Tacksamhet är ordet som kommer för mig när jag ska sammanfatta hela min resa, just hemkommen till Arlanda. Det har varit helt fantastiska tio veckor som jag aldrig kommer glömma och förmodligen ofta längta tillbaka till. Till Nkinga mest, men även till den sista spännande veckan!
Förra torsdagen strosade Erik, August och jag runt i Arusha, och blev uppvaktade av många påstridiga försäljare. På kvällen åt vi på legendariska Kahns, bildelsförsäljning på dagarna och gatugrill på kvällarna. Tack Mikael med familj för sällskapet!
På fredagen inväntade vi 4 sjuksköterskestudenter från Stockholm, som tillsammans med föraren Heaven och oss skulle åka på safari. Efter god middag och övernattning på fint hotell nära gaten till Ngorongoro åkte vi morgonen efteråt in i reservatet. Kratern bjuder på en magnifik natur, där de flesta av djuren har svårt att ta sig upp för branterna. Vi såg lejon, flodhästar, noshörning på håll, mängder med gnuer och zebror och många andra djur. Tack medresenärer för delade bilder!
I och runt Ngorongoro får masajerna valla sina djur. Vi gjorde ett besök i en av deras byar och fick se dans, förskola och titta in i deras hus. Och blev förstås erbjudna att handla deras vackra pärlhantverk.
Denna och nästföljande natt sov vi i tältläger. I tälten fanns både sovrum, dusch och toalett. Mycket fint och bekvämt. Till glädje för vissa och besvikelse för andra hörde vi inga lejon ryta eller andas utanför tältduken på natten, vilket tydligen ofta händer, däremot många gnuer i närheten. Båda ställena erbjöd vackra soluppgångar och solnedgångar.
I Serengeti stannade vi i två dagar. Vilka enorma savanner! Zebror och gnuer hade börjat vandringen norrut så först såg vi inte många djur men efter några timmars färd desto fler. Heaven ansträngde sig till det yttersta för att vi skulle få se alla “the big five” och särskilt leoparden. Första dagen såg vi en unge i ett träd och andra dagen en fullvuxen som låg i en klippskreva. Mäktigt! När vi skulle berätta för varandra vilket som var vår favoritupplevelse under safarin nämndes leoparderna, lejon som parade sig!, söta pumbor, giraffer och badande elefanter, gnuer och zebror. På sista rastplatsen blev vi nästan överfallna av glupska apor som ville ha våran medhavda matsäck.
På kvällen åt vi middag på fina Tilapiahotellet vid Viktoriasjön i Mwanza. Jag hade hört att de hade en gammal fin SAAB-bil där, tillsammans med andra veteranbilar, men SAABen var tyvärr inlämnad till verkstaden. När de andra nästa dag åkte vidare till Nkinga återvände jag till Tilapia för välbehövlig pedikyr. Två månader i sandaler gör inte gott för fötterna! Utsikten var desto vackrare.
Sedan gjorde jag ett studiebesök på sjukhuset som jag hört talas om. En läkare från Nkinga gör ST där och kunde visa mig runt. På barnavdelningarna fanns det plats för 12 patienter i varje rum! Jag behövde tillstånd för att komma in på neonatalavdelningen och neo-intensiven, och fick därför återkomma även nästa morgon. Det var välutrustat med övervakningsapparater, syrgas i väggen, CPAP och mycket personal dygnet runt. Även här var det många barn på salarna och mammorna fick pga platsbrist bara komma in var tredje timme för att amma barnen. De fick inte komma in på barnsalarna, utan satt trångt på golvet utanför salen och tog hand om sina barn. Så vad det gäller möjlighet till känguruvård och kontakt mamma-barn var det ändå bättre på Nkinga. Det var iallafall mycket intressant att se skillnaden på vårdnivå. Det var fotoförbud, så inga bilder inifrån.
På kvällen såg jag på solnedgången vid “the dancing rocks” tipsad av google… Taxichaffören som gjorde mig sällskap berättade att en medicinman hade hållit till där ett århundrande innan, och enligt berättelsen dansade både folk och stenar när han var i farten! Innan avfärd med flyg till Arusha nästa dag besökte jag ett fint badhotell med utsikt över Viktoriasjön. Där ska man inte bada pga Bilharzia, vilket många Tanzanianer gör ändå.
Sista dagen i Arusha tillbringades delvis vid och i poolen, och med två vändor in till stan för att köpa några souvenirer till familjen, och till apoteket för att köpa en blodsockermätare till Lazaro. Då kan Nkinga sjukhus lättare köpa stickor som passar och blir inte beroende av ständiga leveranser från Sverige. Maggan berättade att han varit inlagd senaste veckan för att mammans stickor var slut. Nu kunde de gå hem, eftersom den stora leveransen via Sofia/safarigängs—studenterna kommit fram, så att de klarar sig ett bra tag med bättre graderade insulinsprutor (30E istället för 100E) och många teststickor. TACK min vän Anette för ditt stora engagemang och hjälp med insamling av detta material!
Sedan flyg hem. Otroligt nog var en kompis på väg hem från Syd-Afrika samtidigt och vi åt god injera och wot på flygplatsen i Addis! TACK Jonny för maten och givande samtal på kvälls- och morgonkvisten! Redan nästa kväll åt jag etiopiskt igen, nu i Stockholm, med Carl och David! Så roligt att återse dem! TYVÄRR fick vi inte tillfälle att träffa min ”afrikanska” kusin Jeanette som planerat då barnen där drabbats av magsjuka. Pole sana!!! Jag hade sett fram mycket mot att prata av mig med henne. Det får bli senare. Min mage har klarat sig väl hela resan så det hade ju varit synd att bli smittad när jag väl kommit hem. Istället kunde andra Stockholmsvänner ta emot oss med kort varsel. Tack Niklas och Pascale! Lustigt nog ligger Tanzanias ambassad bara några hundra meter från deras hus! Nu har det blivit söndag och vi är på väg till Moa i Rimforsa! och ikväll blir det kramar hemma i Borås med Hanna som just kommit hem från en vecka i New York. Och som flyttar in i sin första egna lägenhet imorgon!
Det var det sista av bloggande för denna resa. Kanske kommer en sammanfattande reseberättelse som jag ändå ska skriva för SIDA, annars tack för denna tid och på återseende i verkliga livet eller på andra digitala forum! KRAM från Marita!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar