vi morgonen efteråt in i reservatet. Kratern bjuder på en magnifik natur, där de flesta av djuren har svårt att ta sig upp för branterna. Vi såg lejon, flodhästar, noshörning på håll, mängder med gnuer och zebror och många andra djur. Tack medresenärer för delade bilder!

I och runt Ngorongoro får masajerna valla sina djur. Vi gjorde ett besök i en av deras byar och fick se dans, förskola och titta in i deras hus. Och blev förstås erbjudna att handla deras vackra pärlhantverk.

Denna och nästföljande natt sov vi i tältläger.  I tälten fanns både sovrum, dusch och toalett. Mycket fint och bekvämt. Till glädje för vissa och besvikelse för andra hörde vi inga lejon ryta eller andas utanför tältduken på natten, vilket tydligen ofta händer, däremot många gnuer i närheten. Båda ställena erbjöd vackra soluppgångar och solnedgångar.

I Serengeti stannade vi i två dagar. Vilka enorma savanner! Zebror och gnuer hade börjat vandringen norrut så först såg vi inte många djur men efter några timmars färd desto fler. Heaven ansträngde sig till det yttersta för att vi skulle få se alla “the big five” och särskilt leoparden. Första dagen såg vi en unge i ett träd och andra dagen en fullvuxen som låg i en klippskreva. Mäktigt! När vi skulle berätta för varandra vilket som var vår favoritupplevelse under safarin nämndes leoparderna, lejon som parade sig!, söta pumbor, giraffer och badande elefanter, gnuer och zebror. På sista rastplatsen blev vi nästan överfallna av glupska apor som ville ha våran medhavda matsäck.

På kvällen åt vi middag på fina Tilapiahotellet vid Viktoriasjön i Mwanza. Jag hade hört att de hade en gammal fin SAAB-bil där, tillsammans med andra veteranbilar, men SAABen var tyvärr inlämnad till verkstaden. När de andra nästa dag åkte vidare till Nkinga återvände jag till Tilapia för välbehövlig pedikyr. Två månader i sandaler gör inte gott för fötterna! Utsikten var desto vackrare.

Sedan gjorde jag ett studiebesök på sjukhuset som jag hört talas om. En läkare från Nkinga gör ST där och kunde visa mig runt. På barnavdelningarna fanns det plats för 12 patienter i varje rum! Jag behövde tillstånd för att komma in på neonatalavdelningen och neo-intensiven, och fick därför återkomma även nästa morgon. Det var välutrustat med övervakningsapparater, syrgas i väggen, CPAP och mycket personal dygnet runt. Även här var det många barn på salarna och mammorna fick pga platsbrist bara komma in var tredje timme för att amma barnen. De fick inte komma in på barnsalarna, utan satt trångt på golvet utanför salen och tog hand om sina barn. Så vad det gäller möjlighet till känguruvård och kontakt mamma-barn var det ändå bättre på Nkinga. Det var iallafall mycket intressant att se skillnaden på vårdnivå. Det var fotoförbud, så inga bilder inifrån.

På kvällen såg jag på solnedgången vid “the dancing rocks” tipsad av google… Taxichaffören som gjorde mig sällskap berättade att en medicinman hade hållit till där ett århundrande innan, och enligt berättelsen dansade både folk och stenar när han var i farten! Innan avfärd med flyg till Arusha nästa dag besökte jag ett fint badhotell med utsikt över Viktoriasjön. Där ska man inte bada pga Bilharzia, vilket  många Tanzanianer gör ändå.

Sista dagen i Arusha tillbringades delvis vid och i poolen, och med två vändor in till stan för att köpa några souvenirer till familjen, och till apoteket för att köpa en blodsockermätare till Lazaro. Då kan Nkinga sjukhus lättare köpa stickor som passar och blir inte beroende av ständiga leveranser från Sverige. Maggan berättade att han varit inlagd senaste veckan för att mammans stickor var slut. Nu kunde de gå hem, eftersom den stora leveransen via Sofia/safarigängs—studenterna kommit fram, så att de klarar sig ett bra tag med bättre graderade insulinsprutor (30E istället för 100E) och många teststickor. TACK min vän Anette för ditt stora engagemang och hjälp med insamling av detta material!

