Nkinga - fjärde gången!

Jag är i Nkinga i Tanzania igen, för fjärde gången på fyra år. Är så tacksam över att få återvända, människorna, sjukhuset och naturen har fångat mitt hjärta!

I höstas var jag här i två veckor i november för att planera den PNC-kurs som vi nu genomför. Två veckor är en väldigt kort tid för Afrika-resa, särskilt om man vill hinna uppleva "hakuna matata-lugnet". Vännerna säger "jamani" - why (are you here so short). Den lilla swahili jag lärt mig sitter nu kvar, så att jag inte längre svarar välkommen när någon säger godmorgon, utan kan svara tillbaka. Hälsningarna är viktiga och långa här, och finns i många varianter. Hur är din morgon, hur är jobbet, hur är det hemma et.c. I höstas var det torrtid, nu är det fortfarande regnperiod. Det regnar mest på nätterna, rogivande och livgivande! Det är så grönt och vackert.

Jag bloggade de två första gångerna. I höstas hann jag inte. Inte nu heller egentligen... Men iallafall ett inlägg försöker jag med, så att jag själv sedan kan komma ihåg allt som händer. En vecka har gått, med upplevelser och arbetsinsats som skulle räcka en månad... 

Jag kom hit på påskafton och fick fira påskdagen här. Glosorna för dagen blev Yesu amefufuka och Yesu ameshinda - Jesus är uppstånden, Jesus har vunnit seger. Så mycket glädje och sång i kyrkan. Tre och en halv timmes varm gudstjänst. Eftersom jag inte träffat några vänner här innan gudstjänsten blev det många goa kramar och glada blickar. Roligt att jag också känner igen mina vänner nu, det var ju mycket pinsamt att inte komma ihåg ansikten och namn (eftersom jag i början tyckte att alla såg likadana ut...) 

Godriver och bibi/mormor

På eftermiddagen passade jag på att hälsa på mitt "Tanzaniska barnbarn",Godriver som föddes vid min andra resa här. I höstas kom jag på hennes 1-årsdag. Storasyster Monica är också bedårande,hon pratar engelska, och säger "I have missed you". Hjärtat smälter. Godriver är däremot rädd för mig, inte så konstigt. I höstas lättade det mot slutet, nu håller hon sig på behörigt avstånd! Bibi, Lucys mamma, kom också och hälsade på, liksom en väninna som ville visa mig sitt hus och sin trädgård och gav mig fyra ägg. Gästfriheten är fantastisk här. Pappa Emmanuel var inte hemma trots att han jobbat dagpass på barnavdelningen och nu var ledig. Det visade sig att de öppnat en liten affär för att få ekonomin att gå ihop, där de turas om att jobba. Alla dagar i veckan tror jag, eftersom det ju var söndag även då. Kanske lediga någon söndag. Vilket slit. Orättvis värld! Trots slitet nästan alltid leende, och alltid omtänksamma och välkomnande. 

Sent på söndagskvällen kom så hela familjen Ardeby med buss från Dar es Salam. Vi delar hus och liv här nu. De har bott och arbetat för Evangeliska Frikyrkan i Nepal, där Pernilla utvecklade "Pediatric Nursing Care Course" PNC. Sedan ett år har ett svenskt team av barnläkare och vi två barnsjuksköterskor arbetat med att förkorta kursen till sex kursdagar och att anpassa den till Afrikansk kontext. Erikshjälpen/Skandinaviska läkarbanken står bakom,  och har tryckt upp det fina matrialet. Pernilla har gjort och gör ett fantastiskt arbete! Hon förbereder nästa kursdag på sena kvällar och nätter när jag försöker hämta kraft (sova) inför nästa dag... De bloggar, vill ni läsa mer än min, se http://poardeby.blogg.se/ 

