Nkinga wakati wa tano - Nkinga för femte gången

Kursdagen är slut och det åskar och regnar så nu finns äntligen tid att sitta under tak på verandan och skriva lite på bloggen.

Förra onsdagen åkte Karin Enskär, Anna Jacobsson och jag till Nkinga för att genomföra den andra PNC-kursen här. I februari var vi på kurs i Karlstad tillsammans med Pernilla Ardeby (som ju "tillverkat" hela kursen i Nepal) tillsammans med sex andra barnsjuksköterskor i Sverige. Förhoppningen är att kursen ska kunna ges i Skandinaviska Läkarbanken/Erikshjälpens regi i fler afrikanska länder. Anna och Karin är båda vårdlärare, Karin också pediatrikprofessor, och min lärare på barnkursen i Jönköping, så de är en mycket stor tillgång för mig och kursen här.

Några veckor innan jag åkte fick jag reda på att mössorna som delas ut för att de för tidigt födda barnen ska hålla värmen var slut. Jag gjorde ett upprop på facebook som blev viralt. Extra roligt var att Anna Braw delade det på sin stick-blogg http://bloggar.hemmetsjournal.se/anna/, där hon redan, utan att jag vetat om det, delat från mina tidigare resor hit. Så gensvaret blev enormt. Innan jag åkte hade minst 600 virkade, stickade och sydda mössor anlänt. Och de fortsätter fylla brevlådan! Tack alla ni från hela Sverige som bidragit.



Karin och jag reste via Paris där det var väldigt snålt om tid för byte, dessutom från olika terminaler, vilket oroat mig en del, men det blev inga problem alls. Nattflyget var bara halvfyllt så vi fick tre säten var och kunde sova många timmar. Anna anlände samtidigt som oss till Nairobi och sedan fick vi åter en fin vy över Kilimanjaro före mellanlandning i Arusha. När vi kom fram till Mwanza visade det sig att en av mina resväskor inte kommit ändå fram. Det var den som innehöll mest sjukvårdsmaterial som var borta, och som vi då också slapp att visa i tullen. Kanske var det meningen... Vi har inte smugglat in något otillåtet, men det kan ändå vara trixigt att komma genom. I väskan som kom fram fanns syrgasgrimmor i botten, men när de sett alla hundratals mössor som låg överst nöjde de sig och ville inte se mer, inte de andras väskor heller :) Maggan Edin kom och hämtade oss och vi åt lunch på Tilapia med fin utsikt över Viktoriasjön, och fixade telefonkort med internet och köpte mycket frukt, innan avfärd mot Nkinga.


Hela förra veckan var det ett stort administrativt möte här med delegater från pingstkyrkan (FPCT) i hela Tanzania, inklusive "ärkebiskopen". De bodde i huset som vi skulle bo i, så fram tills i måndags fick vi bo i andra delen av huset lite mer provisoriskt.

I fredags fick vi rundvisning på sjukhuset av Maggan, gick till marknadsplatsen och köpte tyg och planerade för kursen tillsammans på vår uteplats. Min förlorade väska kom fram på kvällen via buss och bil, det kändes som ett Guds under. Och inget var borta. Det var lite lustigt att detta hände för förra veckan läste jag en krönika om försvunna väskor och att hon som förlorat den fick "klä sig i vänskap", alltså sina vänners kläder. Nu behövde jag inte det eftersom jag hade tre klänningar i handbagaget, men erbjudandet kom från både Anna och Karin.

Natten till lördag regnade det kraftigt så tygmarknaden kom inte igång förrän efter lunch. Istället fick vi se på frukt- och grönsaksmarknaden och på en maskin som gjorde solrosolja. Inte hade vi kunnat gissa att det som såg ut som kol på marken bredvid var en restprodukt från solrosfrön. När vi köpt tyg blev det en promenad till sömmerskan Anna som nu fått bråda dagar. Klänningar, morgonrockar, byxor, förkläden och grytlappar. Hon har också sytt de vackra tygkassarna vi har på kursen.

På kvällen (trodde jag) var vi inbjudna till Lucy. Swahili räknar tiden från soluppgången klockan sex, så klockan 7 säger man att klockan är 1 på morgonen.  Detta vet jag ju, men vi lyckades ändå missförstå varandra, jag trodde att hon sagt att vi var välkomna klockan 6 på kvällen på middag (alltså kl  12 på kvällen Swahili time). Men klockan tre sms:ade Lucy och undrade var vi var, att vi var sena. Stackars dottern Monica hade suttit på en sten en bit från huset och väntat på oss i flera timmar. Hon sprang mig till mötes och flög upp i famnen. Vilket mottagande. Mitt hjärta smälter (det har det gjort för länge sedan). Hon satt nära eller i knät större delen av besöket. Lillasyster Godriver som de kallar mitt barnbarn eftersom jag var med när hon föddes hade tyvärr halsfluss och feber och låg och sov. Hon är fortfarande (vid 2,5 år) reserverad mot mig. Det kanske lättar när hon blir frisk och får vänja sig lite mer. På väg hem mötte vi människor med jordnötsskörden på cyklarnas pakethållare och mängder med barn som ville promenera med oss, och gärna få sitta på Maggans cykel.

I söndags var det förstås gudstjänst. Jag hade sagt till Lucy att Monica kunde komma om hon ville (de går i en annan kyrka) och det gjorde hon tillsammans med en äldre vän. Jag satte mig bredvid dem (trodde jag...) men hon vågade inte ens titta på mig. Det måste ha varit en annan flicka som var mycket lik henne, för idag såg jag Monica igen på väg från skolan och hon kom genast glatt springande till mig. Det är lustigt, det är ju många här som också tycker att vi vita ser likadana ut, när Maggan gick runt med oss på sjukhuset frågade en mamma på prematuren om vi var hennes tre systrar. Gudstjänsten var full av musik, sång och dans som vanligt. Och lång predikan av "ärkebiskopen". Det är viktigare med titlarna här. Tänk att vi delat hus. Anna pratade om honom igår, som både presidenten och påven :) Riktigt så högt uppsatt var han inte. På eftermiddagen planerade vi lite mer inför kursstarten, tillsammans med Marietha som gick förra året och som tränar för att kunna leda kommande kurser.



I måndags startade kursen. Sedan förra året är det en ny chef på barnavdelningen, Asteria. Förutom henne är fem (fyra nya) sjuksköterskor från barnavdelningen med. Dessutom en från öppenvården, en från BVC och en lärare från sjuksköterskeskolan. Barnläkaren Jacqueline Suba är med som både deltagare och lärare för de medicinska delarna, en stor tillgång! På grund av "kyrkmötet" var både den stora samlingssalen och vårt klassrum upptaget så första dagen fick vi låna ett klassrum på sjuksköterskeskolan. Det gick mycket bra och var roligt för mig som inte varit där så mycket tidigare. Det blev bara problem när frukostfikat skulle levereras och de kom till sjukhuset med det istället. Jag hittade fikavagnen och dess "förare" och kunde visa honom rätt. På lunchen kom mat men inga skedar, vilket också våra deltagare ville ha, även om man traditionellt är vana att äta med händerna. Så alla var glada när skedarna kom.




Dagen bestod av introduktion och presentation av oss och deltagarna. Sedan holistic nursing care om sjuksköterskans roll, vårdprocessen och omvårdnadsplaner. För att få ett äkta patientfall gick vi till barnavdelningen och pratade med en familj som var tillfrågad i förväg, vars barn fått lunginflammation efter att fått en jordnöt i luftvägarna. Det var mycket pedagogiskt givande. Eftermiddagen avslutades med att jag pratade om barnkonventionen och child protection, samt om barn som far illa. Det gick bra, men datorbatteriet tog slut mitt i, men jag kunde behålla fattningen och fortsätta prata ändå och fick sedan i sladden och fick på powerpointpresentationen igen.



Som avkoppling efter kursen gick vi en långpromenad, men överraskades av skyfall och fick springa hem i regnet, mer eller mindre dränkta, men inte frusna. Sedan hade vi utvärdering och planering inför nästa dag tillsammans med Marietha. Vi var överens om att det var en bra start på kursen och att deltagarna var mycket delaktiga och aktiva.



I tisdags fortsatte vi prata om barns rättigheter och hade mycket fina och djupa samtal om hur man kan uppmärksamma och hjälpa barn som far illa. Sedan pratade Anna om emotional support och vad sjukhusvistelse kan innebära för ett barn. Vi hade också en fint samtal om hur man stödjer döende barn och deras familjer, som de ju tyvärr möter ofta här. På eftermiddagen undervisade Karin om smärta och smärtbehandling, ett ämne hon är expert på. Vi hade många rollspel om bemötande av "bad or good" nurse or listener. Mycket roligt och uppskattat av deltagarna som var bjöd på riktiga skådespel! På kvällen gick jag till Niver och Emanuel och vi gick tillsammans till "mount Karmel" och såg på solnedgången och drack ingefärsdricka Tangawizi. Så gott och trevligt! Jag är så glad över alla mina vänner här. Och jag fick lära mig säga "ninapenda kuona machweo ya jua" - jag älskar att se på solnedgången.





Igår onsdag hade vi praktik på barnavdelningen. Vi delade upp studenterna och handledde dem i par. Karin och Anna hade gjort uppgifter som de skulle arbeta med under dagen. Jag var med Asteria och Stella som intervjuade en sjuåring (och pappa) som hade en infektion i knät. De hade ett mycket bra samtal och kunde använda smärtskalan. Han hade inte så ont längre (2 av 10) efter att ha fått antibiotika, och visade gärna hur han kunde gå med hjälp av en käpp/pinne. Jag tog kort på honom och andra barn efter att frågat om lov, och för att de ska kunna användas av Erikshjälpen fick de också skriva på ett papper för skriftligt godkännande.

Elinda is a good listener

På prematursalarna (två som sitter ihop) låg tre små patienter, två för tidigt födda varav den ena låg utanpå livmodern och växte fritt i buken! Han vägde drygt ett kilo vid födseln och gick upp i vikt fint sedan födseln förra veckan, men komplikationer tillstötte och tyvärr dog han inatt. Många små kan räddas, men det finns också mycket som kan tillstöta och som det är svårt att klara. Den andra lilla killen på salen ser ni här, han är snart redo att åka hem. Han ammas och får bröstmjölk i kopp och mår bra, han har nått sin födelsevikt och går uppåt i vikt. De fick mössor och koftor från mina stickande vänner. Tack igen. Samma lille kille fick även en mössa som min mamma sytt.





På eftermiddagen gick vi en lång promenad ända till solnedgången och jag fick återse baubaubträden som är så underbart majestätiska och vackra. Kvinnor kom och slog följe för att gå och hämta vatten. På hemvägen kom jag förbi Lucy och Emanuels shop och festade på avocadojuice igen.










Idag har dr Suba (som hon kallas mest) undervisat om malnutrition och brännskador. Dessa ämnen var inte med förra året, men var efterfrågade, och tyvärr ofta aktuella här. Senast förra veckan var  en liten kille inskriven.  Hon undervisade otroligt bra och pedagogiskt, mycket roligt att få ta del av. Unicef m.fl organisationer stöder sjukhus i landet, och här hoppas de att snart gå en kurs bli certifierade att ge vård åt malnutrierade. De skulle då också få tillgång till de näringspulver som rekommenderas av WHO (Mjölkblandningarna F75, F100 och jordnöts/proteinpasta). Just nu kokar de en egen blandning baserad på komjölk, men saknar vitamin och elektrolytpulvret som bör vara i. På eftermiddagen fortsatte undervisningen om smärta, mediciner och distraktion. Vi gjorde rollspel med såpbubblor och handdockor som kan användas vid smärtsamma procedurer. Imorgon tar vi med bubblor och dockor och andra leksaker till avdelningen.

Nu är det mörkt sedan länge. Maggan visade bilder om Nkingas historia för Karin och Anna, och jag gjorde sällskap men skrev under tiden eftersom jag sett dem förut. Nu har vi ätit kvällsmat, nybakade goda brödkakor som tyvärr fått besök av småmyror. Det gick bra efter att ha skakat av dem lite :) Fast det känns som att det kryper lite på kroppen...

Usiku mwema - god natt!