Nataka kuiona dunia kwa macho ya mtoto - Jag vill se världen genom barnets ögon

Nu är det söndag, kursen är slut och jag är på väg hem. Påbörjade resan i bil från Nkinga till Mwanza strax före  fem i morse. Vattenfyllda risfält och översvämmade gator i stan. Regnperioden är i full gång. Nu sitter jag i långärmat för första gången, i regnet under ett parasoll med en fruktjuice utanför Kilimanjaro Airport. Berget syns inte alls men dotterberget Mt Meru syntes från flyget. Jag ska vara här mer än sex timmar så jag bör hinna blogga. Det blir en resumé av veckan:

Jag börjar skriva dessa rader fredag morgon, då tre studenter som inte kunde närvara vid onsdagens examination sitter och skriver nu. Jag är "provvakt", en ny syssla för mig. Att rätta prov också, svårt att bedöma! Flera av deltagarna, särskilt doktorn, biträdande Matron, och avdelningsföreståndaren har blivit kallade till viktigare uppgifter än kursen vid några tillfällen, då det kommit in svårt sjuka barn till exempel. Det är totalt åtta sjuksköterskor på barnavdelningen, så att 5 varit med på kursen har ju inte varit lätt att lösa schematekniskt. Några av dem fick jobba vår lediga dag och  på praktikdagarna. Häromdagen blev en högt uppsatt statlig persons fru inlagd och då blev biträdande Matron kallade att serva dem. 

Theopista, tidigare ssk på barn-
avdelningen, nu ansvarig
(och nästan ensam personal)
på litet sjukhus några mil bort. 

I måndags och tisdags hade vi lektioner om vård av nyfödda och för tidigt födda. Alla sjuksköterskor i landet är också barnmorskor. Jag låtsades föda barn, många skratt, och de i kursen som arbetar på förlossningen var med och visade hur man tar hand om nyfödda barn. Vi  övade på återupplivning på dockor.  Tyvärr behövs det relativt ofta även på neonatalsalarna på barnavdelningen. Senast igår, då jag fick lösa av och ventilera med mask och blåsa under någon timme. Det har jag aldrig gjort på riktigt i Sverige. Babyn var svårt påverkad efter långdragen förlossning på ett mindre sjukhus. Han överlevde tyvärr inte. Sjukhuspastorn var där och bad för barnet och familjen flera gånger under dagen. Dr Charles visade hur man mognadsbedömer  för tidigt födda barn och avdelningsföreståndare Martha och Pernilla undervisade om känguruvård, jag om amning.

Förlossning pågår...

På tisdag eftermiddag efter lektionerna bjöd vi hem klassen på bulle och sockerkaka på verandan, det var uppskattat. Någon vågade smaka på kaviar också. Många ville dricka rumstemperad mjölk istället för läsk och kaffe. Vi lekte en lära känna-lek och det blev många glada skratt. Särskilt när Pernilla/frågekortet frågade vilken kroppsdel M uppskattade mest hos sig själv. Baken... När doktor Amos blev kallad till sjukhuset efter en stund försvann alla hem på en gång, när man har ätit brukar man gå hem. En av de yngre sköterskorna satt kvar och pratade, tillsammans med Pernillas döttrar, roligt att få ta del av hennes tankar och erfarenheter! 

Onsdag och torsdag var det praktik på avdelningen igen. Pernilla handledde i hur man bedömer barns andning genom att titta på barnet och lyssna (med öronen, inte stetoskop, fast det görs ju också). Många barn har ansträngd andning, många lunginflammation. Jag och en student fick visa känguruvård, särskilt hjälpa mammor och en syster att höja huvudämnen på sängen så att de satt upp, skönare får dem och bättre för babyns andning. De hade inga små tygstycken till blöjor, som de brukar ha, så blöjorna från Borås Neo-avdelning kom väl till pass. Några mammor har tidigare sagt att de inte vill att barnen ska kissa på dem, och någon slags blöja behövs ju. Förut blöja och mössa är babyn naken och ska ligga hud mot hud på bröstet. Bra för anknytning, andning, amning, värme, tillväxt och utveckling. Och helt gratis!

Rond på barnavdelningen, Martha, dr Charles och jag.

