Kwaheri Nkinga

Res-nerverna eller möjligen lariamet (antimalariamedicinen) väckte mig redan klockan fem, så jag passar på att blogga lite innan avfärd till Arusha. De sista dagarna här har varit fullspäckade av upplevelser och många farväl. Är mycket tacksam och lite ledsen…

I söndags var det gemensam församlingsdag för 7-8 församlingar i distriktet här, så kyrkan var mer än vanligt fullsatt. I stället för kollekt hade några lämnat höna och anka i kartonger framme på scenen. När körerna sjöng och dansade rörde sig kartongerna också, och jag kunde även se en anknäbb sticka fram! Svensk-finska Markku predikade på swahili, och hans hustru Hanna satt bredvid mig och tolkade. De jobbar annars med hälsoutveckling/undervisning i byar, med mottot att det är bättre att förebygga sjukdom än att behöva behandla. Bra! Efteråt kramade jag om Anna som sytt så många fina klänningar åt mig. På eftermiddagen provade Hans och jag en ny “cykelväg”, som var så bred och fin att vi tänkte att det måste komma en by snart. Och mycket riktigt, till slut, efter kanske en mil, kom vi fram till byn Ugaka, som är en av byarna mödra/barnhälsoteamet åker på besök till. Den vackra och fridfulla naturen här och ljumma kvällspromenader till fots eller cykel är bara något av det jag kommer sakna!

På måndagen fortsatte jag att göra iordning pärmen om neonatalvård som jag nu har lämnat till avdelningen. Medan jag kopierade och laminerade hade jag ett intressant samtal med affärsägararen om huruvida vi har olika stammar i Sverige. Hans lilla dotter satt på golvet och charmade till sig en av alla mössor jag haft för utdelning. Sedan var det dags för avskedslunch hos Lucy, Emanuel, dottern Monica  med kompis Mariam. De har vunnit mitt hjärta! Kul att se att huset de håller på att bygga nu fått tak.

På eftermiddagen hade Hans övning i återupplivning på BB, och rätt som det var kom han springande till den nu tomma neosalen med ett litet knyte och sa till mig kolla andningen. Jag trodde först det var en docka och del av övningen, men det var en liten nyfödd som inte skrikit och som andades lite ansträngt. Hon repade sig som tur var snabbt och fick sedan komma tillbaka till mamman på BB. Efter den sista intervjun med en av sjuksköterskorna på neosalen hälsade jag på ytterligare en kollega, Theopista. Hon bor själv med sina två barn, och har det verkligen knapert för att få ihop livet. En äldre dam hjälper henne med yngsta dottern, 2 år, medan 7-åringen går på English Medium School här. Igår skulle hon betala en del av årsavgiften för skolan, för 2/3 av månadens lön. Efter lite lön till barnpasserskan skulle det inte bli mycket över att leva på denna månaden. Ändå gick hon till barnhemmet med lite bönor, för att “man ska dela med sig av det man har till de som har ännu mindre!” Jag fick följa med henne till jordnöts- och majsfältet där hon snabbt högg ner lite majs och sa att hon också brukade  “dela” eventuella ormar med den vassa stora kniven.

Igår gjorde vi en mycket spännande resa till Nzega, där vi handlade på marknaden och Lucy fick smaka på glass för första gången, och till 9-barnsmamman Sofia utanför . När tolken Happy och jag intervjuade henne för några veckor sedan bjöd hon hem oss, och det var verkligen roligt att det kunde bli av att hälsa på dem! TACK Maggan som körde oss, på små stigar där ingen annan svensk skulle vågat köra! Innan vi kom fram stannade vi vid ett mycket intressant “sågverk” där ca 13 brädor per dag kunde sågas till! Sofia välkomnade oss varmt hemma hos sin svägerska, där kanske 20 personer samlats. Barn, barnbarn och annan släkt. Deras eget hus låg ytterligare någon halvtimmes promenadväg bort, men över vattenfyllda fält, så dit gick vi inte. Den lilla dottern som jag varit med och vårdat mådde bra och hade växt fint, även om de inte hade kommit iväg för att väga henne än. Möjligen heter hon Marita, eller Martha, som de flesta tror att jag heter. Många av mammorna har sagt det namnet när jag frågat vad barnet ska heta :) Vi pratade om barnen, skolgång och familjeplanering/sterilisering, eftersom Sofia nästan förlorade livet vid sista graviditeten, som slutade med för tidig födsel. Nkingas vänner fick hjälpa till med vården för både barn och mamman, som behövde blod och medicin för anemi och andningsbesvär. Nu såg hon glad och pigg ut. Vi blev bjudna på en stor middag, kycking, ris, “pommesfrites-omelett” och nygrillad majs. På vägen hem såg vi en stor orm, kanske en svart mamba, och en rolig cykeltransport.

Efter kramande av hushållerskorna Lucy och Juliana, avskedsrunda på sjukhuset med fler tårfyllda farväl, och önskan om återseende var det dags för packning, en sista kvällspromenad och sedan kvällsfika här med alla 9 kvarvarande svenskar.

Jag hann inte klistra in fotona i morse. Nu är vi framme i Arusha efter en lång och varm, men säker bilresa. Två berg, Hanang på vägen, och Meru här får avsluta detta inlägg.