Mtoto - barn/baby!

På grund av dåligt wifi och kollapsad mobiltelefon kommer detta inlägg från 28 oktober inte förrän nu när vi återvänt till snöigt! Sverige. Foton och info om Zanzibar kommer senare, måste redigera bland solnedgångar och många båtar!

De sista dagarna i Nkinga gick i rasande fart för både Carl och mig. Han hann inte alls uppleva det afrikanska lugnet, hakuna matata och hamna shida, som infinner sig om man är där lite längre tid. Det får bli nästa gång... Han hann iallafall uppleva både soluppgångar och solnedgångar, atmosfären, miljön och träffa många människor. Ju närmare avresan, desto fler som tyckte att vi skulle stanna längre, eller komma tillbaka och stanna länge. Det hoppas jag också på.

På onsdagen åkte Carl med Maggan och Rutegårds till Umoja Secondary School i Simbo på studiebesök. Det var som en by i byn, med alla funktioner, som till exempel djurhållning och odlingar, kvarn och affär. 650 elever, varav ett 100-tal muslimer i den uttalat kristna skolan.

Jag hade "amningsmottagning" hemma i vardagsrummet och demonstrerade bröstpumpar i olika modeller som kommit från Sverige för Happy. Hon har en 1-åring som hon ammar, så hon kunde prova själv, med syftet att sedan kunna lära mammorna att använda dem. Alla mammor på prematursalen handmjölkar i en medicinkopp, som de sedan matar med. Det är svårt att hålla rent pumpar och tillbehör, och att sätta ihop dem på rätt sätt, så det är oklart om de kommer till användning, eller om de ska fortsätta som förut. Det fungerar ju bra. Mathilda har skrivit ett tänktvärt blogginlägg om den annorlunda synen på bröst, "Free the nipples". Jag håller med, det är ett okomplicerat förhållande till bröst och amning i Tanzania, inte hade det känts lika naturligt att bjuda hem en svensk arbetskompis till köket för att "handgripligt" demonstrera amningshjälpmedel. Anna var dessutom med och tittade på, inga problem alls! Fast Happy påpekade att hon inte går runt och visar brösten när hon inte ammar...

På eftermiddagen var vi bjudna till Lucy och Emanuel. Mamman hade hjälpt till att laga mat, som hjälp till sin mycket höggravida dotter. På dit och hemvägen lockade vi många till skratt när Carl skjutsade mig på cykeln.

Torsdag morgon, sista dagen, hade jag tänkt gå på den stora morgonbönen halv åtta för att säga hejdå, men ett dåligt barn på spädbarnsrummet sysselsatte oss från det vi kom på morgonen. Han visade tecken på meningit, hjärnhinneinflammation, och låg med bakåtböjt huvud. Han hade redan antibiotika men kanylen hade åkt ut under natten, så med gemensamma försök lyckades läkare och sjuksköterskor få dit en ny. Doktor Kasonda, barnläkaren kom och rondade. Han är mycket duktig och är bra på att undervisa under tiden han rondar, så det är roligt när han är där.                                      


Han har varit upptagen med annat, bland annat undervisning på nya medical officers-utbildning som just startat, och mottagningsarbete så det är många dagar då bara underläkare rondat. Istället för kafferast hemma stannade jag kvar och fikade med mammorna som åt frukost på golvet utanför prematursalen. De har haft en stående inbjudan, men jag har oftast inte vågat smaka. Te och vitumbua, rismunkar, verkade ändå ganska riskfritt, och gott! De har roligt tillsammans, och flera ville bli fotograferade två och två.
 

På eftermiddagen hade jag utvärdering av mina 6 veckor med dr Kasonda, avdelningschef Martha och Maggan, vilket de uppskattade. Jag ska också göra en skriven till Läkarbanken som Nkinga också får ta del av, men det var ju bra att samtala "öga mot öga". 