 

Små tvillingar, syster och mormor hjälpte till med känguruvård då mamman låg kvar på Maternity efter kejsarsnitt

Vi kunde också vara med och praktisera avledning vid kanylsättning. På en baby med glukos i munnen (smärtlindrande), och på en förskolekille med såpbubblor och draken Jeremia. De pratade med varandra under proceduren. Fotona som är med här har vi bett om tillstånd av barn och föräldrar att visa.  Lazaro som jag skrev om förra veckan tillfrisknade och fick åka hem efter några dagar. Han var glad att vara med på foto (taget för tre år sedan) i PNC-kursboken och han signerade själv "consent" att bli publicerad i tex Erikshjälpens tidning och i framtida läroböcker för PNC (mamman  tillfrågades också förstås). Barnkonventionen säger ju att barn har rätt att involveras och säga sin mening i det som berör dem. 





Fredag förmiddag, då lektionerna skulle börja klockan 9 kom vi igång strax före elva. Vi har fått påminnas om vad African time innebär. Efteråt fick vi tips om att det är likadant på universiteten, men då börjar lärarna undervisningen, och strax kommer studenterna (efter sms mm från de som är på plats). Bra att veta till en annan gång! Men bra för den svenska punktligheten att utmanas också! Vi gick igenom proven som gjorts på onsdagen, både praktiskt (bedöma ett barn på film) och teoretiskt. De har ju haft ett väldigt tight schema och ingen tid att läsa på, men med en liten muntlig komplettering för några stycken klarade sig allihop. Sedan hade vi muntlig och skriftlig utvärdering, där alla var mycket positiva och vill att kursen ska fortsätta och ges till kollegorna. De ville gärna ha längre kurs, tre veckor, och mer praktik. Nästan alla delmoment nämndes av någon som "det bästa", även omvårdnadsdokumentationen! 

På fredag kväll var det dags för avslutningsceremoni med "hospital management" och Pernilla och jag "var tvungna" (it is not an option sa Matron) att sitta vid honnörsbordet med sjukhuschef Masonda, det gick bra! Det är ju inte ofta en hamnar i en sådan position. Starttiden var satt till 5 pm för att vi skulle komma igång runt 6, som kanske blev 7 :) Fina, rörande tal av bland annat Martha och Masonda, Familjen Ardeby och jag sjöng "Nu grönskar det" på svenska, sedan sjöng vi tillsammans på Swahili, de sjunger ju så underbart, ännu vackrare med bara röster, än med elektriskt komp till tycker jag. Pernilla gjorde en fin sammanfattning om kursen, sittande på knä på golvet för att illustrera mottot "att se världen genom barnets ögon". Chefsekonomen på sjukhuset satte genast ihop en sång med orden på swahili, de som står i rubriken, och lärde oss sjunga. Oväntat, roligt och fint! Sedan var det dags för högtidlig utdelning av certificate och klockbrosch innan den rikliga middagen avnjöts. Det var skyfall utanför så det blev nödvändigt att få bilskjuts hem de kanske 500 metrarna till huset. Otto som gick/sprang blev dyblöt.

Martha med certificate

Dr Masonda och draken Jeremia

Så roligt vi har!

Handtvättning inför maten

Socialt hann vi med att bjuda hem ett par deltagare på fisk och potatis i måndags. Kladdkakan var mycket kladdig, men uppskattad, men glassen som kostar mer än i Sverige var för kall för att falla i smaken. I onsdags bjöd vi in oss till en pastorsfamilj som bor lite utanför, så att familjen Ardeby skulle få se ett lite mer traditionellt hem. De hade upplyst om att ett barn har jordnötsallergi, och att vi inte ville ha mat, bara hälsa på dem, men de hade uppfattat "jordnötter" och bjöd på kokta oskalade jordnötter. Spännande och ovanligt att äta jordnötter så. Det gick bra utan svårare allergiska reaktioner (den allergiske åt inte). Vi bad och sjöng tillsammans och de var så tacksamma att vi kommit. En tonårsson följde oss hem och ville gärna öva på sin engelska. I torsdags var vi hemma hos sömmerska/barnsköterska som ekiperat hela kvinnliga delen av familjen A, samt sytt en fin klänning till mig som överraskning utan att ens ta mått!

Igår lördag var stora avskedsdagen. Frukost med en av deltagarna och söner hos oss, sedan till dr Amos Charles. Till avdelningen med leksaker och annat vi haft med oss för avledning och stickpresenter. Vi hade varit där med såpbubblor och ballonger dagen innan, föräldrarna tyckte att det var minst lika kul som barnen! En kort tur till marknaden för tyginköp och för att njuta av färgprakten hanns med på väg till Lucy. Jag börjar hitta och fann en "genväg" genom risfälten. God lunch, stekt och kokt kryddad spagetti bland annat, ska provas hemma! Godriver är fortfarande rädd, men Monica sitter så nära, så nära. Svårt att lämna dem! Monica och jag tog en tur på cykel till marknaden, hon på pakethållaren, tror att några undrade hur vi hörde ihop... Mormor rostade jordnötter till mig att ta med hem. Sedan kvällsmat hos nästa sömmerska med make, Anna och Nashon, också vänner från allra första början (jag började ju genast med klänningsbeställning...). Så många fler jag hade velat säga personligt hej då till. Alla frågar när jag kommer tillbaka. 





Efter packning och prat med Ardebys till långt in på nattkröken har jag så börjat hemresan idag. Jag hade uppfattat att jag skulle ha många timmar på flygplatsen i Dar es Salam, men det visade sig att det är i Arusha och bara kort mellanlandning där ikväll. Kul, för Maggan Edin flög just hem härifrån så vi hann träffas och prata en stund.

 
Kwa heri Nkinga na Tanzania, då får vi se om och när denna blogg uppdateras nästa gång!Tänker och hoppas ändå TUTAONANA - vi ses! 

Nkinga - fjärde gången!

Jag är i Nkinga i Tanzania igen, för fjärde gången på fyra år. Är så tacksam över att få återvända, människorna, sjukhuset och naturen har fångat mitt hjärta!

I höstas var jag här i två veckor i november för att planera den PNC-kurs som vi nu genomför. Två veckor är en väldigt kort tid för Afrika-resa, särskilt om man vill hinna uppleva "hakuna matata-lugnet". Vännerna säger "jamani" - why (are you here so short). Den lilla swahili jag lärt mig sitter nu kvar, så att jag inte längre svarar välkommen när någon säger godmorgon, utan kan svara tillbaka. Hälsningarna är viktiga och långa här, och finns i många varianter. Hur är din morgon, hur är jobbet, hur är det hemma et.c. I höstas var det torrtid, nu är det fortfarande regnperiod. Det regnar mest på nätterna, rogivande och livgivande! Det är så grönt och vackert.

Jag bloggade de två första gångerna. I höstas hann jag inte. Inte nu heller egentligen... Men iallafall ett inlägg försöker jag med, så att jag själv sedan kan komma ihåg allt som händer. En vecka har gått, med upplevelser och arbetsinsats som skulle räcka en månad... 

Jag kom hit på påskafton och fick fira påskdagen här. Glosorna för dagen blev Yesu amefufuka och Yesu ameshinda - Jesus är uppstånden, Jesus har vunnit seger. Så mycket glädje och sång i kyrkan. Tre och en halv timmes varm gudstjänst. Eftersom jag inte träffat några vänner här innan gudstjänsten blev det många goa kramar och glada blickar. Roligt att jag också känner igen mina vänner nu, det var ju mycket pinsamt att inte komma ihåg ansikten och namn (eftersom jag i början tyckte att alla såg likadana ut...) 

Godriver och bibi/mormor

På eftermiddagen passade jag på att hälsa på mitt "Tanzaniska barnbarn",Godriver som föddes vid min andra resa här. I höstas kom jag på hennes 1-årsdag. Storasyster Monica är också bedårande,hon pratar engelska, och säger "I have missed you". Hjärtat smälter. Godriver är däremot rädd för mig, inte så konstigt. I höstas lättade det mot slutet, nu håller hon sig på behörigt avstånd! Bibi, Lucys mamma, kom också och hälsade på, liksom en väninna som ville visa mig sitt hus och sin trädgård och gav mig fyra ägg. Gästfriheten är fantastisk här. Pappa Emmanuel var inte hemma trots att han jobbat dagpass på barnavdelningen och nu var ledig. Det visade sig att de öppnat en liten affär för att få ekonomin att gå ihop, där de turas om att jobba. Alla dagar i veckan tror jag, eftersom det ju var söndag även då. Kanske lediga någon söndag. Vilket slit. Orättvis värld! Trots slitet nästan alltid leende, och alltid omtänksamma och välkomnande. 