Sedan flyg hem. Otroligt nog var en kompis på väg hem från Syd-Afrika samtidigt och vi åt god injera och wot på flygplatsen i Addis! TACK Jonny för maten och givande samtal på kvälls- och morgonkvisten! Redan nästa kväll åt jag etiopiskt igen, nu i Stockholm, med Carl och David! Så roligt att återse dem! TYVÄRR fick vi inte tillfälle att träffa  min ”afrikanska” kusin Jeanette som planerat då barnen där drabbats av magsjuka. Pole sana!!! Jag hade sett fram mycket mot att prata av mig med henne. Det får bli senare. Min mage har klarat sig väl hela resan så det hade ju varit synd att bli smittad när jag väl kommit hem. Istället kunde andra Stockholmsvänner ta emot oss med kort varsel. Tack Niklas och Pascale! Lustigt nog ligger Tanzanias ambassad bara några hundra meter från deras hus! Nu har det blivit söndag och vi är på väg till Moa i Rimforsa! och ikväll blir det kramar hemma i Borås med Hanna som just kommit hem från en vecka i New York. Och som flyttar in i sin första egna lägenhet imorgon!

Det var det sista av bloggande för denna resa. Kanske kommer en sammanfattande reseberättelse som jag ändå ska skriva för SIDA, annars tack för denna tid och på återseende i verkliga livet eller på andra digitala forum! KRAM från Marita!

Kwaheri Nkinga

Res-nerverna eller möjligen lariamet (antimalariamedicinen) väckte mig redan klockan fem, så jag passar på att blogga lite innan avfärd till Arusha. De sista dagarna här har varit fullspäckade av upplevelser och många farväl. Är mycket tacksam och lite ledsen…

I söndags var det gemensam församlingsdag för 7-8 församlingar i distriktet här, så kyrkan var mer än vanligt fullsatt. I stället för kollekt hade några lämnat höna och anka i kartonger framme på scenen. När körerna sjöng och dansade rörde sig kartongerna också, och jag kunde även se en anknäbb sticka fram! Svensk-finska Markku predikade på swahili, och hans hustru Hanna satt bredvid mig och tolkade. De jobbar annars med hälsoutveckling/undervisning i byar, med mottot att det är bättre att förebygga sjukdom än att behöva behandla. Bra! Efteråt kramade jag om Anna som sytt så många fina klänningar åt mig. På eftermiddagen provade Hans och jag en ny “cykelväg”, som var så bred och fin att vi tänkte att det måste komma en by snart. Och mycket riktigt, till slut, efter kanske en mil, kom vi fram till byn Ugaka, som är en av byarna mödra/barnhälsoteamet åker på besök till. Den vackra och fridfulla naturen här och ljumma kvällspromenader till fots eller cykel är bara något av det jag kommer sakna!

På måndagen fortsatte jag att göra iordning pärmen om neonatalvård som jag nu har lämnat till avdelningen. Medan jag kopierade och laminerade hade jag ett intressant samtal med affärsägararen om huruvida vi har olika stammar i Sverige. Hans lilla dotter satt på golvet och charmade till sig en av alla mössor jag haft för utdelning. Sedan var det dags för avskedslunch hos Lucy, Emanuel, dottern Monica  med kompis Mariam. De har vunnit mitt hjärta! Kul att se att huset de håller på att bygga nu fått tak.

På eftermiddagen hade Hans övning i återupplivning på BB, och rätt som det var kom han springande till den nu tomma neosalen med ett litet knyte och sa till mig kolla andningen. Jag trodde först det var en docka och del av övningen, men det var en liten nyfödd som inte skrikit och som andades lite ansträngt. Hon repade sig som tur var snabbt och fick sedan komma tillbaka till mamman på BB. Efter den sista intervjun med en av sjuksköterskorna på neosalen hälsade jag på ytterligare en kollega, Theopista. Hon bor själv med sina två barn, och har det verkligen knapert för att få ihop livet. En äldre dam hjälper henne med yngsta dottern, 2 år, medan 7-åringen går på English Medium School här. Igår skulle hon betala en del av årsavgiften för skolan, för 2/3 av månadens lön. Efter lite lön till barnpasserskan skulle det inte bli mycket över att leva på denna månaden. Ändå gick hon till barnhemmet med lite bönor, för att “man ska dela med sig av det man har till de som har ännu mindre!” Jag fick följa med henne till jordnöts- och majsfältet där hon snabbt högg ner lite majs och sa att hon också brukade  “dela” eventuella ormar med den vassa stora kniven.