Efter jobbet och varvat med packning hann vi med två bjudningar, till Nashon och Anna, där vi också hann se solnedgången från berget Karmel, och sedan hos Happy. Där hade Anna och Mathilda hjälpt till att laga mat från grunden i flera timmar, inklusive vattenhämtning och bärande på huvudet, se Annas blogg här med bildbevis. Resultat var mycket gott, och vi åt i ficklampors sken eftersom strömmen kom och gick. Mysigt tyckte vi svenskar, som också föreslog att vi kunde använda fotogenlampan som stod i ett hörn.

Det är många jag lärt känna och kommer att sakna mycket. Bland andra Lucy som har en särskild plats i mitt hjärta och ännu mer efter denna gång. En timma innan vi åkte på fredag morgon föddes hennes och Emanuels andra dotter, och jag fick vara med!!! Helt fantastiskt! Innan jag gick hem från jobbet på torsdag eftermiddag hade hon kommit för att jobba, men "kände sig konstig" så avdelningschefen och jag fick följa med henne till BB. Det var "på gång" men för tidigt att läggas in så hon gick med Martha hem för att "motionera lite". Lucy hade förstås sedan inte sovit på hela natten, hon  smsade mig på kvällen då hon fått värkar och åter gått till förlossningen.  Jag vaknade klockan fyra på morgonen och gick dit och frågade om hon ville att jag skulle vara med henne. Det ville hon, vilket jag är så tacksam för! Hennes mamma var i närheten men inte på salen, men pappan hemma i vanlig ordning. Så jag fick hålla handen och "andas". Efter födseln fick jag se den lilla vägas och lindas in i det fina kitengetyget och också hålla henne en liten stund. Vilken avslutning på mina veckor på Nkinga, jag kan fortfarande knappt tro att jag var med om detta. TACKSAM OCH RÖRD för detta under och alltihopa!

Kofia - mössor

Måndagmorgon klockan sju var det dags att ta med Carl till sjukhuset, först på morgonbön på barnavdelningen och sedan för hela sjukhuset vid öppenvårdsmottagningarna. Sjukhuschefen Masonda hade varit på en nationell träff med presidenten och alla missionsjukhus veckan innan och rapporterade från den, samt pratade om utmaningar som sjukhuset står inför och behöver arbeta med framöver. Bland annat den återkommande bristen på mediciner och mödradödligheten som inte är under kontroll. Glädjande var ändå att laboratoriet arbetat med förbättringar och nu vunnit pris som ett av de bästa i landet. Hela lab-personalen kallades fram och belönades med var sitt kitenge/vackert tygstycke.

Vännen Nashon, min sömmerskas man, arbetar på sjukhusförrådet och tog sig an Carl och visade runt honom på hela sjukhuset, medan jag gick tillbaka till barnavdelningen. Prematurrummet var helt fullt, en extrasäng stod mitt i rummet, så det var åtta mammor med nio barn. Det sista barnet som kommit under natten var dock stabilt och inte för tidigt född, så vi kunde snart flytta ut extrasängen till ett annat rum. Carl hade haft med sig en ny termometer då jag misstänkte att den som satt på väggen och hela tiden visat 27-28 grader inte stämde, eftersom svetten runnit på oss som varit inne i rummet en stund. Den nya termometern visade mycket riktigt på 31-32 grader! Maggan kom i samma veva som ansvarig barnläkare Kasonda, och efter samtal med honom beslutades att vi fick öppna fönster och dörrar på dagarna samt stänga av elementen. Han sa dock att det bör vara 26-28 grader och även det är ju varmt. Om mammorna använde kängurumetoden som rekommenderat den mesta av tiden skulle det nog inte behöva vara så varmt heller, men det får de fortsätta att diskutera. 

Efter vägning och rond inleddes den roliga uppgiften att dela ut mössor till alla små på salen. Tusen tack alla ni som stickat, virkat och sytt! Som sagt hade Carl nog mer än 200 mössor med sig! Alla mammor fick välja två var, och resten är kvar i förrådet på barnavdelningen och hemma hos Maggan. Många av er önskade foton på er mössa och ett barn, och jag fotade alla barn, så här kommer många foton, men förstås inte på 200 mössor. Ni och jag får glädja oss åt att mössorna kommer att räcka i många månader och till många kommande barn. Mammorna var mycket tacksamma och glada! De ville förstås gärna också ha en kopia av fotona jag tog, så det blev ännu en tur till bygatan för framkallning. Den affären har tjänat stora pengar på mig! :) Många mammor sa att de skulle visa fotona för barnen  när de blir större och berätta om hur små de var från början. Jag gjorde också en liten "revolution" då jag släppte in en pappa vars fru och barn legat inne nästan 50 dagar. Han hade inte fått se sin dotter på hela tiden, trots att han kommit med mat till frun varje dag. Personalen och de andra mammorna samtyckte, och pappan ville gärna komma in och hålla sin dotter en liten stund, och bli förevigad på bild. Förhoppningsvis får familjen snart återförenas hemma, flickan går upp i vikt och mamman har fått igång amningen efter en del trassel. 

Alla mössor i en hög

baby med mössa och tygblöja

På eftermiddagen både måndag och tisdag hade jag undervisningspass för all personal på barnavdelningen om pediatrisk omvårdnad och framför allt prematurvård. Carl hjälpte till med inkoppling av projektor m.m., och många var också nyfikna på honom och sa att de ville komma och lyssna på mig och titta på min man! Martha hade också bett mig visa hur man räknar ut vätskemängder och dropptakt till de små. Det är ju noga att det blir rätt, ju mindre barn desto mindre marginaler, och som tidigare sagts har de inga droppräknare, vilket är ett självklart hjälpmedel även för större barn i Sverige. Happy var med och tolkade till swahili, så att alla skulle hänga med. Det blev lite diskussion och frågestund efteråt, roligt, och en såpbubblepenna som gåva till alla, förstås också uppskattat. 

På tisdag förmiddag var vi på studiebesök på English Medium School tillsammans med Anna och Mathilda, och vi fick rundvisning av rektorn Paul Mayengo. Vi tittade in i tre klassrum där de mindre årskurserna sjöng för oss, och vi fick också se matsalen, köket och sovsalarna och bjöds sedan på gott kryddte, bullar och mandazi.  Skolan har gott rykte och god rankning bland skolorna i Tanzania men kämpar med ekonomin. Många föräldrar har svårt att betala skolavgifterna när skörden slår fel eller uteblir, och många familjer behöver hjälp av släkt och vänner och även många svenskar som liksom vi varit här på besök. 

Tvåorna, Theopistas son Eliyah med pennan i hand längst fram.

Skolköket

På väg från skolan gick vi förbi garaget och förrådet som också fungerar som skrot!

Eftermiddagar och kvällar de sista fyra dagarna blev snart inbokade för olika "hembesök" hos vänner som även ville träffa Carl och bjuda på mat. Måndag var vi hos Theopista och barnen. Carl fick en fin tröja som passar hans stil precis! Vi fick äta fisk och pasta med bestick, medan barnen som vanligt (för alla) åt med händerna. På tisdageftermiddag var Martha och hennes två barn hemma hos oss på läsk, bulle och sockerkaka och när vi följde dem på väg hem, till nästa ställe höll sonen Charlton Carl i handen, gulligt! Solnedgång, jordnötter och dricka blev det sedan hos Niver och Emanuel, ett par som båda arbetar på barnavdelningen, hon på prematursalen och han som sjuksköterska på avdelningen. Carl fick dem att lova att det väntade barnet skulle få heta Carl eller Marita, även om de hade svårt att uttala hans namn ;) De flesta tror att jag heter Martha, ett vanligt namn här, så det kan ju barnet gärna få heta!

Handtvätt före maten





Gloria, Princess och Eliyah

Charlton, Martha och Charity

Niver med mössorna min mamma sytt

Mume wangu - min man!

Nu har det gått mer än en vecka sedan förra uppdateringen. Jag kommer att skriva flera inlägg från sista veckan på Nkinga, eftersom bloggen också fungerar som min dagbok. Nu från förra fredagen: Det visade sig att Carl sovit ännu mindre än mig, en kvart kanske på nattflyget. Maggan och jag gav oss iväg runt klockan sex för att möta honom i Mwanza. Med i bilen dit hade vi de yngre läkarna Rutegård som skulle på safari i Serengeti.

Fin fikapaus vid "sjö" efter vägen

När vi kom fram till flygplatsen var Carl redan på utsidan, och hade betalat stor dricks till bäraren som hjälpt honom genom tullen. Tur att de inte granskade väskorna alltför noga. Hans egen packning fick plats i handbagaget. I de två resväskorna trängdes mer än tvåhundra mössor (bilder i nästa inlägg), mediciner (panodilsuppar mm som behövs men är svåra att få tag i), lakrits och choklad, två ostar, diskbaljor och cykelslang med svenska mått (eftersom både cyklar och diskbänkar levererats från Sverige) och mycket annat till barnavdelningen. När vi lastat in upptäckte vi att ett däck på bilen hade fått in en spik och fått punktering. Som tur var var extradäcket i bra skick och snabba killar bytte det på ett kick för en billig summa. Lyxig lunch intogs på Malaika Hotel vid Viktoriasjöns strand, där vi sedan sov middag och badade i poolen medan Maggan gjorde en första inköpsrunda av bricktyger. Efter fin solnedgång på bergen med utsikt över sjön intogs indisk middag på hotellet. 

Mwanza - klippstaden

På lördagen kom doktor Jaqcueline Suba med sin dotter för att hälsa på oss. Hon hade med sig en fin väska som present till mig. Hon utbildar sig till barnläkare på det stora sjukhuset Bugando, och det var intressant att diskutera skillnader i vård, där det visade sig att Nkinga klarar att rädda mindre och mer för tidigt födda barn, eftersom mammorna är med hela tiden och kan "ge känguruvård". På Bugando får mammorna på grund av platsbrist bara komma in var tredje timme och mata barnen. Många barn dör på grund av lågt blodsocker och aspiration, till stor del för att mammor kanske inte kommer var tredje timme på natten, samt att personalen inte hinner se till alla barnen, kanske 50 stycken! 

Sedan var det dags för mer tyginköp, samt en fotboll som utlovat till Lazaro. Vi har med oss ca 20 kg tyg hem i bagaget som ska bli till vackra brickor. Efter fiskinköp av ivriga försäljare och fika på Tilapia hotellet var det dags för återresa till Nkinga. På grund av besvärliga trafikpoliser i en fartkontroll var vi inte framme förrän långt efter solnedgången. Det är lite läskigt med mörkerkörning eftersom många mötande bilar inte har lyset på och många cyklar eller går i vägkanten.

På söndagen hann vi med engelsk gudstjänst med skolbarnen i English Medium school innan det var dags för Anna och oss att åka med pastor Henry och rektor/pastor Paul Mayengo till kyrkan i Sungwizi. Carl predikade på engelska och Paul översatte till swahili, och Anna, Carl och jag sjöng några gospelsånger vilket var uppskattat. Lite bönesvar fick jag också då generatorn som fixade högtalarljudet lade av några gånger så att vi fick höra kyrkans kör sjunga vackert a capella ;) Henry hälsar Carl välkommen tillbaka för en lång predikoserie! Efter gudstjänsten serverades lunch under ett träd i trevligt sällskap av flera medverkande.        

På eftermiddagen cyklade vi till apberget för att se fin natur och solnedgång, men tyvärr inga apor denna gången heller. Däremot många barn som sprang med oss och som fick del av vårt vatten när vi satt och inväntade "att solen skulle sova" - "jua analala" vid deras hus.

Medan jag inventerade Carls roliga packning visade Maggan Nkingas historia för honom och sjuksköterskestudenterna, sedan var det läggdags inför en intensiv sista arbetsvecka.

"piga picha- ta kort"

"Wazungu - piga picha" - "vita - ta kort” ! ropar barnen som samlas i klunga runt oss när vi är ute på kvälls-promenad. När Anna joggar springer de med, hand i hand i ett långt led. Härom kvällen gick vi en runda och många små barn anslöt och eftersom vi var på väg hem och inte skulle förbi deras hus igen var vi lite oroliga att de inte skulle hitta hem. Det blir ju fort mörkt när solen gått ner. Vi passerade Happys hus och frågade henne vad vi skulle göra. Hon kände igen barnen och visste en " genväg" och skickade hem dem.