Sent på söndagskvällen kom så hela familjen Ardeby med buss från Dar es Salam. Vi delar hus och liv här nu. De har bott och arbetat för Evangeliska Frikyrkan i Nepal, där Pernilla utvecklade "Pediatric Nursing Care Course" PNC. Sedan ett år har ett svenskt team av barnläkare och vi två barnsjuksköterskor arbetat med att förkorta kursen till sex kursdagar och att anpassa den till Afrikansk kontext. Erikshjälpen/Skandinaviska läkarbanken står bakom,  och har tryckt upp det fina matrialet. Pernilla har gjort och gör ett fantastiskt arbete! Hon förbereder nästa kursdag på sena kvällar och nätter när jag försöker hämta kraft (sova) inför nästa dag... De bloggar, vill ni läsa mer än min, se http://poardeby.blogg.se/ 

Måndag, annandag påsk var helgdag även här. Jag vaknar tidigt pga malariaprofylaxen (tror jag, eller är det tupparna, syrsorna och böneutropen?) Så jag tog en tidig sväng till sjukhuset och var med på morgonronden på prematursalen och hälsade på Happy som hade morgonskift. Fem små barn fanns där, jag fick hjälpa till att sätta ny sond och mata en liten krabat innan jag gick hem och åt frukost. Sedan visade jag Pernilla avdelningen, och hela familjen marknadsplatsen och sjukhuset. Både de och jag anlitade redan nu sömmerskor för att sy klänningar. Min Tanzania-garderob växer ständigt! På marknaden kom en Tanzanisk man fram och pratade svenska, och det  visade sig att han känner Glenn, min kusins man "Glenn is my boss" (lite engelska med). Världen är liten. Sedan förberedde vi oss inför kursstart och packade tygkassar  med läroböcker, anteckningsblock, pennor, lite godis, såpbubblepenna m.m. Jag hann också med en cykeltur ut i de vackra omgivningarna där solrosfälten nu står i blom. 

Karin Enskär och jag

På tisdag morgon var det då dags! Roligt och märkligt nog var en av mina lärare från barnsjuksköterskeutbildningen i Jönköping här med kollegor. Karin Enskär, professor i pediatrisk omvårdnad. Min utbildning där var ju orsaken till att jag kom hit första gången så det kändes lite som att cirkeln slöts. Lärarna tyckte också att det var roligt att se mig här, och att en praktik kan leda vidare till fortsatt utlandsengagemang. Karin föreläste på morgonsamlingen om barn och smärta, mycket passande inför vår kurs! 

Empowerment!

Sedan fick vi känna av Afrika kulturen och "African time" medan  vi väntade på att alla deltagare skulle dyka upp. Det är tio sjuksköterskor och en läkare, dr Amos Charles. Pernilla var lite rädd för att ha en "katt bland hermelinerna", särskilt eftersom kursen handlar mycket om sjuksköterskans roll, och att lyfta den/hen, ge "empowerment". Han är ödmjuk, empatisk och fantastisk på att bemöta barn och familjer, och på teamwork så det är ingen fara alls! Dessutom hjälper han till med undervisningen eftersom ingen svensk barnläkare, som planerat, kunde komma med. Att han kan den afrikanska kontexten och rutinerna här är ju dessutom perfekt! Det är sju kvinnor och fyra män, alla (utom Amos) är sjuksköterskor.  Vid nästa kurs (förhoppningsvis) ska också barnsköterskor/undersköterskor bjudas in. Fördel nu är att alla förstår och pratar bra engelska så att vi inte behöver tolk. De flesta arbetar på barnavdelningen, några på 

förlossning/BB. Jag känner många från tidigare besök.

Att se världen genom barnets ögon. Pernilla
illustrerar att vara på barnets nivå.

Efter introduktion och presentation har vi tagit oss an kursmaterialet och har hunnit med: Dag 1 helhetssyn, barns rättigheter, sjuksköterskans roll och omvårdnadsprocessen. Det sistnämnda lite knivigt, särskilt hur man kan dokumentera i journalen.  Dag 2 barns känslomässiga behov när de är på sjukhus, smärtbehandling och hur man förbereder och "distraherar/avleder" vid undersökningar. Dag 3 fortsättning på smärta och hur man bedömer sjuka barn (genom att se, lyssna, ta  vitalparametrar som puls, temp och andningsfrekvens mm.) Sedan hjärt-lungräddning på barn, det var en utmaning då de tidigare gjort likadant oavsett om det var en nyfödd prematur eller en tioåring. Vi kom överens om att undervisa enligt internationell praxis, som på sjukhus är 2 andetag och 15 hjärtkompressioner för större barn (och 1:3 på nyfödda - det är så de gjort på alla). Dag 4 igår, medicinska tillstånd. Då var dr Amos med och undervisade, med den äran! Undervisningen är interaktiv med mycket diskussion, fallbeskrivningar och rollspel. Det är mycket roligt att se. Tre praktikdagar är också inlagda i våra dagar här (och en ledig dag, idag söndag). Det är roligt att vara på avdelningen, och de fick träna på att dokumentera omvårdnadsstatus och åtgärd i journalen och bedöma barns andning, och avleda vid en såromläggning, där flickan också fick adekvat smärtlindring vilket hon inte fått dagen innan, så först var hon också mycket rädd. Nu gick det mycket bättre! Deltagarna är intresserade och verkar nöjda så här långt, och vi har också trevliga raster med god mat! Svenska kanelbullar som kökspersonalen är vana att baka är ett säkert kort! Det har ju varit många svenskar här genom åren, även nu är det några olika studentgrupper och handledare. Och Maggan Edin förstås, vad vore Nkinga utan henne! Imorgon kommer ett svenskt TV-team och representanter för läkarmissionen som ska filma om mödravården.

