Nataka kuiona dunia kwa macho ya mtoto - Jag vill se världen genom barnets ögon

Nu är det söndag, kursen är slut och jag är på väg hem. Påbörjade resan i bil från Nkinga till Mwanza strax före  fem i morse. Vattenfyllda risfält och översvämmade gator i stan. Regnperioden är i full gång. Nu sitter jag i långärmat för första gången, i regnet under ett parasoll med en fruktjuice utanför Kilimanjaro Airport. Berget syns inte alls men dotterberget Mt Meru syntes från flyget. Jag ska vara här mer än sex timmar så jag bör hinna blogga. Det blir en resumé av veckan:

Jag börjar skriva dessa rader fredag morgon, då tre studenter som inte kunde närvara vid onsdagens examination sitter och skriver nu. Jag är "provvakt", en ny syssla för mig. Att rätta prov också, svårt att bedöma! Flera av deltagarna, särskilt doktorn, biträdande Matron, och avdelningsföreståndaren har blivit kallade till viktigare uppgifter än kursen vid några tillfällen, då det kommit in svårt sjuka barn till exempel. Det är totalt åtta sjuksköterskor på barnavdelningen, så att 5 varit med på kursen har ju inte varit lätt att lösa schematekniskt. Några av dem fick jobba vår lediga dag och  på praktikdagarna. Häromdagen blev en högt uppsatt statlig persons fru inlagd och då blev biträdande Matron kallade att serva dem. 

Theopista, tidigare ssk på barn-
avdelningen, nu ansvarig
(och nästan ensam personal)
på litet sjukhus några mil bort. 

I måndags och tisdags hade vi lektioner om vård av nyfödda och för tidigt födda. Alla sjuksköterskor i landet är också barnmorskor. Jag låtsades föda barn, många skratt, och de i kursen som arbetar på förlossningen var med och visade hur man tar hand om nyfödda barn. Vi  övade på återupplivning på dockor.  Tyvärr behövs det relativt ofta även på neonatalsalarna på barnavdelningen. Senast igår, då jag fick lösa av och ventilera med mask och blåsa under någon timme. Det har jag aldrig gjort på riktigt i Sverige. Babyn var svårt påverkad efter långdragen förlossning på ett mindre sjukhus. Han överlevde tyvärr inte. Sjukhuspastorn var där och bad för barnet och familjen flera gånger under dagen. Dr Charles visade hur man mognadsbedömer  för tidigt födda barn och avdelningsföreståndare Martha och Pernilla undervisade om känguruvård, jag om amning.

Förlossning pågår...

På tisdag eftermiddag efter lektionerna bjöd vi hem klassen på bulle och sockerkaka på verandan, det var uppskattat. Någon vågade smaka på kaviar också. Många ville dricka rumstemperad mjölk istället för läsk och kaffe. Vi lekte en lära känna-lek och det blev många glada skratt. Särskilt när Pernilla/frågekortet frågade vilken kroppsdel M uppskattade mest hos sig själv. Baken... När doktor Amos blev kallad till sjukhuset efter en stund försvann alla hem på en gång, när man har ätit brukar man gå hem. En av de yngre sköterskorna satt kvar och pratade, tillsammans med Pernillas döttrar, roligt att få ta del av hennes tankar och erfarenheter! 

Onsdag och torsdag var det praktik på avdelningen igen. Pernilla handledde i hur man bedömer barns andning genom att titta på barnet och lyssna (med öronen, inte stetoskop, fast det görs ju också). Många barn har ansträngd andning, många lunginflammation. Jag och en student fick visa känguruvård, särskilt hjälpa mammor och en syster att höja huvudämnen på sängen så att de satt upp, skönare får dem och bättre för babyns andning. De hade inga små tygstycken till blöjor, som de brukar ha, så blöjorna från Borås Neo-avdelning kom väl till pass. Några mammor har tidigare sagt att de inte vill att barnen ska kissa på dem, och någon slags blöja behövs ju. Förut blöja och mössa är babyn naken och ska ligga hud mot hud på bröstet. Bra för anknytning, andning, amning, värme, tillväxt och utveckling. Och helt gratis!

Rond på barnavdelningen, Martha, dr Charles och jag.

 

Små tvillingar, syster och mormor hjälpte till med känguruvård då mamman låg kvar på Maternity efter kejsarsnitt

Vi kunde också vara med och praktisera avledning vid kanylsättning. På en baby med glukos i munnen (smärtlindrande), och på en förskolekille med såpbubblor och draken Jeremia. De pratade med varandra under proceduren. Fotona som är med här har vi bett om tillstånd av barn och föräldrar att visa.  Lazaro som jag skrev om förra veckan tillfrisknade och fick åka hem efter några dagar. Han var glad att vara med på foto (taget för tre år sedan) i PNC-kursboken och han signerade själv "consent" att bli publicerad i tex Erikshjälpens tidning och i framtida läroböcker för PNC (mamman  tillfrågades också förstås). Barnkonventionen säger ju att barn har rätt att involveras och säga sin mening i det som berör dem. 





Fredag förmiddag, då lektionerna skulle börja klockan 9 kom vi igång strax före elva. Vi har fått påminnas om vad African time innebär. Efteråt fick vi tips om att det är likadant på universiteten, men då börjar lärarna undervisningen, och strax kommer studenterna (efter sms mm från de som är på plats). Bra att veta till en annan gång! Men bra för den svenska punktligheten att utmanas också! Vi gick igenom proven som gjorts på onsdagen, både praktiskt (bedöma ett barn på film) och teoretiskt. De har ju haft ett väldigt tight schema och ingen tid att läsa på, men med en liten muntlig komplettering för några stycken klarade sig allihop. Sedan hade vi muntlig och skriftlig utvärdering, där alla var mycket positiva och vill att kursen ska fortsätta och ges till kollegorna. De ville gärna ha längre kurs, tre veckor, och mer praktik. Nästan alla delmoment nämndes av någon som "det bästa", även omvårdnadsdokumentationen! 

På fredag kväll var det dags för avslutningsceremoni med "hospital management" och Pernilla och jag "var tvungna" (it is not an option sa Matron) att sitta vid honnörsbordet med sjukhuschef Masonda, det gick bra! Det är ju inte ofta en hamnar i en sådan position. Starttiden var satt till 5 pm för att vi skulle komma igång runt 6, som kanske blev 7 :) Fina, rörande tal av bland annat Martha och Masonda, Familjen Ardeby och jag sjöng "Nu grönskar det" på svenska, sedan sjöng vi tillsammans på Swahili, de sjunger ju så underbart, ännu vackrare med bara röster, än med elektriskt komp till tycker jag. Pernilla gjorde en fin sammanfattning om kursen, sittande på knä på golvet för att illustrera mottot "att se världen genom barnets ögon". Chefsekonomen på sjukhuset satte genast ihop en sång med orden på swahili, de som står i rubriken, och lärde oss sjunga. Oväntat, roligt och fint! Sedan var det dags för högtidlig utdelning av certificate och klockbrosch innan den rikliga middagen avnjöts. Det var skyfall utanför så det blev nödvändigt att få bilskjuts hem de kanske 500 metrarna till huset. Otto som gick/sprang blev dyblöt.

Martha med certificate

Dr Masonda och draken Jeremia

Så roligt vi har!

Handtvättning inför maten

Socialt hann vi med att bjuda hem ett par deltagare på fisk och potatis i måndags. Kladdkakan var mycket kladdig, men uppskattad, men glassen som kostar mer än i Sverige var för kall för att falla i smaken. I onsdags bjöd vi in oss till en pastorsfamilj som bor lite utanför, så att familjen Ardeby skulle få se ett lite mer traditionellt hem. De hade upplyst om att ett barn har jordnötsallergi, och att vi inte ville ha mat, bara hälsa på dem, men de hade uppfattat "jordnötter" och bjöd på kokta oskalade jordnötter. Spännande och ovanligt att äta jordnötter så. Det gick bra utan svårare allergiska reaktioner (den allergiske åt inte). Vi bad och sjöng tillsammans och de var så tacksamma att vi kommit. En tonårsson följde oss hem och ville gärna öva på sin engelska. I torsdags var vi hemma hos sömmerska/barnsköterska som ekiperat hela kvinnliga delen av familjen A, samt sytt en fin klänning till mig som överraskning utan att ens ta mått!

Igår lördag var stora avskedsdagen. Frukost med en av deltagarna och söner hos oss, sedan till dr Amos Charles. Till avdelningen med leksaker och annat vi haft med oss för avledning och stickpresenter. Vi hade varit där med såpbubblor och ballonger dagen innan, föräldrarna tyckte att det var minst lika kul som barnen! En kort tur till marknaden för tyginköp och för att njuta av färgprakten hanns med på väg till Lucy. Jag börjar hitta och fann en "genväg" genom risfälten. God lunch, stekt och kokt kryddad spagetti bland annat, ska provas hemma! Godriver är fortfarande rädd, men Monica sitter så nära, så nära. Svårt att lämna dem! Monica och jag tog en tur på cykel till marknaden, hon på pakethållaren, tror att några undrade hur vi hörde ihop... Mormor rostade jordnötter till mig att ta med hem. Sedan kvällsmat hos nästa sömmerska med make, Anna och Nashon, också vänner från allra första början (jag började ju genast med klänningsbeställning...). Så många fler jag hade velat säga personligt hej då till. Alla frågar när jag kommer tillbaka. 





Efter packning och prat med Ardebys till långt in på nattkröken har jag så börjat hemresan idag. Jag hade uppfattat att jag skulle ha många timmar på flygplatsen i Dar es Salam, men det visade sig att det är i Arusha och bara kort mellanlandning där ikväll. Kul, för Maggan Edin flög just hem härifrån så vi hann träffas och prata en stund.

 
Kwa heri Nkinga na Tanzania, då får vi se om och när denna blogg uppdateras nästa gång!Tänker och hoppas ändå TUTAONANA - vi ses!