Igår gjorde vi en mycket spännande resa till Nzega, där vi handlade på marknaden och Lucy fick smaka på glass för första gången, och till 9-barnsmamman Sofia utanför . När tolken Happy och jag intervjuade henne för några veckor sedan bjöd hon hem oss, och det var verkligen roligt att det kunde bli av att hälsa på dem! TACK Maggan som körde oss, på små stigar där ingen annan svensk skulle vågat köra! Innan vi kom fram stannade vi vid ett mycket intressant “sågverk” där ca 13 brädor per dag kunde sågas till! Sofia välkomnade oss varmt hemma hos sin svägerska, där kanske 20 personer samlats. Barn, barnbarn och annan släkt. Deras eget hus låg ytterligare någon halvtimmes promenadväg bort, men över vattenfyllda fält, så dit gick vi inte. Den lilla dottern som jag varit med och vårdat mådde bra och hade växt fint, även om de inte hade kommit iväg för att väga henne än. Möjligen heter hon Marita, eller Martha, som de flesta tror att jag heter. Många av mammorna har sagt det namnet när jag frågat vad barnet ska heta :) Vi pratade om barnen, skolgång och familjeplanering/sterilisering, eftersom Sofia nästan förlorade livet vid sista graviditeten, som slutade med för tidig födsel. Nkingas vänner fick hjälpa till med vården för både barn och mamman, som behövde blod och medicin för anemi och andningsbesvär. Nu såg hon glad och pigg ut. Vi blev bjudna på en stor middag, kycking, ris, “pommesfrites-omelett” och nygrillad majs. På vägen hem såg vi en stor orm, kanske en svart mamba, och en rolig cykeltransport.

Efter kramande av hushållerskorna Lucy och Juliana, avskedsrunda på sjukhuset med fler tårfyllda farväl, och önskan om återseende var det dags för packning, en sista kvällspromenad och sedan kvällsfika här med alla 9 kvarvarande svenskar.

Jag hann inte klistra in fotona i morse. Nu är vi framme i Arusha efter en lång och varm, men säker bilresa. Två berg, Hanang på vägen, och Meru här får avsluta detta inlägg.

Krukmakeri och candy

Igår var jag trött efter torsdagens festligheter och fick sova middag efter morgonarbetet på avdelningen . Sedan fortsatte jag att göra lite informationsmaterial till en pärm på  prematursalen. På eftermiddagen gick/cyklade vi på utflykt till Sofia som gör lerkrukor. Vi fick se henne göra två fina krukor, som sedan ska brännas. De blir då eldfasta. Förhoppningsvis kan jag få med mig någon hem. Hennes yngre släktingar gjorde kolaklubbor över elden, av socker som Maggan hade med sig. All mat lagas över öppen eld/koleld, med många barn springande runt omkring. De har nog respekt för elden, men vi ser också många brännskador på avdelningen. En mycket rolig insekt kröp på Maggans klänning, och killingar, hönor och kor fanns också på gårdsplanen. På vägen hem lämnade vi in tyget jag fick i torsdags till sömmerskan Anna, som tidigare sytt många fina afrikanska klänningar till mig.

 

Idag har jag varit på på marknaden med Lazaro, charmiga lillebrorsan, mamman och barnsköterskan Yacinta. Där köpte vi skoluniform, vit skjorta, shorts, strumpor och skor. Kläderna var billiga med skorna kostade motsvarande 75 kronor, vilket får sägas vara ganska dyrt. Vår hushållerska tjänar t.ex 60 kr om dagen. Anteckningsböcker och pennor köpte jag igår. En rosa ryggsäck att bära dem i föll honom också i smaken, samt förstås en fotboll! Nu är de utskrivna från avdelningen. Nkingas vänner betalar vård och medicin, vilket mamman är väldigt tacksam för. Familjen ska stanna hos släktingar i byn tills på fredag då han har tid för återbesök. Det var en bra lösning,  då de annars bor ca 2 timmars resväg härifrån. Nu hoppas och ber jag att det ska gå bra för denna, nu glada, lille kille!

Efter lunch där en stackars tupp fått sätta livet till kom Anna och knackade på dörren och hade redan sytt klart  min morgonrock! Mycket snygg tycker jag, det blir verkligen ett fint minne härifrån! Hans agerar modell och ska nog låta sy en egen. Nu ska jag ut på en cykeltur och sedan blir det svenskmiddag hos Maggan.