Pernilla och draken Juma avleder

Rollspel

Innan solnedgången runt sju har vi hunnit med promenader och cykelturer, i olika konstellationer. En långpromenad med Happy där vi hann prata mycket. En promenad med familjen Ardeby och Sofiahemsstudenter till "stenarna", vackra klippformationer, där en ser ut som en afrikansk kvinna med barnet på ryggen. Igår en tre timmar lång cykeltur på kanske 15 km, där Gretas cykel och jag hittade vägen till Ikungupina igen. Där välkomnades jag som vanligt av många barn och en familj i vars trädgård jag råkade komma in i. De höll på med jordnötsrensning och bjöd in mig att delta. Pernilla och jag var inbjudna till Dr Charles klockan sex, men hon var ute och sprang och jag kom hem från cykelturen genomsvettig så jag smsade honom och skrev att vi skulle komma "African time" , lite sena, och han svarade: Hahahaha! Det var mycket trevligt och gott. Hans fästmö som vi uppfattade heter Mama Goodluck studerar till sjuksköterska i Dar es Salam och var här på påsklov. 

Dessa rader skrivs i skuggan utanför katolska kyrkan i byn, här har jag inte varit förut. Dr Charles och flera andra i personalen går hit. Det finns många olika kyrkor och även en moské i Nkinga. På sjukhuset är det morgonbön varje dag, på alla avdelningar och en gemensam för läkarna och administration m.fl. Alla är inte kristna, men alla respekterar varandra.  Det hände något lustigt efter lektionernas slut häromdagen. Vi sa att vi var klara för dagen, tackade och började packa ihop. Alla satt kvar. Och väntade på något. Vi förstod inte alls. Vi ska be, sa de! Svenska hedningar....Fin avslutning på kursdag. 

Det är kväll. Att jag satt utanför kyrkan i morse och skrev berodde på att nästan ingen var där vid utsatt "starttid". Prästen hade haft gudstjänst en en annan by innan, och att han inte skulle komma "i tid" visste nog de flesta andra. Efter trekvart var kyrkan full och prästen på plats. Bra att lära sig att vänta i lugn och ro! Det var intressant och annorlunda i katolska kyrkan jämfört med pingstkyrkan som jag brukat gå till. Jag satte mig långt fram på barnbänken för att se bra, och flera barn ville sitta nära och känna på mitt skinn, var jag lika kall som jag ser ut?! Vacker musik och sång även här, på lite mer lagom volym. Moment i gudstjänsten som känns igen från svenska kyrkan (trosbekännelse, fader vår, fridshälsning mm.) Spännande kollekt som förutom pengar innehöll frukt och grönsaker, en get och en höna! 

Lazaro fångar en såpbubbla

Efter kyrkan idag har jag hunnit med ett besök på barnavdelningen där Lazaro är inlagd sedan igår, en pojke med diabetes jag lärde känna första året. Trots malaria, högt blodsocker och ont i kroppen sken han upp när jag kom. Två av sköterskorna på kursen jobbade och fick träna på att avleda med såpbubblor när han behövde en ny venkanyl. 

Sedan åkte jag till min sömmerska Anna som gjort en jättefin klänning till mig av tyg jag köpte i Kamerun i januari. Varför Carl och jag var där och i Centralafrikanska republiken kanske blir en annan blogg! Det blev tyg över, och Annas man Nashon som jag också känner ville väldigt gärna ha en skjorta, så jag var ju tvungen att ta ett kort på oss...

När bloggbilderna laddats upp är det dags att förbereda för morgondagen, nu väntar två dagars neonatalvård, nyfödda och för tidigt födda barn.  Hoppas på ett någorlunda bra antal timmar sömn också. Usiku mwema! God natt!