Ljumaa - Fredag

Fika på Skynket-bricka

Den första av sex arbetsveckor är avklarad och jag sitter på Maggans baraza (veranda) och dricker kaffe, rosella-saft och äter mandazi och har det oförskämt bra. Nyss lyssnade jag på dottern Hannas nylanserade låt på Spotify (HELH- Body) och nu hörs sången från en av kyrkorna i närheten. Märkligt att kunna vara i flera världar samtidigt! Tack för alla uppmuntrande kommentarer här och på facebook!

Barnavdelningen på Nkinga sjukhus har plats för ca 50 barn, men denna veckan har det varit runt 20. Det finns två rum för spädbarn, prematursalen, och rummet bredvid som har plats för fyra barn som inte är för tidigt födda. Nu ligger tre barn där med sina mammor. En månadsgammal med diarré och kräkningar, som börjar återhämta sig och en med feber och kefalhematom (efter förlossningen) som också mår ganska bra. Den tredje är bara några dagar gammal, föddes på en dispensär och åkte hem, men fick snabbt andningsbesvär och feber. Dessutom sa mamman att hon varit tyst och inte skrikit de två första timmarna, men andats måste hon ju gjort annars hade hon inte överlevt. När hon hit var hon medtagen och orkade inte suga, och när personalen satte sond märkte de att hon hade svart vätska i magen. De trodde först att det var "barnbeck" (nu får ni googla!) men när de frågade mamman visade det sig att äldre släktingar gett barnet "local medicine" innan de sökte vård här. Det är mycket vanligt med örtmedicin, jag läste att över 90 procent av Tanzanias befolkning tror på/vänder sig till traditionella medicinmän och även "häxdoktorer" innan de söker "vanlig sjukvård" om behandlingen inte hjälpt. Jag frågade avdelningschefen Martha om det och hon sa att denna sedvänja gör att barnen kommer sent till läkarvård, och att de ofta fått i sig ämnen som riskerar att förgifta dem. Detta barn är nu efter antibiotika och dropp något bättre, men har haft hög feber och kramper i några dagar. Häxtron drabbar också barn och vuxna med albinism, då de finns en föreställning att kroppsdelar från dem kan ge lycka och rikedom, och många har blivit stympade och till och med mördade!  Här i området verkar de något säkrare. Den ideella föreningen Nkingas Vänner som  betalar löner till personalen på prematursalen, hjälper också barn med albinism i detta närområdet med solskydds och övrig hjälp som kan behövas. Idag kom en mamma som bor i byn här med sin son Erasto, 3 år, för att krämen var slut, och som tur var hade Maggan mer i sitt förråd här hemma, som jag kunde ge dem. Han fick också en liten bil, vilket var lyckat eftersom bilar och bollar var favoriter. 

På prematur-salen finns det åter fyra barn. Tyvärr dog den lille som kom in i förrgår redan samma kväll. Det finns ju väldigt mycket mindre möjligheter att rädda så små och vårdkrävande barn här. Inga CPAPer, ingen kuvös, inga respiratorer, och inte mycket av de speciella mediciner som räddar för tidigt födda barn i västvärlden (ingen surfaktant, inget koffeincitrat, inget tryckhöjande m.m.). Mamman fick ligga kvar på salen över natten, med det döda barnet i ett annat avskilt rum på avdelningen. Detta rörde mig även förra året, att vara kvar bland de andra mammorna och barnen, när ens eget dött, dessutom i väntan på att bli "utsläppt" efter att ha betalar för sig! Personalen och de andra mammorna försöker dock trösta så gott de kan.

Igår tillbringade jag mesta delen av dagen på prematursalen, med barnsköterskan Niver som ställde många frågor om saker som hon hade undrat över, bland annat hur den elektriska bröstpumpen som tidigare svenskar skänkt fungerar. Så vi tog fram den och demonstrerade på en mamma som ville testa, dock hade hon precis handmjölkat så det kom inte mycket. Vi pratade också om amningsvikt (eftersom det står på vätskelistorna de för det mesta använder, weight before and after sucking) och hur bröstmjölksersättningen blandas. Roligt med frågor och utbyte av erfarenheter! En hel del swahiliträning ingår också! Båda de yngre barnsköterskorna är höggravida så ersättare behövs de tre månader (!) de ska vara mammalediga det vore ju bra om de nya skolades in och får gå parallellt ett tag. Nån pappaledighet har jag inte hört talas om. 

Niver blandar ersättning, på väggen bakom henne posters om amning och KMC som jag gjorde förra året, stolt att de sitter kvar!

Det närmaste droppsräknare vi kommer,
ordination 90 ml på 24 timmar

I morse var hela sjukhuspersonalen samlad för gemensam morgonbön, som bland annat handlade om att göra sitt bästa för patienterna. När vi kom tillbaka till prematur-salen stod en operationssköterska där med en mormor och en nyfödd liten flicka, som vägde drygt 1400 gram. Enligt mamman, som förlösts med kejsarsnitt pga havandeskapsförgiftning var hon närmast fullgången, och barnet var alltså litet för åldern (en fullgången bebis väger ca 3 kg normalt). Vi vägde, kollade syremättnad, puls, temp och så småningom blodsocker. Den lilla verkade må ganska bra, var fin i färgen och andades bra. Några APGAR-poäng såg jag inte till, men de använder det även här vid minut 1 och 5. K-vitaminsprutan fick jag ge i låret. Alla nyfödda får också ögondroppar/salva, tetracyklin för att förebygga ögoninfektion. Salvan var slut i sjukhusets lager, så pappan fick gå till apoteket utanför och köpa egen. Det händer ofta med diverse mediciner. Flickan hade låg temp, vid första kollen 33.3, så mormor fick "ligga sig känguru", och efter någon timme sjönk också blodsockret. Mormor hade varit ute på bygatan i närmsta affär och köpt modersmjölks-ersättning som flickan åt bra med kopp, men hon behövde också glukosdropp det här dygnet. När jag gick hem hade tempen stigit och blodsockret var bra, så henne har jag gott hopp om!  

       

Den fullgångne från i förrgår mår väl, men ska fortsätta med antibiotika minst till imorgon. Mormodern har flera gånger om dagen gått med honom till BB för att mamman ska få ha honom och amma. De andra två små har börjat gå upp i vikt. Den "största" för fjärde dagen i rad, hon väger nu 1620 gram och är lovad att gå hem imorgon. Egentligen bör de väga 2 kg vid utskrivning, men då mamman eller anhöriga är ihärdiga i att vilja hem "släpps de" även tidigare om det verkar gå åt rätt håll. Risken finns annars att de "rymmer" utan att betala! Mamman är bara 17 år och är lindrigt utvecklingsförsenad och har haft sin äldre syster med sig hela tiden som hjälp. Systern och föräldrarna kommer att hjälpa henne även hemma, och läkaren skrev idag i journalen att han gett dem hälsoundervisning. Det innebär bl.a. att fortsätta med koppmatning och amning varannan timme även hemma och komma tillbaks och väga en gång i veckan tills barnet väger 2 kg, då kan de börja på på vanliga "BVC". Jag tror också att de pratar med dem om "danger signs", när de ska söka om barnet inte verkar må bra.

Innan jag gick hem frågade jag om jag fick fotografera och det ville alla gärna att jag skulle göra, en mamma bad också om ett foto (utskrift) som jag hoppas kunna framkalla ute i byn. Jag hade också med mig några kanelbullar att dela på, eftersom storasystern sett att jag gav barnsköterskan en efter min kafferast, och hon också ville smaka. Det var populärt, fast ena mormodern sa att hon skulle spara sin del till imorgon, för godsaker äter man tydligen på lördagen även här! Det var uppslupen stämning, glädjen över den stundande hemgången smittade av sig på salen, och storasystern dansade med den gamla barnsköterskan, härligt att se!






Nu blir det helg, då jag inte tänkt vara på avdelningen så mycket, men på söndag är ingen av barnsköterskorna i tjänst så de bad mig gå dit och väga barnen. Det ska jag göra, och hoppas att de för övrigt fortsätter att må bra, så att den ordinarie personalen  på barnavdelningen (2-3 per pass) inte får alltför mycket att göra där. 

Efter bloggskrivandet ovan gick jag och läkarstudenterna till utsiktsberget Kairo där det brukar vara vacker solnedgång, men nu var solen bakom moln. En fin promenad iallafall och på hemvägen tittade vi in hos Happy och lille sonen Joseph, här med släkting. Usiku Mwema - God Natt!