Klockan är strax efter tre på natten när jag skriver detta, klockan fem ska vi upp för att åka och hämta Carl i Mwanza. Eftersom jag ändå är vaken passar jag på att blogga lite, det kanske inte blir så mycket tid över närmsta veckan. Att visa Carl platser och människor jag lärt känna här under flesta månader på bara fem dagar lär inte bli lätt, samtidigt som jag "jobbar" fyra dagar till. Efter att "in charge" och andra har sett hur jag undervisat de nya på Neo, har jag också blivit ombedd att ha lektioner för hela personalen på måndag och tisdag.

I onsdags kom det en ny liten tjej till Neo, så nu är de sex. Idag skulle jag visa de svenska sköterskestudenterna hur mammornas mödravårdskort ser ut och fick låna av en mamma. Inuti hade hon gömt fotona hon fått av mig och när de nya mammorna såg dem ville de förstås också bli fotograferade och få kort. Den "största" närmar sig 1800 gram och har mått bra och går stadigt upp i vikt så de ska få åka hem imorgon. Mamman tog på henne de fina stickade kläderna de fått av Maggan, och bäddade fint. Åh en sån söt liten tjej!

Den minsta har nu blivit av med sonden och klarar att amma och koppmatas,
här av Happy som fått sin fina ljusgröna sjukhusklänning.

På prem-extra där de fullgångna barnen ligger satt denne man som jag trodde var pappa till den nyfödde, mamman var kvar på BB efter kejsarsnitt. Även pappor är ovanliga, men denne man presenterades som "best man", och den tanzaniska personalen hade roligt åt att han tagit sitt uppdrag på stort allvar. Han satt och höll den lille i handen, fint!

I onsdags kom också Lazaros mamma (pojken med diabetes) och letade upp mig, hon hade inte varit hemma i måndags när de var här. Kul att de kommer ihåg mig och vill träffas! Även hon cyklade de tre milen till hemmet. Vi pratade om mat och skola. Han går i ettan och har korta dagar så han äter frukost innan han går dit, och sedan lunch när han kommer hem runt tolv. De bor nära skolan, så om han mår dåligt skickas han hem, han har ingen blodsockermätare med sig till skolan. "In charge" Martha var med och tolkade när jag pratade med mamman, vi sa att hon skulle skriva ett brev som skolan ska få så att de vet vad de ska göra vid olika symtom. Maggan har druvsockertabletter hemma som vi kan ge dem, men då gäller det att kunna förklara bra när de ska ges (vid lågt blodsocker). När Lazaoro kommer och hämtar insulin och fotboll ska mamman också få en mobil som mina föräldrar "pensionerat", så att skolan och sjukhuset kan nå henne. 

Lazaros mamma i röd tröja, in charge Martha till höger och nya Lucy till vänster. Fina väggmålningar bakom.

På onsdag eftermiddag var alla svenska studenter och Maggan bjudna till en familj som bor nära sjukhusområdet. De bjöd på ris och köttgryta, och den obligatoriska läsken, och visade sina fina odlingar. Efter det enda rejäla regnet som kom första veckan vi var här var de ute och planterade majs, som redan vuxit en decimeter. Kommer det lite mer regn innan den stora regnperioden kan de få en extra skörd redan i december. Fina papayaträd hade på ett helt fält. Innan vi gick hem hade pappan en andakt och vi sjöng tillsammans "O store Gud", (skriven av en svensk och Elvis favoritlåt), den  sjungs ofta här, fast på swahili. Fint att kunna dela tro trots olika kultur och språk. 

En yngsta flickan med albinism som Nkingas vänner stöder med solskydd och kläder är drygt ett år.
Hon var och hälsade på familjen vi var hos.

Kitenge på tork. Jag kan inte se mig mätt på alla vackra tyger!