Måndag, annandag påsk var helgdag även här. Jag vaknar tidigt pga malariaprofylaxen (tror jag, eller är det tupparna, syrsorna och böneutropen?) Så jag tog en tidig sväng till sjukhuset och var med på morgonronden på prematursalen och hälsade på Happy som hade morgonskift. Fem små barn fanns där, jag fick hjälpa till att sätta ny sond och mata en liten krabat innan jag gick hem och åt frukost. Sedan visade jag Pernilla avdelningen, och hela familjen marknadsplatsen och sjukhuset. Både de och jag anlitade redan nu sömmerskor för att sy klänningar. Min Tanzania-garderob växer ständigt! På marknaden kom en Tanzanisk man fram och pratade svenska, och det  visade sig att han känner Glenn, min kusins man "Glenn is my boss" (lite engelska med). Världen är liten. Sedan förberedde vi oss inför kursstart och packade tygkassar  med läroböcker, anteckningsblock, pennor, lite godis, såpbubblepenna m.m. Jag hann också med en cykeltur ut i de vackra omgivningarna där solrosfälten nu står i blom. 

Karin Enskär och jag

På tisdag morgon var det då dags! Roligt och märkligt nog var en av mina lärare från barnsjuksköterskeutbildningen i Jönköping här med kollegor. Karin Enskär, professor i pediatrisk omvårdnad. Min utbildning där var ju orsaken till att jag kom hit första gången så det kändes lite som att cirkeln slöts. Lärarna tyckte också att det var roligt att se mig här, och att en praktik kan leda vidare till fortsatt utlandsengagemang. Karin föreläste på morgonsamlingen om barn och smärta, mycket passande inför vår kurs! 

Empowerment!

Sedan fick vi känna av Afrika kulturen och "African time" medan  vi väntade på att alla deltagare skulle dyka upp. Det är tio sjuksköterskor och en läkare, dr Amos Charles. Pernilla var lite rädd för att ha en "katt bland hermelinerna", särskilt eftersom kursen handlar mycket om sjuksköterskans roll, och att lyfta den/hen, ge "empowerment". Han är ödmjuk, empatisk och fantastisk på att bemöta barn och familjer, och på teamwork så det är ingen fara alls! Dessutom hjälper han till med undervisningen eftersom ingen svensk barnläkare, som planerat, kunde komma med. Att han kan den afrikanska kontexten och rutinerna här är ju dessutom perfekt! Det är sju kvinnor och fyra män, alla (utom Amos) är sjuksköterskor.  Vid nästa kurs (förhoppningsvis) ska också barnsköterskor/undersköterskor bjudas in. Fördel nu är att alla förstår och pratar bra engelska så att vi inte behöver tolk. De flesta arbetar på barnavdelningen, några på 

förlossning/BB. Jag känner många från tidigare besök.

Att se världen genom barnets ögon. Pernilla
illustrerar att vara på barnets nivå.

Efter introduktion och presentation har vi tagit oss an kursmaterialet och har hunnit med: Dag 1 helhetssyn, barns rättigheter, sjuksköterskans roll och omvårdnadsprocessen. Det sistnämnda lite knivigt, särskilt hur man kan dokumentera i journalen.  Dag 2 barns känslomässiga behov när de är på sjukhus, smärtbehandling och hur man förbereder och "distraherar/avleder" vid undersökningar. Dag 3 fortsättning på smärta och hur man bedömer sjuka barn (genom att se, lyssna, ta  vitalparametrar som puls, temp och andningsfrekvens mm.) Sedan hjärt-lungräddning på barn, det var en utmaning då de tidigare gjort likadant oavsett om det var en nyfödd prematur eller en tioåring. Vi kom överens om att undervisa enligt internationell praxis, som på sjukhus är 2 andetag och 15 hjärtkompressioner för större barn (och 1:3 på nyfödda - det är så de gjort på alla). Dag 4 igår, medicinska tillstånd. Då var dr Amos med och undervisade, med den äran! Undervisningen är interaktiv med mycket diskussion, fallbeskrivningar och rollspel. Det är mycket roligt att se. Tre praktikdagar är också inlagda i våra dagar här (och en ledig dag, idag söndag). Det är roligt att vara på avdelningen, och de fick träna på att dokumentera omvårdnadsstatus och åtgärd i journalen och bedöma barns andning, och avleda vid en såromläggning, där flickan också fick adekvat smärtlindring vilket hon inte fått dagen innan, så först var hon också mycket rädd. Nu gick det mycket bättre! Deltagarna är intresserade och verkar nöjda så här långt, och vi har också trevliga raster med god mat! Svenska kanelbullar som kökspersonalen är vana att baka är ett säkert kort! Det har ju varit många svenskar här genom åren, även nu är det några olika studentgrupper och handledare. Och Maggan Edin förstås, vad vore Nkinga utan henne! Imorgon kommer ett svenskt TV-team och representanter för läkarmissionen som ska filma om mödravården.

Pernilla och draken Juma avleder

Rollspel

Innan solnedgången runt sju har vi hunnit med promenader och cykelturer, i olika konstellationer. En långpromenad med Happy där vi hann prata mycket. En promenad med familjen Ardeby och Sofiahemsstudenter till "stenarna", vackra klippformationer, där en ser ut som en afrikansk kvinna med barnet på ryggen. Igår en tre timmar lång cykeltur på kanske 15 km, där Gretas cykel och jag hittade vägen till Ikungupina igen. Där välkomnades jag som vanligt av många barn och en familj i vars trädgård jag råkade komma in i. De höll på med jordnötsrensning och bjöd in mig att delta. Pernilla och jag var inbjudna till Dr Charles klockan sex, men hon var ute och sprang och jag kom hem från cykelturen genomsvettig så jag smsade honom och skrev att vi skulle komma "African time" , lite sena, och han svarade: Hahahaha! Det var mycket trevligt och gott. Hans fästmö som vi uppfattade heter Mama Goodluck studerar till sjuksköterska i Dar es Salam och var här på påsklov. 

Dessa rader skrivs i skuggan utanför katolska kyrkan i byn, här har jag inte varit förut. Dr Charles och flera andra i personalen går hit. Det finns många olika kyrkor och även en moské i Nkinga. På sjukhuset är det morgonbön varje dag, på alla avdelningar och en gemensam för läkarna och administration m.fl. Alla är inte kristna, men alla respekterar varandra.  Det hände något lustigt efter lektionernas slut häromdagen. Vi sa att vi var klara för dagen, tackade och började packa ihop. Alla satt kvar. Och väntade på något. Vi förstod inte alls. Vi ska be, sa de! Svenska hedningar....Fin avslutning på kursdag. 

Det är kväll. Att jag satt utanför kyrkan i morse och skrev berodde på att nästan ingen var där vid utsatt "starttid". Prästen hade haft gudstjänst en en annan by innan, och att han inte skulle komma "i tid" visste nog de flesta andra. Efter trekvart var kyrkan full och prästen på plats. Bra att lära sig att vänta i lugn och ro! Det var intressant och annorlunda i katolska kyrkan jämfört med pingstkyrkan som jag brukat gå till. Jag satte mig långt fram på barnbänken för att se bra, och flera barn ville sitta nära och känna på mitt skinn, var jag lika kall som jag ser ut?! Vacker musik och sång även här, på lite mer lagom volym. Moment i gudstjänsten som känns igen från svenska kyrkan (trosbekännelse, fader vår, fridshälsning mm.) Spännande kollekt som förutom pengar innehöll frukt och grönsaker, en get och en höna! 

Lazaro fångar en såpbubbla

Efter kyrkan idag har jag hunnit med ett besök på barnavdelningen där Lazaro är inlagd sedan igår, en pojke med diabetes jag lärde känna första året. Trots malaria, högt blodsocker och ont i kroppen sken han upp när jag kom. Två av sköterskorna på kursen jobbade och fick träna på att avleda med såpbubblor när han behövde en ny venkanyl. 

Sedan åkte jag till min sömmerska Anna som gjort en jättefin klänning till mig av tyg jag köpte i Kamerun i januari. Varför Carl och jag var där och i Centralafrikanska republiken kanske blir en annan blogg! Det blev tyg över, och Annas man Nashon som jag också känner ville väldigt gärna ha en skjorta, så jag var ju tvungen att ta ett kort på oss...

När bloggbilderna laddats upp är det dags att förbereda för morgondagen, nu väntar två dagars neonatalvård, nyfödda och för tidigt födda barn.  Hoppas på ett någorlunda bra antal timmar sömn också. Usiku mwema! God natt!