Ännu några händelserika dagar är tillända. Tisdag och onsdag var jag på prematursalen samt gjorde lite punktinsatser på avdelningen. Där är det som sagt svårare att ha överblick. Flickan som fick cytostatikabehandling i helgen har blivit medtagen, och då är det tydligt hur mycket av den understödjande behandlingen som saknas här. Flickan blödde mycket näsblod. Det går att ta “blodstatus” (blodprov för att se blodvärde m.m) och det går att ge blod, men inte trombocyter. Som smärtlindring används mest “Alvedon”, och voltaren-injektioner. Flera andra svårt sjuka barn har kommit denna veckan. Bland annat ett barn med en stor tumör i ansiktet, och ett barn med mycket stor hydrocefalus (“vattenskalle”). Båda dessa fick skickas vidare till större sjukhus, i Dar es Salam eller Mwanza, långa och kostsamma resor. Många familjer söker sent för allvarliga åkommor, och ganska ofta går barnen inte att rädda. Efter att ha misslyckats att återuppliva en 4-månaders pojke med trolig svår lunginflammation, blev det dramatiskt även inne på min sal då jag kom tillbaka dit med “andningsballongen” och upptäckte att en av de små på knappt ett kilo inte andades efter avslutad matning. Som tur var gick det att stimulera henne att börja andas igen, och förutom syrgas får hon också en andningsstimulerande medicin, samt sondmatning istället för koppmatning. Men de är sköra! Här är en annan liten nyfödd som koppmatas.
Förutom livräddande insatser, och basal vård ingår även vedhämtning för att koka gröt till de undernärda barnen. När jag frågade om det kan finnas ormar i vedhögen svarade Lucy att det gör det ibland, så var försiktig!
Idag har doktor Hanna och jag varit med på bybesök i Utuja, samma by jag besökt tidigare. Idag var även tre sköterskestudenter med, så det var trångt i bilen, som flög fram över den guppiga vägen. De hade roligt över att både Hanna och jag lyckades somna på vägen tillbaka… 264 barn och 21 gravida mammor undersöktes idag! Jag hann se lite andra saker, bland annat läkarundersökning av de barn som var sjuka. Tre förkylda syskon fick alla antibiotika och ett barn med feber fick antimalariamedicin, men samtliga bara för två dygn. Inga prover, eller ens temp gick att ta. Medicinen delades ut gratis i ett rum bredvid. Om de inte var bättre efter två dagar skulle de komma tillbaka. Sedan var jag med på mödravården, där det också ingick provtagning för HIV, efter information och samtycke. Ingen av mammorna, eller en medföljande pappa som var med var HIV-positiv. Varken i mödravårdsjournalen eller i sjukhusets journaler står det rakt ut att någon är HIV-positiv, utan diagnoskod, eller en annan kod används. Ett tecken på att HIV/Aids fortfarande inte behandlas som andra sjukdomar, utan är mer skambelagt. PMTCT betyder prevent mother to child transmission, och är en del av mödra- och barnhälsovården.
Två intervjuer till har jag gjort, en med två tolkar, eftersom en del mammor bara talar det lokala stamspråket Sukuma. Efter kvällens intervju framkom ett “lustigt” missförstånd, då jag frågade mamman om hon ville ha en banan, och hon svarade att hon inte fick äta banan eftersom hon genomgått kejsarsnitt. Det var för två veckor sedan, så jag kunde inte förstå sambandet, och orsaken till bananförbud. Eftersom hon älskar bananer lovade jag gå förbi förlossningen och fråga, och de svarade att det bara är det första dygnet efter operation som man ska vara försiktig med (all) mat! Så imorgon ska jag bjuda på banan! Jag märker ganska ofta att inte heller personalen kan ge besked om orsaken till vissa rutiner, utan bara accepterar och följer dem.
Fler kvällspromenader har vi hunnit med, med solnedgång över vacker natur, men en solrosbild från Utuja får avsluta detta inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar